Såhär ett år efteråt är det vemodigt att minnas hur yrvaket naivt vi tog emot beskedet från Folkhälsomyndigheten onsdagen den 11 mars, om nedstängning och inställd Littfest – snabb omställning, akut uppgivenhet, men bara ett tillfälligt undantagstillstånd. Tänkte vi, för att sedan tvingas in i en verklighet av oupphörligt framflyttade premiärer, en kulturpaus utan slut i sikte.

Med en festival inställd bara timmar innan start blev Littfest närmast en nationell symbol för starten på det kulturmörker som nu fyller ett år. I någon mån är festivalen också dubbelt drabbad – året efter den inställda festivalen, nu med en digital version att locka besökare till i en tid då många är på upphällningen gällande orken att ta till sig mer kultur via skärm.

Samtidigt är ju litteraturen det kulturområde som åtminstone på pappret står sig starkast digitalt, till skillnad från musiken och scenkonsten, som är mera beroende av det fysiska rummets dynamik och akustik. Många fördelar kan också snabbt räknas upp på pappret, med en digital Littfest.

För den som plågats av att missa en helg av marssol är det till exempel en ynnest att kunna begå festival via telefon i någon upptinad snögrop – slippa trängseln och folksamlingarna, att behöva kriga sig fram till litteraturen med osäker utgång i överfulla seminarierum.

Med en festivalversion som inte kan bli fullsatt bryts i år också den panikstämning som i stegrande grad genom åren präglat biljettsläpp, där ett lågt pris och en ytterst hängiven publik gjort att en viss segregering legat i farans riktning. Det hårdföra kulturgardet blixtsnabba att säkra plats, medan insläntrare och nyfikna som varit några sekunder för långsamma fått se sig stå utan biljett.

I ljudboksdebatten har dess försvarares bästa argument handlat om ny tekniks demokratiseringspotential – hur föraktet mot ljudboken (och de kvinnor som är i majoritet bland lyssnarna) speglar både hur underprivilegierade grupper genom ny teknik erövrar nya områden och hur därmed teknikens nya format hånas och pekas ut som något hotfullt av den rådande makten.

För många har ju Littfest redan varit en helt digital angelägenhet, via de Youtubesändningar som genom åren blivit allt mer professionella. Ett Littfest med digital huvudbas blir nu en vacker demokratisering av festivalen: till ett fortfarande mycket lågt pris får de digitala festivalgästerna en ny uppgraderad tillgänglighet. Den som värdesätter festivalkänslan av ständig oro att missa något får också sitt, med det direktsända tv-formatet.

Allt detta är viktiga dimensioner att reflektera över inför kommande festivaler – men likafullt är det lugnande tacksamt att arrangörerna understryker att årets festival är just ett undantag, att publikträngsel är vad man strävar tillbaka till. För Littfest är ju i sin tur undantaget – festluckan, då litteraturen får och ska vara fysisk, kaosig, så levande som aldrig annars.

Att Littfest i år ger festivalrabatt till författarhotellet där de tillresta gästerna bor, ger en fin vink om detta; om vi inte kan ge er en festival, så i alla fall ett stänk av kändisspaning och glamour, av hissamtal, rökpauser och skvaller – allt det som utöver de vidgande och fördjupande litterära samtalen är vad besökarna längtar efter under festivaldagarna.

För den som bryr sig om besöksekonomi är den litterära trängseln förstås också hett efterlängtad. Bokmässan i Göteborg gick miste om 120 miljoner i besöksnäring under sin digitala upplaga i fjol – siffror som av väldigt många anledningar inte är relevanta för Littfest att förhålla sig till. Samtidigt något som pekar ut tyngden i Umeå- och Norrlandsbasen – vilket i sin tur ringar in en av Littfests unika särarter; att med orubblig norrländsk förankring på samma gång förhöja och upplösa platsens betydelse.

Att Littfest i sin digitala form håller fast vid detta festival-dna, den anda av övertygelse, som funnits sedan start, om att författarna behöver Umeå lika mycket som Umeå behöver författarna – är en värdefull fördelningspolitisk säkerhetsfaktor. För all kulturverksamhet är det nämligen en överhängande risk att framtvingade digitala styrkebesked under pandemin ger alltför bra argument för bidragsgivare att framöver strypa resurser, något som alltför ofta drabbar kulturlivet utanför storstäderna hårdast. Varför flyga upp författare och litterärt branschfolk till norra Sverige, när en festival bevisligen kan göras så professionellt digitalt?

Jag tror och hoppas att årets Littfest blir en bra upplevelse, alla förutsättningar finns för det – men jag hoppas också att den i lika hög grad får oss att längta starkare efter en återgång till det Littfest-normala. Den svettiga trängsel vi så starkt behöver årlig påfyllnad av.

Sara Meidell