Det var ett tag sedan vi dök upp i riksmedia som föremål för stadsbyggnadsanalys, men i årets första Stadsinspektionen är Umeå besöksmål – P1-programmet där arkitektkritikern Mark Isitt åker ut och skådar landets städer och rikets flora av arkitektur, prestigebyggen, landmärken, visioner och levnadsmiljöer.

Då, under 2014, när taxibilarna gick i skytteltrafik mellan flygplats och stad med utomsocknes media, var motståndets Umeå ett av de element som söktes upp att skriva hem till Stockholm om när liknande rapporter gjordes. Det passade medieberättelsen om både Umeå och kulturhuvudstadsprojektet och aktivister intervjuades med samma självklarhet som etablissemang. Väven var central, som pågående byggnadsprojekt och brännpunkt för konflikter som då var som mest aktuella; kulturbegrepp, platsmarknadsföring, minfältet av privat-offentlig samverkan.

När Stadsinspektionen nu gör sitt nedslag är Väven fortfarande vad rapporteringen graviterar mot – men om berättelsen från 2014-epoken lyfte fram klyvnaden mellan å ena sidan Väven som symbol för stadsutveckling på steroider och å andra sidan kritiken mot den hårdföra expansionen, är det nu i stället själva Väven som framhålls som symbolbyggnad för det kaxiga Umeå, staden som gör motstånd.

Den som vandrat gatorna genom hela stadsomvandlingens epok har förstås en annan och mera komplex insikt och insyn i underströmmar och sidospår än en influgen gäst kan förväntas ha – och jag har ofta uppskattat Stadsinspektionens eleganta touch-downs i svenska stadskärnor, hur man angriper stora teman med både initierad och lätt hand.

Men under programmet växer frustrationen över hur Isitt vid sitt besök på denna ofantligt nordliga breddgrad (så långt från… ALLT!) liksom inte vill ta mark – eller höjd. Arkitekturanalysen genomsyras av kontorens mest glansiga säljspråk, det nya som byggs är djärvt och modigt, Lennart Holmlund får berätta om befolkningsvisionen och i ett besök i Scharinska villan är det endast en frän kuriositet att den arkitektoniska pärlan en gång varit rockklubb. När Vävens älvsterrass hyllas (som att stå på ett isberg!) plockas ingen röst upp som kan berätta om det mycket sparsamma användandet av Umeåborna och fenomenet med döende centrumhandel och externhandel nämns lika lite som de kommunala dimridåerna kring apbergets rivning, innan Rådhustorget blev så omdebatterat stort – för det är ju vackert! och korven är god.

En enda kritisk röst får komma till tals i reportaget, kulturgeografen Madeleine Eriksson, som bränner av ett antal ifrågasättanden där öppningen hade funnits att på djupet diskutera fenomenet kring konkurrensutsatta städer eller allianser mellan privat och offentligt – att knyta in analysen av Umeå i en global kontext av hur städers flöden av kapital och demokrati ser ut i dag.

Men ovanifrån-utifrån-blicken är låst: analysen stannar vid Umeå som en komet i ett Norrland där defaultläget är kamp och icke-liv, där väl ingen EGENTLIGEN vill eller kan bo? Där lämnas trådarna hängande, kritikern åker iväg från kritikerna och vid Väven tar berättelsen slut: Isitt älskar den ändå, hur den bländar ut hans lågt ställda förväntningar.

Lika klaustrofobisk som nedslående är den efterföljande diskussionen i studion på centralredaktionen, där Isitt med varma fötter, långt från följdfrågor och djupare rotade kritiska röster, tillsammans med inbjudna arkitekter plockar lakoniskt med de intryck han fått med sig hem. Umeå; ett skolboksexempel på privat och offentlig samverkan, konstateras det, helt utan reflektion över vad sådana allianser kan göra med en demokratisk dimension.

En notering görs kring lokalpatriotiska norrlänningar och aktivisterna, ja, de kan ju dra fram en låda på Rådhustorget om de saknar de tre rivna trappstegen. De har sin plats, jodå, håller en på tårna – eller om de bara sa att de kittlar till lite under fötterna?

Sara Meidell