Vuxenvärlden klagar, men epa-förarna utövar med militärisk nit en följsamhet med det samhällssystem vi presenterar

En blygrå, ton i ton med himlen i en gränskommun i Tornedalen tidig maj – tre tjejer linjerade i framsätet, varv på varv genom byn, en vaktpatrull med skoningslös blick på ett stillastående nu.

En roströd med tonade rutor och bollfransgardin, tungt varvande i morgontrafiken sent i februari – en kepskille i loopar på I20-områdets ödsliga skolområde under distansundervisningsvåren.

Det är två av mina bästa epor i vår. Coronavåren 2021, epa-våren 2021, då de röda trianglarna varit en växande mosaik ute på vägarna, på parkeringarna, i varje riktning man vänt sig. En vår då stormarknaderna – sedan länge fritidsgårdar i brist på fritidsgårdar för tonåringar som där köpt sig timtid med Monster och chokladkakor – också blivit festplatser för epa-buren ungdom på parkeringarna i de ljusnande nätterna, till mångas förtret.

De så kallade rolezinhos som pågick i Brasilien för några år sedan har inför fenomenet dykt upp i minnet – hur ungdomar från arbetarklassen invaderade gallerior i fredliga protester mot att trängas ute från ett privatiserat offentligt rum. Och ja, nog finns det något av en protest i Ica Maxi-festerna – liksom hela epa-kulturen bärs av ett subversivt stråk.

Epa-traktorn, motkulturens fordon på lånade vägbanor, underdogsens, motortjejernas och Monster-killarnas farkost. Epa-traktorn, det rullande tonårsrummet – och som all tonårskultur ett potentiellt offer för den kapitalistiska rovdrift som sker så snart ett ungdomsfenomen blivit så stort att det blivit relevant för ekonomisk exploatering.

I någon mån skulle man kunna hävda att det redan hänt – ett tecken är nysläppta låten EPA där artisten Kitok blev först att norpa temat till en redan rikligt strömmad sommarplåga. Ett annat spåras i de nya varianterna av epor som exploderat sedan ny lagstiftning gjorde omvandlingen av bilar enklare – något som bidragit till att ladda ur klassdimensionen. Där förr rostskadade doftgrans-åk rullade längs landsvägarna proppar nu BMW- och Audi-epor igen vägarna i innerstäderna.

Även det skulle dock kunna betraktas som en ungdomsprotest. Generation Greta – nu krypkör de genom städerna och förgiftar luften i ett fuck you till en föräldrageneration som själva visat minimal ansträngning att fixa klimatet.

Och att epa-kulturen provocerar en vuxenvärld har genom epa-våren förstås blivit påtagligt. Som ett muller har förtrytelsen stegrats i samma takt som eporna förökat sig. Generation 45-åring med vrålande sportbil har klagat på ljudet, generation 30-åring med rosépicknick i parken har klagat på nedskräpning och generation 60-åring ”betalat-skatt-och-kört-prickfritt-i-40 år” har klagat på a) buskörning i hög fart b) trafikfarligt låg hastighet, båda delar en provokation mot sin självutropade besittningsrätt till vägarna.

Och ja: i samma döda vinkel som låter vuxenvärlden slippa se sina egna beteenden och privilegier, där placerar sig också tanken på att epa-ungdomarna kanske inte utövar en protest, utan kanske bara agerar helt lojalt med det samhälle vi presenterar för dem.

För: varför ska innerstadsungarna vilja göra revolt genom att sträva efter något annat än det föräldragenerationen varje dag och stund visar som det högsta målet; eget vrålåk, båt och aktiekapital. Hur skulle glesbygdens unga på annat vis än med epor förflytta sig på vägar där busslinjer slutat gå och där inte ens gallerior och stormarknader kan tjänstgöra som samlingsplatser?

Att eporna tar över vägarna i vår är således ännu en av pandemins många följder – där restriktioner och stängda skolor dopat den situation som alltid gäller för en ung och köpsvag medborgare, att aldrig riktigt ha en säker plats i en privatiserad offentlighet. Vad vi ser när vi ser eporna rulla fram är inget mindre än en ung generation som med militärisk nit är precis vad vi ber dem vara. Flexibla, mobila, nomader i det offentliga rummet – tränade i att bara stanna tills någon säger åt en att gå.

Sara Meidell