Är det ett problem att stadens enda kommersiella galleri upplåter plats för en av stadens kulturchefer att ställa ut? Sedan Fredrik Lindegren öppnade separatutställning på Galleri OSs i förra veckan har frågan diskuterats här och där. Vad krävs för att få göra galleriutställning? Vem får göra anspråk på konstbegreppet och konstnärliga marknadsandelar i en pressad bransch?

Självklart är det helt i sin ordning att ett privat galleri ställer ut kulturchefer eller vilka andra som helst som klättrar friare på skalan mellan professionell och autodidakt – något annat alternativ är varken möjligt eller önskvärt.

Men frågorna är likafullt viktiga: att privata gallerier är betydelsefulla fria aktörer på en konstscen förutsätter också att en tillräcklig mängd andra utställningsytor finns tillgängliga. Om samhället bestämt att vi vill ha konstnärer som går långa utbildningar och drar på sig höga studieskulder måste, kort sagt, samma samhälle ha en infrastruktur som gör det möjligt för konstnärerna att leva på sin konst, oberoende av en kommersiell marknad.

I Umeå är behovet skriande av fler kommersiella gallerier. Sådana kan dock inte beslutas fram och samtidigt finns en hyfsat bra blandning av offentliga utställningsytor; de stora museerna, Galleri Alva, Vita kuben och Verkligheten, det sistnämnda för tillfället huserande den både konstutbildade och storsäljande Ella Tillema, värt att nämna bara för att spegla konstvärldens och branschens komplexitet.

Diskussionen om en gräns mellan professionalitet och amatörism är ur alla perspektiv alltså nödvändig att föra, trots att och just för att det är en diskussion som är känslig på ett helt annat vis gällande konstnärliga yrken än när det gäller vilken annan yrkeskår som helst. Kvalitetsbegreppet likaså ett minfält, hårt belastat av idéer om elitism och exkludering.

Det saknas nämligen inte aktörer som med helt egna agendor gärna ser ett vidgat konstbegrepp och upplösta yrkesvillkor för branschen. Ta bara den senaste trenden där fastighetsägare upplåter plats för allt mellan hobbyutövare till konstutbildade i tomma butikslokaler: hypergentrifieringen på parad i skyltfönstren. Efter att ha trängts ut ur stadskärnorna välkomnas konstnärerna åter som daglönare, för att hjälpa till att upprätthålla någon slags värde på de fastigheter de en gång gjort attraktiva genom sin närvaro och kulturella kapital.

Att värna yrkestitlar och kvalitetsdimensioner inom konsten handlar alltså inte så mycket om en önskan om att utifrån ett elittänkande göra den till en exklusiv zon för en utvald skara, tvärtom om att slå vakt vid en konstnärlig infrastruktur där konsten, dess verkshöjd och frihet, fredas så långt möjligt.

Ändå skulle konstens institutioner lätt kunna beskrivas som en zon för just en exklusiv skara.

Vita havet rubricerar en händelse där detta blir tydligt och som nyligen kommit i ljuset i medieoffentligheten – detta sedan Konstfacks-professorn och kritikern Sara Kristoffersson i DN häromdagen knöt samman den konflikt som varit kring namnet på skolans samlingslokal med de debatter om sexism och rasism som präglat flera nordiska konsthögskolor under senare tid. På Konstfack har konstnärskollektivet Brown Island sedan tid krävt att namnet Vita havet, enligt dem förtryckande och rasistiskt, ska ändras och i DN-artikeln går nu Kristoffersson ut med sina motargument: namnet har ingen historisk koppling till rasism och bör både av det skälet och av just historiska skäl kvarstå.

Farhågorna som Kristoffersson framhåller är relevanta: om färgen vit per automatik kopplas till rasism går vi tveklöst mot en absurd logik av blinda utrensningar. Kan vi längre drömma om en vit jul, undrar hon – och vad gör vi med Beatles White album och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker White room? Samtidigt gör ett sådant uttalande sig medvetet dumt i försöken att svepa dimridå kring att Beatles-plattan knappast kan anklagas representera en obalans i representation – medan konstutbildningarna de facto har en skev balans gällande både etnicitet och klass. Att de, trots stor medvetenhet inom skolorna om problemet, fortfarande är hägn för vit medelklass.

Ur det perspektivet blir frågan om namnbyte större än blott ett symbolvärde – som Emma Dominguez, Konstfackselev, skriver i en kandidatuppsats om Vita havet-frågan: ”representation är viktigt och bör vara en del av en förändring men om vi byter ut eller fyller platser med andra kroppar utan att försöka ändra på de system som är orättvisa kommer vi inte komma längre i förändringen.”

Alltså: skulle skolan hålla en rimligare fördelning av elever i fråga om etnisk bakgrund, och skulle för den delen inte hela konstvärlden vara styrd av en västerländsk vithetsnorm, skulle sannolikt inte ett namn som Vita havet uppfattas så problematiskt som i dag, utan helt enligt Kristofferssons önskan betraktas som ett neutralt stycke skol- och byggnadshistoria.

Det mesta symbolvärdet i allt detta ligger kanske ändå i att Sara Kristoffersson på detta raljanta vis väljer att disciplinera eleverna offentligt – och detta på sin hemmaarena, etablissemangets högborg DN Kultur.

För att återvända till frågan om tillträde till konstscenerna och respekt för yrkesprofessionalitet, är en diskussion om dessa frågor alltid ytterst välkommen. Men ska vi prata professionalitet och amatörism, kvalitet och yrkesrespekt, så måste vi också prata om det första ledets grindvakter och den utsorteringsprocess som redan vid utbildningarna pågår.

Sara Kristoffersson skriver: ”I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ’kränkt’ blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark.”

Blindheten i detta är förbluffande: om känslorna har företräde är det väl för att de härstammar ur reell orättvisa. Orimliga eftergifter, för vem? Och för vem är marken minströdd, om inte för den vars makt hotas? Likafullt är hon tacksam transparent i hur hon genom detta pekar ut precis hur mycket arbete som återstår i denna kamp.

Sara Meidell