Att ett kulturhus tillblivelse rymmer komplexa dimensioner av stadskamp och stadsbygge, kultursyn, privat-offentlig spänning och inte sällan bjuder inblick i rejält snåriga fält av kommunala beslutsprocesser är väl känt. Den som följt kulturhusbyggen genom åren vet också att det kan vara en logistisk och demokratisk mastodontutmaning att få själva kulturen på plats – mer så i ju högre grad kulturhuset har karaktären av vinna-eller-försvinna-projekt för en kommun. Det vanliga är att själva kulturen behöver vara rejält på tårna genom varje moment – hips vips kan verksamheter som utlovats bärande positioner ha utmanövrerats utan att något kan se var det skett.

För den som följt debatten kring Sara kulturhus i Skellefteå, särskilt från ett Umeå-perspektiv där svallvågor från Väven-dito fortfarande kan märkas, har förhållandevis god samsyn verkat råda under processen. Debatten har handlat om huruvida det alls är en motiverad satsning och om farhågor om en uteslutning av gräsrötterna, men mindre om de kulturverksamheter som planeras in i huset, Stadsbiblioteket, Västerbottensteatern, Skellefteå konsthall och Museum Anna Nordlander. Men i elfte timmen avtäcks nu förhållanden som målar upp en extremt oroande vision även för dessa, själva kulturfundamentet i huset.

”Ramverk för samverkan i Sara kulturhus” heter dokumentet som klubbades på Skellefteå kommunfullmäktige på tisdagen – ett dokument som inte kan läsas som annat än en reell dödsstöt för både Västerbottensteatern, Museum Anna Nordlander och Skellefteå Konsthall.

Avtalet ska reglera den yta som Skellefteå kommun hyr av det nybildade kulturhusbolaget och där alltså all den planerade kulturen ska inrymmas – och som exempel på en helt instrumentell kultursyn, totalt tondöv för kulturproducerande behov och villkor, är det svårt att finna ett mera skrämmande studieobjekt. Vi får läsa att kulturhusfastigheten ska ”berikas” med Skellefteås kulturella verksamheter, det skrivs om synergieffekter och om varumärket och utkristalliseras gör ett paradoxalt dokument där de fasta verksamheterna helt fråntagits sina möjligheter att utföra sitt uppdrag.

Efter att avtalet tagits upp i kommunstyrelsen inkom en skrivelse från de fackliga företrädarna för verksamheterna som ska flytta in i kulturhuset, som inte kan beskrivas som annat än ett rop på hjälp. Man beskriver ett förlopp där delaktighet och lyhördhet för verksamheternas önskemål inledningsvis präglade planeringsarbetet, med verkstäder, repsalar och ateljéer inritade i huset – men där samtalen i något skede avstannade och kommunikationen blev ensidig för att sedan övergå till information. I skrivelsen kopplar man det till skedet då kulturhuset såldes till en extern vinstdrivande ägare, vilket gav det kulturhusbolag som bildades dubbla intressen och där kulturverksamheterna av allt som går att utläsa i avtalet helt underordnas husets övriga funktioner.

I det färdiga kulturhuset är Stadsbiblioteket den enda kulturverksamhet som kommer att ha fasta lokaler, medan såväl Västerbottensteatern, MAN och Skellefteå konsthall delar ytor på flexibla villkor helt dikterade av kulturhusbolaget som har utslagsröst vid krockar i bokningar. Bland många absurditeter gällande kulturverksamheternas möjligheter att utföra sina uppdrag finner man sådant som att scen kan bokas tidigast 14 dagar innan premiär (detta alltså för en länsteater), att teaterns tekniker inte längre är dedikerade till teatern utan ska ingå i en gemensam teknikerpool för huset samt att repetitionstid inte kan garanteras i huset. Vidare att de tidigare två konstmuseerna nu ska samsas om en gemensam yta, med alternerande utställningar (alltså halverat antal), dessutom med beredskap för att spränga in utställningar som kulturhusbolaget själva bjuder in eller presenterar mer eller mindre ad hoc.

Som om Norrlandsoperan och Bildmuseet hade ställts inför att gå in i någon slags nomadliv i Väven, för att ta ett närliggande exempel som låter oss förstå vidden av vansinne – Väven, där nya verksamheter tillkom med huset, till skillnad från i Skellefteå; Kvinnohistoriskt museum och Umeå konsthall.

Att hålla någon slags professionalitet i det konstnärliga arbetet blir utifrån de presenterade förutsättningarna en omöjlighet – och som skrivelsen konstaterar går det inte att läsa ramavtalet på annat sätt än att verksamheterna när så utrymme finns, får nyttja lokalerna så länge inget annat av högre intresse dyker upp. ”Låt oss blomstra!” avslutar undertecknarna skrivelsen – men avtalet skissar i själva verket ett scenario där det mer handlar om att fortsätta existera alls.

När ramavtalet klubbades vid tisdagens kommunfullmäktige efter en mycket ljum diskussion, gjordes ändå ett tilläggsyrkande som skrevs in i beslutet; att vid det fortsatta arbetet ska skrivelsens synpunkter noga beaktas och tät kontakt hållas med de fackliga organisationerna som nu uttryckt oro. Att drastiska omtag behöver göras för att skäl ska finnas för kulturen att vända oro till trygghet står dock klart – och förhoppningsvis finns ännu något litet rådrum att ta i anspråk för de politiker som i nuläget helt spelat bort både sig själva och kulturen. Annars, ridå kulturlivet i kulturhuset.

Sara Meidell