Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En mardröm för ett kulturhus

Av , , Bli först att kommentera 2

Tongångarna är bländande positiva och visionerna flyger imponerande högt bland byggställningarna – men vilken regelrätt mardröm det måste vara, att spurta mot mål för ett kulturhus under brinnande pandemi. Bland alla oförutsägbarheter som kan drabba ett stort byggprojekt blir corona i detta fall en närmast parodisk joker i en redan högriskaktivitet. Ett litet virus som ingen såg komma men som under pågående mobilisering helt ritar om kartan för själva projektets utgångspunkt; kultur, besök och evenemang.

Hur stor blir en 1500-talig stående publik efter virusavdrag? Kommer det alls att finnas stora produktionsbolag, kulturarrangörer, artister, teaterensembler som kan turnera när vi är igenom det här? Hur många har gått under och hur många kommer att fastna i digitalt limbo? Och utan evenemangen, hur med hotellövernattningarna? För att inte tala om konferensgästerna – är en återgång till tusenhövdade mingel med namnskylt och lunchwraps överhuvudtaget tänkbart? Önskvärt?

Tur då och en tröst i all vånda över detta, att Sara kulturhus med råge uppfyllt ett delmål för ett kulturhus och ett byggprojekt av denna kaliber – att markera plats på kartan i tider av konkurrensutsatta kommuner och städernas kamp. Bra för Skellefteå, strålande för arkitektkontoret White, som med Sara kulturhus fortsätter markera revir längs kustlinjen norrut. Och klart är; bara processen är tillräckligt intressant för att blända ut alla övriga dimensioner av huset, åtminstone tillfälligt – prisat redan på skisstadiet, världens högsta trähus, koldioxidneutralt, närproducerat och nämnde vi höjden? Vem hinner då egentligen gå ner i detalj kring innehåll och frågor om kommunala muskler för att matcha långa hyreskontrakt? Och vadå, ytorna som skapas är ju flexibla, modifierbara efter behov, vad kan gå fel?

Den 8 september sker invigningen och med start i dag publiceras här på sidorna en artikelserie där Norrans kulturredaktör Maria Wallin gjort en djupdykning i Sara kulturhus många delar. Hon har talat med programläggare och vd, med husets inflyttande verksamheter och berättar i fyra artiklar om flyttprocessen och de tankar som omgärdar den.

Artikelserien blickar framåt, men den som blickar tillbaka på åren som gått sedan kulturhusbeslut klubbades i Skellefteå känner snabbt igen fraserna och tongångarna från tiden för Vävens uppförande. Möjligen var temperaturen högre i Umeå, delvis på grund av kulturhuvudstadsprojektet som parallellt skruvade upp konflikterna kring kulturdriven tillväxt – men kritiken och motargumenten, farhågorna och visionerna är väl bekanta. Blir det verkligen plats för kulturen? Och vilken kultur? Blir kulturen till sist förloraren, när de kommunala kulturpengarna gått åt till dyra lokaler?

Ja, för att börja med det sistnämnda; att Skellefteå kan behöva höja sin kulturbudget står nog klart. Som VK i veckan redovisade ligger man här på förhållandevis blygsamma 1325 kulturkronor per invånare, att jämföra med Umeås kaxiga 2579 kronor, men där en femtedel går till Väven-hyra.

Samtidigt, för att gå vidare till kulturinnehållet, är man dock förbluffande tydliga med att kulturhuset inte ska förväntas uppfylla alla kulturbehov. Närmast chockerande för någon som stiger upp ur ett bad i Umeå-debatten är till exempel vd Maria Ekberg Brännström resonemang om gräsrötter, när hon i den första av Maria Wallins texter konstaterar att ”deras plats är nog inte kulturhuset”. Dock vill hon ”bygga broar” mellan dem och Sara kulturhus och flaggar för Nordanå som en tänkbar gräsrotsarena som finns med i diskussionen. Och det låter ju någonstans lite uppfriskande – ärlighet om husets ändamål och syften underlättar ju för alla, inte minst för just de gräsrötter som kan behöva mobilisera och finna argument för sina levnadsvillkor som i så fall behöver tillgodoses på andra vis.

Å andra sidan väcker nästa passage snabbt oro för den kultursyn som uttrycks, där dessa gräsrotskrafter mera verkar betraktas som en skara att hålla sysselsatta medan det riktiga skapandet pågår inom huset. Att låta storfräsare från huvudstaden hålla workshops när de ändå gästspelar, eller detta att ”ge gräsrötterna en glimt in i Sara kulturhus skapande”, ger åtminstone inget vidare erkännande åt de lokala småföreningarna och producerande leden.

Och turerna gällande Nordanå ger inte heller några skäl att känna något större lugn i frågan om kulturlivet utanför Sara. Här har bland andra konstnärsföreningen Skogen (symboliken i detta, i relation till trähuset Sara värt att reflektera över) drivit frågan om att låta Brunnsteatern, de lokaler Västerbottensteatern snart lämnar, bli ny hemvist för konst- och kulturutövare. Hela 27 Skellefteåförslag fanns faktiskt i fjol inlämnade till kommunen om att få ta lokalerna i bruk för ändamålet när teatern lämnat, men slogs ned av nämnden för support och lokaler utan vidare utredning.

Brunnsteatern blir såtillvida något av en hotspot för den som vill spåra underströmmar i fråga om Sara kulturhus och riktningen för Skellefteås kulturliv. En länsteater flyttar iväg från sin fasta scen till en mera mobil verklighet i ett hus där konsumtion har företräde framför produktion – och de frigjorda ytorna av möjlig jordmån som lämnas kvar stängs ned i stället för att tas till vara.

Scenariot är nedslående – men, som Mikael Bengtsson skrev i en ledare i Norran i september i fjol, i ett sällsynt inlägg i denna debatt: ”Kulturen och kulturlivet förändras. Det gör också samhället i stort. Gårdagens och dagens behov och lösningar är inte alltid morgondagens.”

Aldrig blev väl detta mera sant än i coronans tid av dramatiskt förändrade förutsättningar för precis allt. På den nya karta som pandemin ritar upp, där upplevelsen och konsumtionen inte längre kan vara det centrala, finns således plötsligt helt nya möjligheter att ta till vara: en återinvestering i de kulturproducerande leden. I det skapande och odlande som är helt nödvändigt för ett levande och på lång sikt hållbart lokalt kulturliv – i Skellefteå och överallt annars.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Gunnar, min främste kritiker

Av , , Bli först att kommentera 1

Någon vecka innan jag klev på jobbet som kulturredaktör på VK kom Gunnar Balgård ut till redaktionen för att säga hej. Vi drack kaffe i matsalen och snart stod det klart att jag satt på de utfrågades stol – hur hade jag tänkt mig utföra uppdraget, hur med att få ihop det med familjelivet och varifrån kom jag egentligen? Jag minns inte om jag svarade särskilt tydligt, men nämnde något om förskolor och kring min bekännelse om att vara autodidakt i det litterära fick jag en nick till godkännande – så var även Grundström, Ekelöf, konstaterade han.

Det är första och enda gången någon av mina frilansskribenter jobbintervjuat mig och fortfarande känns situationen helt rimlig – som närmast barnfödd rakt in i ett VK-skrivande, var kulturredaktionen rent faktiskt då mera hans än min. Och för en nytillträdande redaktör blev det en stund att spara och återvända till – som en påminnelse om kultursidans behov av både goda medarbetare och goda kritiker.

Genom åren har de regelbundna utvärderingarna av mitt redaktörskap fortsatt och både blivit intyg om hans särart; en kritiker av kritiken, men också ofta varit vägledande. När jag uppehållit mig för länge vid ett tema, eller när jag borde stanna kvar i något annat, har jag fått veta det och oftast har han haft rätt. Ofta har han detekterat nyanser man trodde passerade obemärkta och ofta har han också haft en särskild blick för skribentkollegers kvaliteter och styrkor. Under en tid då branschen förändrats stort har Gunnar Balgård kort sagt manifesterat vikten av medarbetare som är just medarbetare, som i vidaste mening tar sitt kritiska uppdrag på allvar.

Ofta har det därför också förvånat mig att Balgårds storhet i sin gärning gått så många förbi – hans litterära kunskap och överblick, men framför allt den höjd och frihet i tanke och språk och den nyfikna lyhördhet för människans nyanser som tycks hamna under radarn hos läsare som – möjligen, det är min egen analys – mest sett en Kulturman av försvinnande sort.

Därför är jag väldigt glad över den utgivning som nu sker, när Gunnar Balgårds skribentgärning i VK sammanfattas under rubrik ”Sett från norr”. I förra veckan intervjuades han av VK:s Karin Bernspång om detta, det urval av de totalt 2500 texter det blivit på kultursidan, som nu samlats i fem volymer på totalt sextonhundra sidor.

Det är en på många sätt unik och rik utgivning som jag hoppas uppmärksammas som den kulturgärning skribentkollegan och vännen Mats Rosin utnämnde det till i Folkbladet – vänförhållandet och Balgårds immunitet mot rädslor för eventuella jäv i kritikeruppdraget för övrigt värt att nämna som ett eget litet fält. Svårförsvarbart enligt somliga, har han å andra sidan stått helt transparent i fråga om att skriva om verksamma i hans vänkrets – detta till skillnad från de ohederliga band som storstadssammanhangens kultur- och medievärld rymmer i alltför hög grad, men i det fördolda.

Detta sagt också för att rikta ljus vidare på den norrländska position som är ett av Gunnar Balgårds starka signum – något som i sin tur också understryker att ja, som kritiker med verkshöjd, trogen sin lokaltidning genom alla år, är han i sanning en försvinnande sort. På samma gång ett exempel på hur en kritikerkarriär i regel börjar; i landsortspressen – och samtidigt ett undantag och en fisk mot strömmen i hur han trots sin tyngd inte låtit sig sugas upp av storstadsmedia.

I coronakrisens dråpslag mot kulturlivet har kritikeryrket hittills diskuterats mycket sparsamt – men likväl som övriga kulturvärlden riskerar detta fält att försvagas permanent, vilket i sig utgör ett helt eget hot mot kulturen. Inte minst gäller detta på redan svaga landsortstidningar, på kulturredaktioner som redan innan pandemin haft svårt att hävda sitt existensberättigande, sina frilansbudgetar och vikten av egna fria kulturskribenter knutna till sidorna, som en självklar del av journalistikens demokratiska uppdrag. När kulturscenerna under en tid hållits stängda, när turnéerna inte kommit ut i landet under flera säsonger, är risken stor att dessa hunnit tappas på så mycket energi och legitimitet att skadorna blivit irreparabla.

Förhoppningsvis – för vi måste nu orka söka det ljusa – rymmer krisen också en ny ödmjukhet och en ny lyhördhet på många nivåer. På min önskelista inför återskapandet och återuppbyggandet av det raserade kulturlivet, finns bland annat en stark längtan efter en fördjupad insikt i storstadsklustren om deras beroende av resten av Sverige – av de förmågor som där odlas, av de perspektiv hela landet så akut behöver.

Gunnar Balgård säger i VK-intervjun: ”Det är som att det jag har skrivit om har utspelat sig i ett lufttomt rum, men så är det ju inte. Jag vill gärna visa för kulturetablissemanget söderut att det här har funnits hela tiden men ni har tittat åt ett annat håll.”

Jag hoppas så att framtiden presenterar ett korrektiv mot hans utsaga.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Sexmaskiner och bearnaisessås – så kan kärleken se ut

Av , , Bli först att kommentera 0

”Kärlek känns på ett särskilt sätt” hette en tankebok för barn som fanns i mitt hem när jag var liten, en ytterst näpen och spröd liten sak. Skriven av Joan Walsh Anglund på 60-talet var boken en liten poetisk redogörelse för kärlekens många skepnader och jag minns att jag greps starkt av att presenteras för dess vidd. ”Kärleken kommer tyst… men man vet när den är där, för då plötsligt är man inte ensam längre… och man är inte ledsen inuti.” Eller: ”Ibland kan den börja när man förstår hur någon känner det fast han ingenting säger.” Sånt kunde uppfylla mitt barnhjärta med oväntad rörelse.

Sedan skedde det som sker, en intellektuell mognad, kanske en förhärdnad, och liknande fluffiga sägningar kring kärlekens väsen gled allt mer obemärkta förbi. I ungdomsklassikern ”Kärlek och uppror” var det dikterna om våld och död som drabbade hårdast och aldrig fylldes min dagbok med avskrivna dikter om hjärta och smärta.

Och i dag? Fortfarande förhärdad och går det ens att skriva om eller gestalta kärleken i någon form som övertrumfar den kvantifiering, de algoritmer, hela dimensionen av ekonomisk transaktion som annekterat den romantiska kärleken i vår sköna nya värld?

Ja, ett förslag till svar kommer till mig i form av en ny tankebok, en betydligt maffigare än den då i slutet av 1980-talet – men lika svulstig i sitt anspråk och sin ambitionsgrad att förklara: så här är kärleken. Det är förlaget Kaunitz-Olsson som under redaktörerna Daniel Söderbergs och Ragnar Perssons ledning samlat 34 av landets mera intressanta konstnärer, författare, fotografer och skribenter för att ge sina definitioner av kärlek – vilket också blivit bokens titel; Av kärlek.

Att säga att samlingen är spretig är en grav underdrift – men min inledande irritation över vad som verkar vara bara ett raskt och lite sökt hopplock (kärleken till bearnaisesås, en historisk dykning kring amerikanska knullmaskiner, en fotosvit dedikerad till – hörn?) förbyts snart i förtjusning över tilltaget och det välredaktörade innehållet. Större delen av innehållet är nyskrivet och i tät och spännande dialog med det rika bildmaterialet övertygas läsaren om att ja; ska kärleken återerövras från stereotyper, plattityder och marknadskrafter är det så här ett försök måste se ut. En utbrytarförsök medelst dekonstruktion och konst.

Lars Berge är det som ligger bakom texten om sexmaskinerna; hemmabyggda sådana och i det rörande fall han lyfter fram en ensam cowboys sista försök att återvinna sin frus kärlek. Lika drabbande är förstås episoden om bearnaisesås; författad av Mattias Alkberg som på typiskt vis, krasst men blödande innerligt, berättar om den förtvivlan det kan vara att inte veta hur hjärtat ska rymma allt man älskar.

Om kärleken till en bror skriver David Väyrynen så vackert att tiden stannar lite, mitt i ett ögonblick där klass, plats och tid möts, på en vägg i ett rivningshus i Malmfälten. Och i ett tvärt kast till en loge i en Go´kväll-studio i Umeå besprutar sig Elin Unnes i en snabbversion av en kärleksrit med hamamelis-vatten – en av de roligare texterna, som också fint knyter an till samtidsmänniskans irrande längtan efter nån slags kärlek från världen, hur den nu ser ut i en uppsplittrad offentlighet?

Direkt från verkligheten (typ) kommer vidare Marianne Lindberg de Geers egensnickrade intervju med maken Carl Johan om långvarig långodlad kärlek, likaså Ika Johannessons autentiska dagboksblad, isande vackert avslutade med brevet från vännen Petra: ändra dig inte för Davids skull. ”Ika ska vara Ika”.

Konstnärernas och fotografernas täta närvaro: Lena Cronqvist, Annika Elisabeth von Hausswolff, Cecilia Edefalk, Marie-Louise Ekman, Siri Elfhag, Jens Fänge, Joakim Ojanen, för att nämna några, flyter friare kring kärlekstemat och är utöver njutningar i egen rätt de bästa påminnelser om det alltigenom grundläggande sanna: för att kärlek ska finnas behövs det att vi vill den, att vi vill se den, precis där den är.

Så går en båge tillbaka till en liten näpen bok från 1960-talet, där det intill den mest smäktande illustrationen av ett barn på en strand står att läsa:

”Det finns kärlek där man inte alls väntar sig att den ska finnas. Den finns när man först gången ser nånting riktigt vackert… när man ser en fågel som flyger högt mot den klara himlen…”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En ojämställd konstscen börjar vid utbildningarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Är det ett problem att stadens enda kommersiella galleri upplåter plats för en av stadens kulturchefer att ställa ut? Sedan Fredrik Lindegren öppnade separatutställning på Galleri OSs i förra veckan har frågan diskuterats här och där. Vad krävs för att få göra galleriutställning? Vem får göra anspråk på konstbegreppet och konstnärliga marknadsandelar i en pressad bransch?

Självklart är det helt i sin ordning att ett privat galleri ställer ut kulturchefer eller vilka andra som helst som klättrar friare på skalan mellan professionell och autodidakt – något annat alternativ är varken möjligt eller önskvärt.

Men frågorna är likafullt viktiga: att privata gallerier är betydelsefulla fria aktörer på en konstscen förutsätter också att en tillräcklig mängd andra utställningsytor finns tillgängliga. Om samhället bestämt att vi vill ha konstnärer som går långa utbildningar och drar på sig höga studieskulder måste, kort sagt, samma samhälle ha en infrastruktur som gör det möjligt för konstnärerna att leva på sin konst, oberoende av en kommersiell marknad.

I Umeå är behovet skriande av fler kommersiella gallerier. Sådana kan dock inte beslutas fram och samtidigt finns en hyfsat bra blandning av offentliga utställningsytor; de stora museerna, Galleri Alva, Vita kuben och Verkligheten, det sistnämnda för tillfället huserande den både konstutbildade och storsäljande Ella Tillema, värt att nämna bara för att spegla konstvärldens och branschens komplexitet.

Diskussionen om en gräns mellan professionalitet och amatörism är ur alla perspektiv alltså nödvändig att föra, trots att och just för att det är en diskussion som är känslig på ett helt annat vis gällande konstnärliga yrken än när det gäller vilken annan yrkeskår som helst. Kvalitetsbegreppet likaså ett minfält, hårt belastat av idéer om elitism och exkludering.

Det saknas nämligen inte aktörer som med helt egna agendor gärna ser ett vidgat konstbegrepp och upplösta yrkesvillkor för branschen. Ta bara den senaste trenden där fastighetsägare upplåter plats för allt mellan hobbyutövare till konstutbildade i tomma butikslokaler: hypergentrifieringen på parad i skyltfönstren. Efter att ha trängts ut ur stadskärnorna välkomnas konstnärerna åter som daglönare, för att hjälpa till att upprätthålla någon slags värde på de fastigheter de en gång gjort attraktiva genom sin närvaro och kulturella kapital.

Att värna yrkestitlar och kvalitetsdimensioner inom konsten handlar alltså inte så mycket om en önskan om att utifrån ett elittänkande göra den till en exklusiv zon för en utvald skara, tvärtom om att slå vakt vid en konstnärlig infrastruktur där konsten, dess verkshöjd och frihet, fredas så långt möjligt.

Ändå skulle konstens institutioner lätt kunna beskrivas som en zon för just en exklusiv skara.

Vita havet rubricerar en händelse där detta blir tydligt och som nyligen kommit i ljuset i medieoffentligheten – detta sedan Konstfacks-professorn och kritikern Sara Kristoffersson i DN häromdagen knöt samman den konflikt som varit kring namnet på skolans samlingslokal med de debatter om sexism och rasism som präglat flera nordiska konsthögskolor under senare tid. På Konstfack har konstnärskollektivet Brown Island sedan tid krävt att namnet Vita havet, enligt dem förtryckande och rasistiskt, ska ändras och i DN-artikeln går nu Kristoffersson ut med sina motargument: namnet har ingen historisk koppling till rasism och bör både av det skälet och av just historiska skäl kvarstå.

Farhågorna som Kristoffersson framhåller är relevanta: om färgen vit per automatik kopplas till rasism går vi tveklöst mot en absurd logik av blinda utrensningar. Kan vi längre drömma om en vit jul, undrar hon – och vad gör vi med Beatles White album och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker White room? Samtidigt gör ett sådant uttalande sig medvetet dumt i försöken att svepa dimridå kring att Beatles-plattan knappast kan anklagas representera en obalans i representation – medan konstutbildningarna de facto har en skev balans gällande både etnicitet och klass. Att de, trots stor medvetenhet inom skolorna om problemet, fortfarande är hägn för vit medelklass.

Ur det perspektivet blir frågan om namnbyte större än blott ett symbolvärde – som Emma Dominguez, Konstfackselev, skriver i en kandidatuppsats om Vita havet-frågan: ”representation är viktigt och bör vara en del av en förändring men om vi byter ut eller fyller platser med andra kroppar utan att försöka ändra på de system som är orättvisa kommer vi inte komma längre i förändringen.”

Alltså: skulle skolan hålla en rimligare fördelning av elever i fråga om etnisk bakgrund, och skulle för den delen inte hela konstvärlden vara styrd av en västerländsk vithetsnorm, skulle sannolikt inte ett namn som Vita havet uppfattas så problematiskt som i dag, utan helt enligt Kristofferssons önskan betraktas som ett neutralt stycke skol- och byggnadshistoria.

Det mesta symbolvärdet i allt detta ligger kanske ändå i att Sara Kristoffersson på detta raljanta vis väljer att disciplinera eleverna offentligt – och detta på sin hemmaarena, etablissemangets högborg DN Kultur.

För att återvända till frågan om tillträde till konstscenerna och respekt för yrkesprofessionalitet, är en diskussion om dessa frågor alltid ytterst välkommen. Men ska vi prata professionalitet och amatörism, kvalitet och yrkesrespekt, så måste vi också prata om det första ledets grindvakter och den utsorteringsprocess som redan vid utbildningarna pågår.

Sara Kristoffersson skriver: ”I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ’kränkt’ blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark.”

Blindheten i detta är förbluffande: om känslorna har företräde är det väl för att de härstammar ur reell orättvisa. Orimliga eftergifter, för vem? Och för vem är marken minströdd, om inte för den vars makt hotas? Likafullt är hon tacksam transparent i hur hon genom detta pekar ut precis hur mycket arbete som återstår i denna kamp.

Sara Meidell

Bli först att kommentera