Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Vi äger vår sorg – inte myndigheterna

Av , , Bli först att kommentera 1

”Sjung för den döda, sjung lite värme, för hon huttrar – utan klädnad.

Sjung för henne, vi sjunger dig lättare steg, vi sjunger dig två käppar.”

Så skriver Rolf Aggestam i diktsamlingen Mitt i veka livet, utkommen just innan han själv lämnade jordelivet – poesi som vackrare än någonsin gestaltar just transitzonen mellan livet och döden. Jag tror inte att recensionerna av boken egentligen går att kategorisera som minnestexter, ändå är de bland de vackraste jag läst i denna säregna genre.

Har de blivit fler eller bara innerligare det senaste året? Runorna över ikonerna och kändisarna, de där lite egentligen omöjliga texterna som skär genom både de journalistiska och existentiella ramverken.

Ofta går det att skilja dem som skrevs i steget och den omedelbara känslan, från de förproducerade runorna i kulturredaktionernas lager – de förra blir naturligtvis alltid bättre – men ofrånkomligen ingår dessa texter i en genre som riktar sig mot att försegla ett livsvärv och ett minne.

Så skriver de också in sig i en offentlighetens dramaturgi gällande sorgen efter de som lämnar oss – de som tillhörde offentligheten, vill säga.

I den samhälleliga och mänskliga tragedi som är coronapandemin, har det varit trösterikt att följa hur berättelserna om sorg och minne både vidgats och fördjupats – att runorna i offentligheten famnar fler sorters människoliv än förr. Symboliskt starkt var till exempel när New York Times i maj i fjol på sin förstasida publicerade namnen på 1000 av landets dödsoffer i viruset, flera med korta noteringar om hur de levat; någon hade ett sarkastiskt leende som smittade, någon var brandman och deltidstomte.

Samma sorts berättande har pågått en tid i P1:s vardagligt gripande serie i Ekot, med intervjuer av närstående till avlidna i covid. Här får berättelserna om sådant som en farfars stensamling och en makes ettriga tjurighet plats, men också en ofta drabbande pågående sorg hos de som berättar. Mitt bland minnena, en plötslig förtvivlan vid insikten; vi hade ju alltid varandra. Hur ska jag kunna lära mig att göra allt ensam?

Hur skriver vi om de som lämnat oss? Om sorgen? Vems är den och var hittar den sin rätta plats i samtalen, i sprången mellan sociala medier, familjesidor och kulturredaktioner?

Jag kände inte etnologiprofessorn Britta Lundgren privat, men beskedet om hennes död i förra veckan skickade en isvind och en svårförklarlig melankoli genom hjärtat. En sådan känsla manar till minnesord – men till de många innerliga sorgeord som snabbt skrevs i flödena behöver egentligen inget tilläggas. För mig liksom för så många som skrivit drabbande under de senaste dagarna var Britta Lundgren, verksam vid Umeå universitet, en enormt viktig förebild, som forskare, genusvetare, intellektuell – en genuin människomänniska, så inspirerande med sin skarpa och vitala blick på världen.

Ändå vill jag dela med mig av det stråk i hennes gärning som kilar sig så starkt in mitt i ett nu och som handlar om just sorg efter en förlorad människa.

”Oväntad död – förväntad sorg” heter den bok som Britta Lundgren gav ut 2006 och som nu när hon själv är borta ger så många tröstande perspektiv och insikter om hur sorg ser ut – men framförallt vilket starkt kulturellt tryck och påverkan den står under.

I sex intervjuer talar hon med kvinnor som plötsligt mist nära anhöriga och i hennes analys tecknas sorgen som en närmast förtryckande struktur i hur den i samhället ges plats och vilka former och uttryck som påbjuds socialt, kulturellt och inom myndigheterna.

Femton år efter att den utfördes är det en mycket rik studie och det viktigaste den belyser, blixtskarpt nu, i coronapandemins verklighet, är detta: sorg är inget vi har, utan något vi gör. Oavsett vad samhället lär oss om hur den ser ut, vilket kön den bär, vilken dramaturgi den följer, är den alltid individuell, oförutsägbar, en unik resa. Därför är sorgen inte heller något som äger rum i en myndighetsapparat, en vårdstruktur, hos experterna. Den är vår att forma, på gott och på ont.

Att det finns en palett av sorgeberättelser i offentligheten att luta sig mot är bra, vi behöver dem för att inte känna oss helt ensamma. Samtidigt behöver vi vidga rummet för hur sorgen efter en närstående tillåts se ut, bryta tabun som vi kanske inte ens är medvetna om existerar. Vara mycket ödmjuka för den högre grad av mänsklighet detta kan leda väg till.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Varför provoceras vi av vinterbadarna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter ett par års upptrappning har vinterbadandet i år slagit igenom som den bredaste av folkrörelser. Till varje litet vattendrag vallfärdar nyfrälsta entusiaster, nedstigningar i vakar och lyriska rapporter om endorfiner fyller alla flöden.

Men aktiviteten klyver också folket – för lika många som delar med sig av sina dopp, lika många är det som låter sig retas upp av saken. Mångåriga veteraner gnäller över trängsel på bryggorna och både de och ickebadare suckar över badskryt på facebook, de kan väl bara bada, som vi andra alltid gjort eller struntat i att göra?

Varför provocerar trenden? Är det så banalt att det handlar om en oformulerad primitiv misstanke om att om många tar för sig av något som verkar njutbart och uppbyggligt, så blir det mindre kvar åt oss andra? Eller är det bara det faktum att vinterbadarna gärna offentliggör sina bad som stör?

Ja, faktiskt har båda tankarna sin giltighet. Vinterbadandet har åtminstone fram tills nu haft en stark koppling till exklusivitet, en air av hemligt sällskap som omgärdat de intima vinterbadande sammanslutningarna.

I vinterbadandets mytologi finns också en koppling till den så starka hälsotrenden av i dag, en kroppstukt i sin tur med täta band till ett medelklassliv av fria arbetstider och ekonomiska möjligheter att investera i sin kropp. Lägg till detta de högre klassernas historiska annektering och privatisering av stränder och bryggor och vi har en stark dimension av något elitistiskt i vinterbaden.

Vinterbadsrapporternas provocerande effekt skulle i så fall kunna förstås som alla andra fall då folket närmar sig elitens privilegier; en stressfaktor för den vip-skara som därmed står inför att behöva förflytta sig till ett nytt fält för att behålla sin exklusivitet.

Okej, det är långsökt och kanske dumt att försöka spåra någon klasskamp i fråga om vinterbadets transformation till folksport – men däremot pekar trenden och reaktionerna ut något viktigt kring kropp, makt och utrymme, det ständiga förhandlande som pågår, där omsorg och uppbygglig vård av den egna kroppen står i centrum.

Sara Martinssons bok Knäböj, om kvinnor som styrketränar är ett utmärkt aktuellt exempel på hur underprivilegierade grupper genom egen kroppsstyrka kan ta makt över ett territorium som de hållits borta från. Träningen handlar om självkontroll, men också om ett frigörande och ett återtagande av en kropp som en helhet snarare än som bröst, rumpa, lår.

Raljerandet kring virushunken Anders Wallenstens overkligt disciplinerade kost och träning, som han berättade om i samband med lansering av sin nya bok om just kost och träning, är ett annat färskt exempel på samma maktspel där kroppen är i centrum. Folkets hån mot en elit, som ändå sitter med trumf på hand genom livsvillkor som gör sådant som lunchlöprundor eller god sömn till självklarheter.

Coronaepoken har satt våra kroppars politiska dimension i skarpare ljus än på länge. Samtidigt som pandemin bryter en tid av ökad individfixering och kroppskult och gör kropparna till en kollektiv fråga och en samhällsangelägenhet, står det kristallklart att hierarkierna är tydligare än någonsin. Att även ett i grunden opolitiskt virus gör stor och avgörande skillnad på folk och folk.

Vinterbadarna med sina självchocker och endorfiner väcker känslor som leder väg mot en debatt som borde få bli viktig under lång tid efter årets badsäsong.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

SD:s kulturpolitiska offensiv tar inte coronapaus

Av , , Bli först att kommentera 2

En av coronakrisens tusen utmaningar är att hålla lokala och nationella intressen i balans i både den politisk verkligheten och debatten – och ju längre pandemin pågår, desto tydligare blir denna utmaning även inom kulturpolitiken.

Under chockåret som varit för hela kultursektorn har mycket handlat om att säkra kulturens infrastruktur på nationell nivå. Dessa åtgärder och denna debatt har behövt få prioritet under en tid – men allt viktigare blir att också påminna om att den lokala kulturpolitiken samtidigt äger rum och rullar på i någon slags vardag. Inte minst med tanke på den sverigedemokratiska offensiv som innan pandemin hade inletts på lokal och regional nivå – en framryckning som också precis hade börjat få genomslag i debatten innan coronakrisen stal showen.

I Västerbotten var den tydligaste händelsen när Sverigedemokraterna lade fram sin regionala kulturplan hösten 2019 – ett utspelsdokument som ville begränsa konstnärlig frihet och implementera en nationalistisk färgad kultursyn. En bra debatt följde dock i fullmäktige där övriga partier skarpt och tydligt bemötte vanföreställningar om kulturarv och försöken att kväsa samtidskonsten – därpå kunde en regional kulturplan klubbas som fredar kulturlivet från liknande angrepp fram till 2023.

Så vällde coronapandemin in, men det regionalpolitiska arbetet pågick och en ny biblioteksplan togs fram och klubbades – även den med en Sverigedemokratisk invändning, ett förslag på justering i frågan om språklig mångfald. SD:s Petter Nilsson försökte nu skapa en falsk bild av en lokal kulturtradition under hot av kulturell mångfald, men bemöttes även här av en majoritet som gick emot. En bit in i nästa mandatperiod löper även denna plan, fram till 2024.

Samme Petter Nilsson fanns också med bland kritikerna av det nya kommunala kulturprogram som fullmäktige beslutade om några dagar innan jul. Programmet som antogs har bland annat höga ambitioner för barn- och ungdomskultur, vill ha ett kulturliv som är öppet och tillgängligt för alla kommunmedborgare och ska också säkra goda villkor för kulturarbetarna. Inte bara SD, som huvudsakligen ville se en minskad kulturbudget, hade denna gång tagit fram ett eget kulturprogram, även Moderaterna lade fram sin version, där en uppmuntran av privata aktörers möjligheter att beredas plats betonades. Först 2030 kommer nästa tillfälle för dessa partier att göra nya försök i denna linje.

Värt att notera i sammanhanget är också ett annat regionpolitiskt förslag från Moderat-håll i där ett försök gjordes att ändra den så kallade enprocentsregeln för inköp av konst vid fastighetsinvesteringar. Principen, med femtio år på nacken, har visserligen varit uselt efterlevd de senaste tio åren, men när regionstyrelsen innan jul fattade beslut om investeringsplanen för 2021-2023 ville Allianspartierna se en minskning till en halv procent.

Yrkandet avslogs, men utspelet är likafullt viktigt att skriva in i det politiska minnet – precis som de diskussioner och den process som föregått klubbandet av styrdokumenten ovan.

I samlad vy ger de en tydlig bild av olika partiers skilda kulturpolitik och kultursyn och pekar också ut vilka utmaningar som vi därmed förstår föreligger i det dagliga arbetet för de kulturpolitiker som har en annan ambition än att skära ned och begränsa kulturen och kulturens mångfald. SD:s kulturpolitiska offensiv tar inte coronapaus – men med både nytagna regionala- och kommunala kulturplaner, därtill regional biblioteksplan, har bärande strukturer upprättats för en tid framöver.

Samtidigt har coronapandemin och ett storpolitiskt världsläge med all tydlighet visat att alla system har skörheter och att kultur och demokrati behöver försvaras varje dag.

Att det demokratiska arbetet prövas hårt av pandemin står klart, detta belystes bland annat i VK på nyhetsplats i veckan. Desto större skäl finns att uppmärksamma det dagliga politiska arbete som trots utmaningarna rullar på – och i detta inte glömma att rapportera om både de beslut som fattas och de som inte fattas, om den debatt som föregått dem, de yrkanden och förslag som avslagits. För demokratins friskhet är en sådan diskussion ett oumbärligt vaccin.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Stadsinspektionen vägrar ta mark

Av , , 1 kommentar 2

Det var ett tag sedan vi dök upp i riksmedia som föremål för stadsbyggnadsanalys, men i årets första Stadsinspektionen är Umeå besöksmål – P1-programmet där arkitektkritikern Mark Isitt åker ut och skådar landets städer och rikets flora av arkitektur, prestigebyggen, landmärken, visioner och levnadsmiljöer.

Då, under 2014, när taxibilarna gick i skytteltrafik mellan flygplats och stad med utomsocknes media, var motståndets Umeå ett av de element som söktes upp att skriva hem till Stockholm om när liknande rapporter gjordes. Det passade medieberättelsen om både Umeå och kulturhuvudstadsprojektet och aktivister intervjuades med samma självklarhet som etablissemang. Väven var central, som pågående byggnadsprojekt och brännpunkt för konflikter som då var som mest aktuella; kulturbegrepp, platsmarknadsföring, minfältet av privat-offentlig samverkan.

När Stadsinspektionen nu gör sitt nedslag är Väven fortfarande vad rapporteringen graviterar mot – men om berättelsen från 2014-epoken lyfte fram klyvnaden mellan å ena sidan Väven som symbol för stadsutveckling på steroider och å andra sidan kritiken mot den hårdföra expansionen, är det nu i stället själva Väven som framhålls som symbolbyggnad för det kaxiga Umeå, staden som gör motstånd.

Den som vandrat gatorna genom hela stadsomvandlingens epok har förstås en annan och mera komplex insikt och insyn i underströmmar och sidospår än en influgen gäst kan förväntas ha – och jag har ofta uppskattat Stadsinspektionens eleganta touch-downs i svenska stadskärnor, hur man angriper stora teman med både initierad och lätt hand.

Men under programmet växer frustrationen över hur Isitt vid sitt besök på denna ofantligt nordliga breddgrad (så långt från… ALLT!) liksom inte vill ta mark – eller höjd. Arkitekturanalysen genomsyras av kontorens mest glansiga säljspråk, det nya som byggs är djärvt och modigt, Lennart Holmlund får berätta om befolkningsvisionen och i ett besök i Scharinska villan är det endast en frän kuriositet att den arkitektoniska pärlan en gång varit rockklubb. När Vävens älvsterrass hyllas (som att stå på ett isberg!) plockas ingen röst upp som kan berätta om det mycket sparsamma användandet av Umeåborna och fenomenet med döende centrumhandel och externhandel nämns lika lite som de kommunala dimridåerna kring apbergets rivning, innan Rådhustorget blev så omdebatterat stort – för det är ju vackert! och korven är god.

En enda kritisk röst får komma till tals i reportaget, kulturgeografen Madeleine Eriksson, som bränner av ett antal ifrågasättanden där öppningen hade funnits att på djupet diskutera fenomenet kring konkurrensutsatta städer eller allianser mellan privat och offentligt – att knyta in analysen av Umeå i en global kontext av hur städers flöden av kapital och demokrati ser ut i dag.

Men ovanifrån-utifrån-blicken är låst: analysen stannar vid Umeå som en komet i ett Norrland där defaultläget är kamp och icke-liv, där väl ingen EGENTLIGEN vill eller kan bo? Där lämnas trådarna hängande, kritikern åker iväg från kritikerna och vid Väven tar berättelsen slut: Isitt älskar den ändå, hur den bländar ut hans lågt ställda förväntningar.

Lika klaustrofobisk som nedslående är den efterföljande diskussionen i studion på centralredaktionen, där Isitt med varma fötter, långt från följdfrågor och djupare rotade kritiska röster, tillsammans med inbjudna arkitekter plockar lakoniskt med de intryck han fått med sig hem. Umeå; ett skolboksexempel på privat och offentlig samverkan, konstateras det, helt utan reflektion över vad sådana allianser kan göra med en demokratisk dimension.

En notering görs kring lokalpatriotiska norrlänningar och aktivisterna, ja, de kan ju dra fram en låda på Rådhustorget om de saknar de tre rivna trappstegen. De har sin plats, jodå, håller en på tårna – eller om de bara sa att de kittlar till lite under fötterna?

Sara Meidell

1 kommentar