Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Äter gör vi, ändå dör vi – även tröstmaten slås ut i coronakrisen

Av , , Bli först att kommentera 1

Hur var det egentligen med toapappret, har någon ännu knäckt psykologin bakom coronahamstringen? Eller är förklaringen den mest uppenbara – att vi i tider av yttre hot snabbt blir primitiva, fixerade vid att upprätthålla organismen människa, en ämnesomsättning. Att den driften, korskopplad med en intellektuell överbyggnad som samtidigt strävar efter att bevara en känsla av civilisation i kaos, inte kan sluta i annat än länsade hyllor på stormarknaderna. Pappersbalar som krockkuddar mot katastrof.

Större och mer komplext är dock hela temat ätande, hur coronakrisen gjort de dagliga måltiderna till en huvudaktivitet för många, både i tanke och handling. När andra nöjen släckts ner och hemmet blivit våra fort har matlagning seglat upp som ett dominerande intressefält, både sysselsättning och tröst i en instängd tid. Inte heller det förvånande – för är det inte som att de senare årens stegrande matintresse, den närodlade finkrogskulturen, det prepper-inriktade livsstilsätandet, närmast väntat på en kris som denna för att få en försöksyta att blomma ut på.

Det vore enkelt att känna en liten hopplös cynism inför detta – var vi alltså inte större än så här? Kavlar pasta i kaklade kök medan världen rämnar. Samtidigt har vi inte råd att inte försöka förstå de barn vi blir där vi står i vår regredierade nakenhet inför krisen, hur våra försök att skapa kontroll ändå följer en viss logik. Hur detta att vi plötsligt bunkrar saker vi aldrig annars äter inte bara är ett försök att återskapa en trygg barndom (eftermiddagarnas pulvernyponsoppa, tältsomrarnas burkskinka) eller vara en duktig samhällsmedborgare i åtlydnad av statliga direktiv om husmansknäcke och sardiner. Att det i ett kyligt mars där tjälen ännu håller grepp om jordarna, faktiskt gått upp för oss att förråden av basvaror som tomater och gurkor kan stå tomma snabbare än någon hinner säga balkongodlat. Och att de konserverade ärterna som tidigare töntstämplats, i de tider där allt plötsligt ligger i träda, kan vara vårt smartaste val.

Att vi i butikshyllornas blottade stålskelett ser hela världsekonomins skörhet naken framför oss gör förstås inte upptagenheten kring mathanteringen mindre ångestfylld. De två månadslöner vi anmodats ha på kontot, i skarp kontrast till hur storföretagen på några korta timmar tömt varje depå – klart vi i denna förvirring, i en dubbelriktad akt av lojalitet mot systemen, då rusar iväg och bränner kapitalet på pastasäckar och torrjäst. Vi som har kapital och bil att bunkra med, vill säga – för i krisens paradox skådar vi också nu hur de vi trodde stora och starka faller offer, samtidigt som det aldrig blev tydligare hur de stora och starka ändå är de som står bäst rustade för att klara sig. Och ingenting är enkelt heller i detta: plötsligt kan hamstingsskammandet slå över, även det till fördel för de privilegierade – som i Angela Merkels Tyskland. Hon, som landsmoderligt kan posera med lätt lastad kundkorg i medierna, i vetskap om att verklig svält för henne aldrig kommer bli en realitet, medan storfamiljer förhindras handla sina rimliga ransoner mjölk och bröd.

Inte heller i Umeå är det enkelt – men här, som i varje stad med anspråk på att vara en del av världen, finns i maten och restaurangerna en egen berättelse om makt och plats, att tillhöra eller tryckas undan. Genrifieringens symbolplatser, sushiställena och kaffekedjorna, plottade tidigt ut kartan – sedan kom den uppstädade stadskärnan, Frasses stängning som kortslöt raggarrundorna, foodtrucks i stället för pizzavagnar och en restaurangkultur med en medelklasspublik i huvudsikte och vid borden.

I denna stad i världen har coronakrisen under ett par märkliga veckor nu utspelats framför helgvandrares ögon. Människor som givit sig ut för att säkra fortlevnaden hos både den lokala krogbranschen och den kosmopolitiska känslan som restaurangboomen kom med, har vinglat fram genom stan. Tjusiga papperspåsar på cykelstyrena, i dödsförakt gentemot både de engångsförpackningar som helt nyss skulle bekämpas och de virus som i take-away-flockarna i restaurangdörrarna haft närkontaktsparty.

Korsande dess spår, i tystare tramptag, alla de tyngre lastade cyklister som sedan några månader också befolkar stans stråk. I rosa-grå jackor och med fyrkantiga lådor på ryggarna fick de oss kanske att känna oss som en del av den stora världen innan corona baktände globaliseringstanken – och visst, Lo Kauppis cykelbud i svarta satiren Född Hora hann kanske drabba Umeåpubliken innan scenerna stängde. Men vem i ett nedsläckt kulturliv, inför en arbetsmarknad i kaos ska nu ha inspiration och kraft att strida för humana villkor för de mest skyddslösa?

Coronakrisen upphäver allt vi tidigare hållit för sant, men i skälvande tider fortsätter ett ting att gälla, demokratiskt och ovillkorligt; att äta bör vi annars dör vi. Panikbeteenden utlösta av coronapandemin bevisar att denna insikt haft snabbare tillgång än vi kanske trott till de primitiva instinkterna i mänskligheten. Lika ovillkorligt och demokratiskt är dock detta; att äter gör vi, ändå dör vi. Låt oss hoppas att den insikten får koppla grepp lika hårt om oss människor, så vi förmår göra det bästa av den korta stund vi har på jorden.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Låt fjällblomman lära oss solidaritet och ödmjukhet

Av , , Bli först att kommentera 1

”Ödmjukheten inför blomman i trädgränsen öppnar vägen upp på fjället.” Så skrev Dag Hammarskjöld i Vägmärken – älskade bevingade ord som också ingraverats på en sten längs pilgrimsleden i hans namn mellan Abisko och Nikkaloukta. En viloplats, en meditation över människans färd i hög terräng.

Få har skrivit så vackert och med sådan precision i gränssnittet mellan mystik och politik om den svenska fjällvärlden – och när coronakrisen inför vårvinterns fjällsäsong nu blixtbelyser detta landskap, är det hans ord som stiger fram för mig.

Att låta ödmjukhet öppna vägen upp på fjället. Sorgligt ohörda klingar i dag Hammarskjölds maning om omsorg och respekt för det levande och det levandes villkor, över fjällorter där den moraliska trädgränsen under vårvintern i stället forceras med förbluffande dödsförakt. Många är de som trots kristider packar sig iväg, lockade av den vision av normalitet som marsljus och drömmar om påskfjädrar i fjällbjörksris erbjuder.

Men möjligen finns i själva krissituationen också en förklaring till den ohejdade fjällturismen, trots påbjuden försiktighet i coronatider. Karavanerna ut i vildmarkerna är en ikonisk bild i dystopierna, hårt impregnerade i våra medvetanden genom otaliga skildringar i kulturen. När katastrofen kommer packar familjerna in sig i sina bilar och lämnar städerna – och i den verklighet som i dag alltför ofta känns som en fiktion utspelar sig nu detta scenario. Plötsligt är tätheten i städerna ett hot, medan glesheten på landsorterna är trygghet; och den som från stadens täthet söker glesheten en potentiell smittbärare. Plötsligt är filmernas dystopier verklighetens omvända, med myndigheter som gör allt för att hindra människor från att söka sig ut, till öarna i medelhavsarkipelagen, till sina hytter i fjällvärlden.

I kvällstidningsretorikens krigshetsande version är det after skin som burit symbolberättelsen om konflikten – mänsklighetens begär i sin nakna vulgaritet, rollbesatt av aningslösa storstadsfamiljer i grälla skidkläder, rubrikvänligt citerade för att stärka bilden av polarisering mellan ansvarsfulla samhällsmedborgare och covidioter.

Och visst, det är en slagkraftig berättelse detta, om smittans karaktärsprövande effekt, hur den oundvikligen bär splittrande potential. Och i coronas påverkan på fjällturismen speglas också mycket tydligt hela frågan om exploateringens drivkrafter, svensk fördelningspolitik och hierarkierna som i utgångsläget håller storstad över glesbygd.

Men det finns också en djupare dimension i den starka längtan till vidderna som nu manifesteras som ett myndighetstrots, som är viktig att förstå och som inte enbart bör fördömas eller raljeras över. Just fjällvärlden har under de senare årens stigande klimatoro utgjort spelplats för detta, med vandringsleder som stockat sig av alla som velat säkra en skärva vildmark innan apokalypsen, som desperat sökt höghöjdsperspektiv på det insikter som varit svåra att orka utstå i markhöjd.

I de drivkrafter som i dag fördöms hos de som vägrar ge upp skidveckan – och dessa är verkligen inte bara stockholmare, även de nordliga länen har sina covidioter – finns också en längtan efter den andlighet som naturen ger. En nedärv känsla traderad genom århundraden och decennier av skogsmullande och friluftsfrämjande, av att skogarna och fjällen oavsett allt annat och kanske särskilt i tid av kris ska finnas som en härd, en klangbotten, en viloplats. Denna känsla av intim relation till naturen låter oss också förstå varför inskränkningar upplevs så hotande, ja kränkande.

De utmaningar som corona ställer i vår väg har öppnat alldeles nya dimensioner av komplexitet i fråga om problemlösning för fortsatt liv. Varje gammal sanning behöver omprövas, varje ägandeanspråk vi tidigare haft på vår tillvaros olika fält. Samtidigt är läget så extraordinärt att vi inte heller har råd att inte ta de självklara besluten när de presenterar sig – och inför skidveckorna kan fjällvärldens inneboende kompromisslöshet få peka ut det självklara: för individen att stanna hemma, för staten att bistå med nödvändiga hållbara räddningspaket för att säkra kommande turistsäsonger, och varför inte hållbara levnadsvillkor även tiden däremellan på samma gång.

Den fjällresa som jag själv ställde in hade inget med corona att göra. Då var det sportlov, vi skakade på huvudet åt folk som drog till alperna, men förstod ännu inte att även de svenska fjällen skulle bli no-go-zoner. Lika snabbt som fjällvädret ändrades sedan allt och den Littfest jag hade stannat hemma för att planera inför ställdes in, som senare närmast allt annat. Utom ännu biblioteket – och det är dit jag nu finner mig irra med min längtan efter liv och luft, något beständigt.

Bland faktaböckerna ligger den så framför mig – klassikern bland fotoböcker och en vidd i sig själv, kanske bibliotekets största bok: ”Dag Hammarskjölds fjällvärld”. Och i fotografen Claes Grundstens dokumentation av Kebnekaise, Sarek, Tarfala, i spåren av fredsmäklaren och den hängivne fjällvandraren framträder nu symbolbilder både av hopp och av hur mycket vi riskerar förlora.

Fast boken är orealistiskt otymplig lånar jag den och finner en kort tröst i hur kastvindar mellan Umeås höga hus gör den till ett litet segel en sekund. Från essän ”Fjällvandring”, skriven till Svenska Fjällklubben 1957, då Dag Hammarskjöld mest befann sig i New York, går hans ord rakt ut till samtiden:

”Fjället ger en ny ensamhet, i stigens och klättringens delade uppgifter och mödor, delade äventyr och skönhetsupplevelser. En ny ensamhet – i ett kamratskap svårt att i en annan miljö förverkliga med samma ton av frihet i ömsesidigt beroende, av isolering trots mänsklig kontakt.

Det bereder oss slutligen nya, rika tillfällen att lära känna oss själva. Det kan avslöja svagheter, både sinnets och kroppens. Men det kan också ge oss beviset för oanade resurser och, med Rilkes ord, visa ’die sich uns sonst verschweigen, unsere fröhliche Kräfte’.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ett Umeå i kollektiv sorg – men hopp finns

Av , , Bli först att kommentera 2

Omställning var ett tema för årets Littfest men att det skulle komma att prägla festivalen i så drastisk form kunde ingen föreställa sig så sent som dygnet innan start. Beskedet om en inställd festival skriver nu in den fjortonde Littfest i historien som ett exempel på hur litteraturen alltid behöver vara redo att möta nya sorters prövningar.

När terror slagit mot det öppna samhället under de senare åren har kulturarrangemang ofta varit strategiska och symboliska måltavlor – därför har också kulturlivets instinktiva svar efter terrorhandlingar varit en ökad mobilisering, uppmaningar att fortsätta samlas, fortsätta skratta och leva och därigenom manifestera en kompromisslös hållning mot krafter som vill splittra och inge fruktan.

Utbrottet av coronaviruset ställer upp helt andra hot mot det öppna samhället, där försvarsstrategin är den helt omvända. I stället för det vi lärt oss betrakta som skydd för de demokratiska strukturerna – fri rörlighet över nationsgränserna, frihet att mötas – är det precis detta som behöver begränsas för att bevara stabila samhällsinstitutioner.

Möjligen är associationen oanständig, men de senaste dagarnas stämningar väcker minnet till liv av Profiltetaterns i dag kultstämplade Utbrott, som hade premiär under kulturhuvudstadsåret. I föreställningen är det ett zombievirus som spridit sig över Umeå och många minns i dag det interaktiva skräckdramat som en definierande kulturupplevelse. Att som publik stängas in i en situation där teaterrummets regler plötslig var upphävda, där gränsen mellan fiktion och verklighet plötslig var satt i svaj, därefter tvingas till skarpa val och snabba beslut som öppnade den fjärde väggen på det mest dramatiska vis, är en teaterupplevelse som i dagarna haft många paralleller i de stämningar coronasituationen orsakat – ångesten inför ett oberäkneligt förlopp, hur panik och rädslor sätter frågor om kollektiv och individ i ljuset.

Coronaviruset är ett hållbarhetstest av ett slag vi inte upplevt i modern tid och har på kort tid pekat ut en skörhet i många dimensioner i samhället, där utöver de hårdare hoten mot institutionerna även desinformation, vetenskapsförakt och misstro mot medier har följt i spåren. Samtidigt visar utbrottet på stor mänsklig förmåga till solidaritet och på vilken kapacitet som faktiskt finns att snabbt ställa om och justera stora samhällssystem till en drastiskt högre hållbarhet, om rätt lärdomar kan dras under och efter den rådande skälvningen över världen.

En representant för samtidsmänniskans krav på omedelbar behovstillfredsställelse, sa regissör Tobias Theorell om sin huvudkaraktär vid förra veckans pressträff inför premiären av Don Giovanni på Norrlandsoperan. När premiären på torsdagen genomförs inför decimerade publikskaror skulle någon kanske tycka att det vore lockande att utpeka ett symbolvärde i den utsagan: Don Juan som ett operahistoriskt exempel på hur människan även i prövande tider väljer känsla före förnuft, nuet framför försiktighet inför framtiden – i detta fall; business as usual trots pågående kris. Beslutet att genomföra föreställningarna i Umeå har också mötts av samma kritik som nationalscenerna, där samma linje drivs, med fortsatt verksamhet inför publik med marginal till de statligt stipulerade 500.

Kritiken är i flera avseenden begriplig – men snarare än att fördöma institutioner och arrangörer som låter scenerna förbli levande och hanterar situationen så varsamt och rimligt som faktiskt är möjligt givet de direktiv som utfärdats, hoppas jag att undantagstillståndet kan få utmynna i en vidare diskussion om den skörhet som kulturlivet belastas av oaktat virus. Att staten följer upp konsekvenser av neddragen verksamhet inte bara vid institutionerna utan också i det ännu sårbarare fria kulturlivet, med sina redan låga marginaler och pressade arbetssscheman.

I ett Umeå i kollektiv sorg över en inställd Littfest är det hur som helst svårt att inte känna en försiktig glädje snarare än rädsla när mindre arrangemang i stan nu kommunicerar ut att planerade boksläpp, samtal, föreställningar trots allt blir av – allt inbäddat i stor tydlighet kring förhållningsorder kring individens ansvar för att hindra smittspridning. Den längtan efter att få fortsätta mötas kring kulturen som i detta uppvisas, ger ett hopp om en nyvunnen varsamhet, när krisen är över, med det kulturliv och de fysiska mötesplatserna vi hittills kanske tagit allt för mycket för givna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Övergreppen ekar genom samiska veckan

Av , , Bli först att kommentera 0

Kan det vara så att vår historia är drabbad av reproduktivt våld därför att den inte blivit berättad och begravd på rätt sätt?

Frågan ställs av konstnären Grada Kilomba, som på Bildmuseet just nu ställer ut videokonst där hon låter grekiska myter rikta frågor till samtiden om kolonialismens spår, rasism, könsförtryck och våld. Antigone, hon som trotsar kungen och utför begravningen av en bror som inte fick sörjas, är en av de gestalter vi möter, som i ett av verken blir symbol för rättvisans politik. Genom begravningens ritualer och bara så, kan hon ta makten över minnena, både broderns och de egna, enligt konstnären.

En bättre plats för föreläsningen om fjolårets repatriering i Lycksele, under samiska veckans invigningsdag kunde alltså inte finnas. Adriana Aurelius, projektledare för återbördandet av samiska kvarlevor till den gamla samiska kyrkplatsen fanns då på plats och berättade om händelsen då de levande ålades ansvaret för de döda och ofödda. Som hon själv förklarar det: ”När de döda plötsligt ringde från museets telefon och bad att få komma tillbaka, började en förvandling. De väckte liv i gamla släktband och skapade nya vänskapsband. Burna i askar av näver återvände de på de levandes ben.”

Som programpunkt i en festkantad invigningsstämning blev föreläsningen i sig själv en markör för eftertanke och värdighet, med fin symbolik i kopplingen till Kilombas verk. Och om de antika myterna kan användas för att förstå hur det eviga mänskliga impregnerar samtiden, blev det under föredraget tydligt hur repatrieringsprocessen kan ge många nycklar till det samiska i dag. Både till de historiska mekanismerna av våld och förtryck, men också till hur vägen till upprättelse och verklig läkning ser ut, där det samiska sammanhangets makt över försoningsprocessernas regi och över tidigare kunskapsauktoriteters tolkningsföreträde är ett par av de centrala delarna.

Att repatrieringen skapade ett värdigt avslut på en mörk historia skänker hopp – och mycket gott har följt i spåren i Lycksele sedan den ägde rum sensommaren 2019. Bland annat har Lycksele som den första kommunen fördömt rasistiska handlingar efter Girjasmålet och den 6 februari firade dubbelt så många människor den samiska nationaldagen på offentlig plats i Lycksele. Vidare har samiska rituella föremål fått en stående plats i kyrkan i stället för endast vid samiska gudstjänster och ett utökat samarbete sker i dag mellan församlingen och samer.

Men i ett nu där historien kastar sig mot strupen på samtiden med större aggressivitet än någonsin, är det lika viktigt är att ta historien bakom övergreppen i Lycksele till stöd för att peka ut samtidens blinda fläckar. Hur reagerar vi i dag när gränser överträds, när processer legitimerade inom institutionerna går in i etiska gråzoner? Hur lär vi oss identifiera skadeverkningarna av det rasistiska våldet, hur kan vi alla börja förstå och placera in oss själva i en struktur av förövare och offer, förstå den komplexa skam och skuld som belastar båda läger?

Årets samiska vecka saknar uttalat tema, men skulle en rubrik ändå sättas, skulle övergrepp ligga nära till hands – smärtsamt och starkt genomsyrar det programmet. Konstnären Lena Stenberg belyser i klara färger och med gamla familjebilder hur kolonialismen i Sápmi kluvit marker och människor, medan sångerskan Katarina Barruk i sin musik berör frågan om den hotade makten över ett språk, för att bara nämna ett par inslag.

Starkt klingar också temat i torsdagens program på Västerbottens museum, där tvångsförflyttningarna ägnas en eftermiddag. Medverkar gör bland andra Elin Anna Labba som med sin nya bok Herrarna satte oss hit bidragit till ett stycke ovärderlig historieskrivning med nytt nationellt ljus på våldet och skadorna i tvångsförflyttningarnas spår. Med en stark text i Expressen stod Labba också häromveckan för ett viktigt inlägg i debatten om den våg av hat och rasism som följt efter Girjasdomen, där plågade och skadeskjutna renar blev ohyggliga bilder som spreds av hur levande aggressiviteten och råheten mot samer fortfarande är.

”Det är för tidigt, för det samiska är det alltid för tidigt eller för sent.” skriver Elin Anna Labba i ett uttryck för sin otålighet gentemot den långsamhet som präglar processen mot upprättelse.

Samma känsla av processer i otakt kan också fästas vid det faktum att det bildningsprojekt som just nu pågår kring det samiska, äger rum i en samtid där stark polarisering, rasism och intolerans präglar samhällsklimatet och där våra demokratiska- och kunskapsinstitutioner ansätts hårt av repressiva och antidemokratiska krafter. Men samtidigt som detta fördröjer och försvårar kampen för samisk upprättelse, där även lösningar på interna konflikter inom det samiska riskerar att sinkas, står också möjligheter att utvinna.

För när hatet skruvas upp, samtidigt som ett förhöjt kunskapsläge gör det svårare att ignorera kopplingarna till historiska övergrepp, blir det också enklare att utkräva tydliga ställningstaganden från makthavare.

Med två meningar i ett upprop riktat till Kiruna kommun för bristfälligt avståndstagande, sammanfattar rörelsen Backasapmí och mer än 700 undertecknare det hela med all tydlighet som krävs: ”Tiden är inne för att stå upp för ett tolerant demokratiskt samhälle och agera för att alla människors rättigheter respekteras. Samiska rättigheter är mänskliga rättigheter.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hatidzes samlande av vildhonung det mest gripande som just nu kan ses

Av , , Bli först att kommentera 0

”Hälften till mig, hälften till er.” Med stor försiktighet har Hatidze lösgjort en vaxkaka ur bergets hålighet och nu häller hon ut en del av honungen på klipporna i den nordmakedonska hettan. Bina stillar sig och Hatidze återvänder hem med sin andel, till modern – hon är för svag för att gå ut i solen, men låter sig motvilligt skedmatas, för lite kraft ändå.

Som en av de sista i Europa förvaltar Hatidze hantverket att samla vildhonung och i den Oscarsnominerade dokumentären Honungslandet som nu släppts på SVT Play följer vi henne i ett stillsamt berättande som kan vara något av det mest gripande som just nu går att se.

Det är svårt att inte tänka på den kinesiska kvinnan Tao i Maja Lundes klimatdystopi Binas historia från häromåret. Hon som handpollinerar fruktträd för befolkningens överlevnad i ett avlägset men alltför nära 2098, där total bidöd inträffat med svält och världskrig som följd.

Att se Hatidze utföra sitt varsamma hantverk med honungsbina är en studie av en människa i den sista utposten i ett kollapsande ekosystem. När en kringresande familj installerar sig i hennes närhet och med rök, rop och hårda nypor driver egna bikolonier blir symboliken närmast akut. Under Hatidzes förtvivlade protester svedjebränner den nya grannen hennes vilda ängar, svär över bisticken och lämnar inga halva vaxkakor efter sig i produktionen.

Men känslan i dokumentären är lika mycket den av att se en konstnär i arbete. När Hatidze vårdar sina kolonier i yttersta varsamhet med materialen och med det som lever, är det den mest slående bild vi kan få av hur konst och liv kommer helt nära i situationer av kris.

Klimathotet och den globala miljökrisen har på senare år avhandlats mer explicit i konsten. Olafur Eliasson lät 24 grönländska isblock smälta utanför klimatmötet i Paris och Bigert & Bergström lade en räddningsfilt på Kebnekaise för att nämna två av de stora i en våg som märks i snart sagt varje konsthall.

Men en annan rörelse går också att spåra, på mikronivå, som handlar mer om människans plats i världen, där intresset för livets yttersta eller innersta beståndsdelar blir mera centrala. I DN pekades till exempel trenden ut med växter i konsten, där Höga Kusten-konstnären Christine Ödlund blir talesperson för ett nytt slags naturvurm i konsten. Fängslad av växternas beskaffenhet och magi har hon flyttat in kolonilotten på galleri CFHILL och ger där en idé om ett nytt slags politisk konst, långt från plakaten, där frågorna och de tänkbara svaren får stiga friare från vad som skulle kunna liknas vid mer av en konstens grundforskning.

I tider av kris smälter konst och liv samman. I all oro och förstämning som samtiden ger skäl att känna, finns ändå en stor förtröstan i detta; att det som strävar efter fortsatt liv kan skapa nya kluster av kraft och motstånd mot en nedbrytande världsordning.

Det långsamma och långt ifrån monetärt lönsamma arbete som Hatidze ägnar sitt liv åt går i strid mot varje av den politiska och ekonomiska maktens påbjudna livshållningar. På så vis utgör hon ett motstånd bara i sin vardagliga gärning – en konstnär utan manifest eller akademiska meriter, en människa som söker stå stadig i en värld som av människosläktet gjorts till en plats med i grunden omänskliga livsvillkor.

“Det känns som att jag har funderat för mycket på skogsbruk. Vid varje område, varje litet buskage, varje glänta, nästan varje träd skulle jag kunna stanna och grubbla. Vad ska göras, vilken åtgärd är mest ekonomiskt gynnsam, hur ser vilttrycket ut, alltså hur mycket vilda djur rör sig i markerna och betar på plantor? Vilken strategi är bäst för naturen? Vad är naturen? Jag vet inte längre vad jag tittar efter här ute. En psykolog skulle säga att jag letar efter mig själv.”

Så tänker en annan av de människor på jakt efter liv i klimatkrisens tid, berättarjaget i Axel Lindéns nya roman Tillstånd. Fylld av självförakt inför sin brist på motståndskraft gentemot både rovdriften på naturen och den egna oron, är det ändå till skogen och skogsbruket han sökt sig för att hitta någon form av mänsklighet, vilken som helst.

I sin starka känsla av alienation bland de träd som mäts upp i värdeskalor han inte äger tilltro till eller nedärvd kunskap om, är hans rörelsemönster ett annat än Hatidzes lugna strövande i bergslandskapen. Ändå förenas de i det tillstånd som vi alla kanske måste lära oss uthärda – att vara den länk som ser svagast ut i ett givet sammanhang och trots det orka fortsätta söka hållbart liv. Vara liten, men orka tro på den egna och mänsklighetens storhet, ändå.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hela landet måste rustas inför kulturkriget

Av , , Bli först att kommentera 1

Så kom då också en kartnål på Norrköping över den pågående Sverigedemokratiska offensiven mot det öppna samhällets institutioner. En tidningsartikel som ingick i stadsmuseets utställning om nazismens historia polisanmäldes av Sverigedemokraterna i Norrköping och sorterar in sig som ett i raden av den senare tidens försök att impregnera offentligheten med en nationalistisk kultursyn och agenda.

I Västerbotten har vi ännu skonats från mera riktade angrepp – men den uppmärksammade kulturplanen som Sverigedemokraterna i höstas lade fram i regionfullmäktige blev ett tydligt bevis, med konkreta exempel i det lokala och regionala kulturlivet, på hur långt partiet är beredda att gå.

Att SD-offensiven handlar om att ta makten över det offentliga rummet i vidare mening står alltmer klart – slaget står nu kring de tunga institutionernas världsbild, museernas, konsthallarnas, bibliotekens, arkivens. Hur stabila kulturinstitutionerna ute i regionerna och kommunerna står inför denna bredare framryckning blir därmed kritiskt. Det är i det lokala sammanhanget som kulturkriget kommer att stå och att det kommer att bli utmanande på fler nivåer än tidigare känt är tydligt.

Norrköpingsexemplet visar att det finns anledning att känna oro för hur institutionerna står rustade inför denna nya tidens påverkanskampanjer. Kommunens jurister hade granskat utställningen och SD hade även bjudits in av museet för att ge sin bild av historieskrivningen – ändå valde museet att i ett första läge plocka ner artikeln när polisanmälan inkom.

Det finns i sammanhanget goda skäl att beklaga det faktum att den privata företagsvärldens krishanterings- och pudlingskultur i dag belastar de offentliga institutioner som borde stå oberörda inför denna typ av påtryckningsförsök. Varje fall där en kulturinstitution viker sig eller vacklar, om än temporärt, destabiliserar systemen och blir till skadliga prejudikat.

I Norrköping begärde en SD-topp ut 18 månaders mejlkonversation mellan museitjänstemän för att nagelfara hur planeringen av utställningen kommunicerats. Detta skissar upp ett scenario där det finns risk att inte bara frågor som ligger inom SD:s hjärteområden – kulturarv, idéer om svenskhet – kan komma att behandlas försiktigare än nödvändigt av tjänstemän i det lokala och regionala kulturlivet. Det är inte svårt att föreställa sig att bara vetskapen om att någon kan komma att vilja begära ut en mejlkonversation i syfte att misstänkliggöra en kulturaktörs uppsåt, kan ha en hämmande effekt – vilket naturligtvis är en del i hela den bredare repressiva offensiven.

Att den mediala offentlighetens larmsystem är påslagna och att händelser ute i landet skrivs in i en vidare kontext på riksplan är i sammanhanget mycket tacksamt. Tidigare kunde kulturbråk eller konstdebatter ute i Grönköping refereras polariserat eller med något av ett småleende i de fall de plockades upp av Stockholmsredaktionerna – men nu finns en bredare berättelse där principdebatt kan föras och där den nationalistiska strategin kläs av likväl som exempel kan spridas på hur ett motstånd på lokal nivå kan se ut.

Lika värdefullt hade varit om den smygande urholkningen av landets kulturliv hade debatterats i lika hög grad. För hur mycket mod som än ingjutes hos de anställda vid de regionala kulturinstitutionerna, går det inte att avfärda den effekt som sviktande budgetar har på länsmuseerna, regionteatrarna och konserthusens motståndskraft och den direkta koppling som finns mellan ekonomiska resurser och möjligheterna att stå stark. Både i ett konstnärligt uttryck och en självständig och fri hållning gentemot varje typ av politisk styrning.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Kan kärlek övervinna Tinder-tomheten?

Av , , Bli först att kommentera 3

“Först kändes det helt okej att vara ensam. Sen fick jag influensa och efter det skaffade jag Tinder. Man behöver ju ändå ha någon.”

Han skämtar, men ändå inte, min gamla kompis, när jag träffar honom första gången efter skilsmässan. Vi håller den där slängiga jargongen som man gör när saker nära hjärtat plötsligt ska avhandlas i Ica-kön och jag skrattar i samförstånd, men blir samtidigt förvånad över hur konservativt beklämd jag blir inombords. Som att köpa en ny mikro bara, tänker jag, men säger inte. Tittar ner på mjölk och bananer i våra korgar och säger i stället det man ska; kul och lycka till och ses framöver.

Inför alla hjärtans dag infinner sig en deppighet från samma källa – en uppgivenhet inför hela det kärleksfientliga hyckleriet. Cellofanprasslet, rosorna med slappa kronblad, nallarna – de eviga små nallarna. Ändå är geléhjärtan och fula Valentine-kort något att i dag nostalgiskt blicka tillbaka mot – för i den nya Tinder-eran är det vi som är själva krimskramset. Vi är varorna på en global digital relations-marknad – ständigt missnöjda, som det kapitalistiska systemet lär oss vara, går vi runt med våra små bultande hjärtan och svårplacerade längtan. Matar nätjättarnas banker av stordata medan kärlekens avförtrollning skenar mot en absolut nollpunkt.

Ja, som ett exempel på den digitala senkapitalismens sista utpost är just Tinder en mycket tacksam symbol – och har också i många avseenden kommit att användas så i det offentliga samtalet. I Tinder-romanens innerstadsglansiga tomhet skramlar desperata sex-möten och kyliga dejter och i en av vinterns förvisso mer grälsjuka krönikor kopplade GP:s Björn Werner ihop känslan av att som man bli avvisad på Tinder till samma frustration som återfinns hos IS-anslutna såväl som i incel-rörelsens vrede.

Bättre än något annan nätfenomen pekar Tinder också ut den digitala generationsravinen: facebook-generationens skamfyllda smusslande med sina svajpningar i kontrast till tiktok-generationens helt ogenerade självklarhet i sitt tindrande, mobilen och apparna förlängda delar av kropp och själ bara.

Och visst har de unga rätt, som så ofta – för att betrakta Tinder som något annat än vilken platsbaserad algoritmstyrd app som helst vore inte bara reaktionärt utan också något av en historieförfalskning. Som om inte kärlek alltid haft ett mått av transaktion i sig. Som om det inte alltid funnits män som i en analog verklighet provocerats av upplevda avfärdanden av en kvinnosfär och använt detta för att legitimera destruktiva eller våldsamma beteenden. Som om 1980-talets romcom-version av dejting, där magi och slump leder väg till våra livspartners, vore en bättre häst att satsa på än den stordata vi annars gärna förlitar oss på, i sjukvård eller andra hårda livsbeslut.

Att dumpa Tinder och satsa på kvalitet och hållbarhet som DN:s Catia Hultquist föreslår i sin replik på Björn Werners yrande är alltså lika samtidsfrånvänt som annan prepper-kultur. Men lika klart är att Tinder sätter ljus på den fråga som varje digital framryckning aktualiserar; hur vidmakthåller vi en mänsklig kontrollfunktion i systemen? Här: hur hanterar vi begär och längtan, hur bygger vi relationer i en galen avreglerad och genomkommersialiserad teknologisk verklighet?

En del av svaret handlar om att göra sig medveten om vilka system vi rör oss i och aldrig glömma den kommersiella drivkraften i de globala nätjättarnas underströmmar. De rörelser som på ytan framställs som tekniska innovationer enbart till vår tjänst, krusningar av underhållning och lättjefullt socialiserande.

En annan del av svaret handlar om tid och transportsträcka – att vi i en värld som är alltigenom tillgänglig och avförtrollad kanske faktiskt måste ner i ett tillstånd där allt står avklätt, vi själva, våra begär, för att där återupptäcka en längtan tillbaka till mystiken och en återförtrollad livssyn.

Jag hör om en kompis som svajpat så lyckosamt att han snart blir tvåbarnspappa. En annan vän berättar att hon Tindrar mest för att bli glad över hur många människor som faktiskt är öppna för möten och kärlek. Så paret som hade sett varandra skymta förbi på Tinder utan att svajpa och senare stött ihop på Ica. Nu är de på en hittills oupptäckt planet av kärlekslycka. Och när jag träffar min influensa-kompis igen ute på krogen är han självlysande av förälskelse intill den Tinder-matchning som visade sig vara precis den ”någon” han sökte.

Och jag tänker att kanske behöver det inte vara så svårt, detta att göra motstånd mot de tvingande systemen, stordatan och storkapitalet. Kanske räcker det med att bara vara människa och i sin mänskliga komplexitet och inbyggda lynnighet dubbelfinta algoritmerna utan större arbetsinsats.

Kanske är själva kärleken svaret. Till sin natur det mest irrationella och svårförklarliga av fenomen, just därför den ultimata trojanska hästen för att bygga ett försvar inifrån mot Tinder-hotet om de genuina kärleksrelationernas apokalyps. En vackrare motståndshandling är hur som helst svår att tänka sig; en tro och ett hopp till kärleken, i all sin obegriplighet. Bara så.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vem har råd att skriva sitt liv?

Av , , Bli först att kommentera 1

Den största litterära skandalen på ett decennium har den av somliga kallats, händelsen som genom Oprah Winfreys bokklubb rivstartade den amerikanska kulturdebatten. ”American Dirt,” är boken det handlar om, en roman av Jeanine Cummins, om en mexikansk kvinnas umbäranden under en flykt till USA med sin lille son. Med lovord som ”en ny Vredens druvor” och ”en ny amerikansk klassiker” togs romanen emot av kritiker och publik, med försäljningsrekord och filmplaner och plockades också upp som ett lästips i Oprah´s Book Club. Men lika kraftigt var raseriet när det avslöjades att författaren inte hade varken mexikanskt ursprung eller erfarenheter av migration, utan i själva verket var spanjor och så sent som 2015 hade uppgivit sig vara vit, detta för att 2019, inför boklansering, växla till att kalla sig latinx.

Författarprotester mot Oprah följde, samt en mycket upprörd debatt om kulturell appropriering och anklagelser om stereotypa skildringar av latinamerikaner – eldad av nya avslöjanden om sådant som smaklösa förlagsevent där till exempel taggtråd använts som partydekoration och till sist ursäkter från förlaget och inställd författarturné.

För en grundövertygad försvarare av litteraturens frihet att vara en arena för just fiktion, fantasi och ett rum för andra livsperspektiv än de egna blir debatten en prövosten, där instinktivt ett stöd för team Cummins kan kännas rimligt. Samtidigt går det inte att avfärda det faktum att författares och konstnärer bakgrund och erfarenheter har betydelse. I en svensk kontext kan vi bara ta de senaste årens samiska konst och litteratur i beaktande för att inse att specifika erfarenheter bara kan uttryckas av den som har just dessa specifika erfarenheter. Och med rätta hade nog samma indignation som i Cummins-fallet väckts i en svensk debatt om någon utanför det samiska hade gjort anspråk på en tung plats i en ny kulturell kanon av samiska nya centralverk.

Att det spelar roll vem som skriver böcker och skapar konst är ett tema som på senare tid gjort avtryck i debatten om politiserad konst och politisk styrning av kulturen. En förgrening av den debatten har rört sig kring den Sverigedemokratiska offensiven mot den fria konsten och försöken att kidnappa denna för sin nationalistiska propaganda. Denna diskussion har varit akut nödvändig; hela höstens genomlysning av SD:s strategier för att ta makten över kulturen och vilka som genom den skriver berättelserna om världen.

En annan gren, delvis inflätad i den förra, har handlat om den politisering av kulturen som redan äger rum enligt somliga, där många från just SD-lägret, andra från höger-dito larmar om menskonst och en vänsterstyrd tystnadskultur i färd att strypa den fria konsten as we speak. Där det, för att ta de senaste exemplet, kan heta att “skapande människor sitter som buktalardockor i knät på en minister, politruk eller ideolog” som Erik Helmersson uttryckte det i DN häromveckan, i en stödkommentar till författaren Johan Heltnes tidigare beskrivning av ett författarsverige dominerat av ”marxistisk-feministisk-queer teori”, sedan hans förlag strukit delar om en anmäld våldtäkt i hans roman.

Att denna debatt är viktig att hålla vid liv är självklart; för att bevara den konstnärliga frihet som ett fritt och demokratisk samhälle kräver, måste potentiellt repressiva och totalitära maktstrukturer i kulturen motarbetas. Och för det behöver kunskapsnivån om kulturpolitik och kulturekonomi höjas, så att mytbildning och propaganda kan förhindras att spridas, på det att till exempel anklagelser om vänstervridning inte skymmer sikten för andra strukturer som kan ha större men mera osynlig makt över konstens frihet.

I Aftonbladet (29/1) gör Kristofer Andersson en högst välkommen insats i detta avseende. I en kommentar till Helmersson/Heltnes varningsrop leder han inte bara i bevis att de offentliga stödsystemen knappast låter vänstervridna snöflingor strypa konsten – han riktar också ljus på den hittills döda vinkel i debatten om den politiserade kulturen och som mer än gärna får bli en följetong i vårens kulturdebatt: nämligen pengars makt.

För, som Andersson skriver: verkligt inflytande handlar inte om vem som gapar mest på ett seminarium, eller om att slippa få pisk av en förläggare – det handlar om vem som överhuvudtaget får studera eller ha en förläggare. Vilka har råd att investera i den tid och den arbetsinsats som den verkligt fria konsten, de stora romanbyggena, det risktagande som de långa linjernas berättande kräver?

Att den klassdimension som Andersson belyser har fått stå tillbaka till förmån för sådant som en estetisk debatt om strömlinjeformning vid författarskolorna är signifikant för hela den maktobalans som råder i kulturvärlden, där stödsystemen för konstnärer fortsätter att selektera människor på motsvarande sätt som bostadsmarknaden. En förskjutning där till sist bara de som får bostadsrätter i innerstäderna av sina sina föräldrar är de som har råd att göra konst. Desto viktigare att hålla ett fortsatt ljus på frågan – för om vi menar allvar med högtidsord om en fri konst som det fria samhällets vaccin så måste varje del av samhället ha sina uttolkare, sina vittnen utanför maktens mittfåra.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

I Frostpappans dans blir allt lite mera möjligt

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag vet inte vad det är, men en relation som just nu fängslar mig är den mellan far och dotter. Ute på stan finner jag mig tjuvlyssnande på samtalen mellan pappor och döttrar i alla åldrar och jag finner mig överraskat gripen av en nygammal insikt om hur stark och definierande denna relation kan vara, i båda riktningar. Vilka unika bindningar som här står att finna, vilka rika erfarenheter som kan utbytas: ja, hur stort det är, allt som en flicka kan lära en pappa och en pappa kan lära en flicka.

Varför denna plötsliga fascination? Är det själva samtiden, hur vadandet i spåren av metoo påkallar ett sökande efter de relationer som vidmakthåller respektfulla och kärleksfulla män? Eller bara det faktum att far-dotter-temat med få undantag fortsätter stå i död vinkel i kulturen, utklassat av mor-dotter, eller far-son- dramer? Ovisst, men jag är inte ensam om mitt intresse: i P1 rullar till exempel en ny programserie helt dedikerad till temat far-dotter – och i spåren av en av julhelgernas stora filmhändelser har en glittrigt sidendraperad mansperson också bidragit till att sätta ljus på temat: Frostpappan.

Redan för ett år sedan hade begreppet fått spridning, då bland annat genom bilder och YouTube-klipp med pappor dansande i Elsa-klänningar och, som tung markör, ett bejublat framförande av Eddie Vedder av filmtemat Let it go.

I en text i The Guardian strax innan jul gav Tom Lamont en innerlig redogörelse för vad det hela handlar om – att i Frost ha funnit en unik plats att mötas, far och dotter, att genom filmen ha fått nycklar till samtal om kärlek, liv och död, ja som han skriver; Frost har varit en del av själva föräldraskapet, lika självklar som oron och de tidiga morgnarna. Och nu, inför premiären av Frost II: sorgen över att dottern vuxit upp och lämnat Frost-världen för Billie Eilish, klivit ut ur deras unika sfär.

Det är mycket lätt att charmas av det hela; fäder och döttrar i dans i ljusblå tyll – oemotståndligt på så många vis. Samtidigt stiger en sorg från kulisserna, där alla osynliga Frost-mammor undrar hur det på nytt kunde bli så att papporna mutade in området av vild lek och fantasi medan de själva blev stående med disken. För hur kunde marknadsvärdet i att dela en kulturhändelse med sitt barn plötsligt skjuta så i höjden?

Är Frostpapporna bara en andra vågens pappafeminister – de som 2016 ställdes både i ljuset för ett feministiskt yrvaket uppvaknande genom sina döttrar och vid skampålen för just det yrvakna senkomna – ett plötsligt möte med patriarkatet genom BR:s leksakskatalog, ungefär.

Ja, kanske är det så – och av samma anledning som pappafeminismen bör slippa hån utifrån idén om att inte bara den kvalitetssäkrade universitetssanktionerade feminismen måste få plats i offentligheten, bör Frostpapporna också tas på allvar som mer än ett ytligt poserande. Det kan vara enkelt i en svensk kontext av långt kommen jämställdhetsdebatt att förbryllas över det – men på många platser i världen är det kontroversiellt på riktigt för en man att dansa i Frost-Elsa-dräkt. Vilket inte minst den norska komikern Ørjan Burøe blev ett bevis för, sedan hans Elsa-dans tillsammans med sonen blivit viral och globalt hyllad som något riktigt exceptionellt. Och hur han ändå häcklades i brittisk morgon-tv: “Varför tror du att du är en bättre pappa än mig, bara för att du klär dig i vuxenstor Elsa-dräkt?” Och ”Varför köper man ens en vuxenstor Elsa-dräkt till att börja med?”

Ja, varför? Här, i det glansiga livstycket över pappakroppen, de skarpa paljetterna och den stumma tyllen (faktiskt på riktigt begränsande i den yviga dansen), finner vi det storartade och frigörande i allt det Frostpappan kan vara. Detta att, metaforiskt och rent faktiskt, klä sig i Elsa-dräkt. Att utan förbehåll och eventuella egna idéer om korrekt kulturkonsumtion låta barnet bli guide till och gå in i kulturupplevelser bortom den egna sfären. I The Guardian beskriver Tom Lampard träffande dessa rivna barriärer – hur han från att ha hyst en ambition vid dotterns födelse om en kulturdiet bestående av Dickens och japansk dockteater, en regnig dag utan uppkoppling finner sig kapitulera inför en DVD med Frost och går in i den värld där ett nytt referenssystem och nya drömmar, en helt ny musik, plötsligt fanns tillgänglig för honom och dottern att vistas i.

Frostpapporna blir i detta vägvisare till värdefulla påminnelser om kulturens unika potential. Hur det på ställen man inte kunnat förutse – även i nöjesindustrins bredaste forum tydligen – kan finnas plats, inte bara för utbyte av tankar och förhandling om idéer om manligt och kvinnligt, inte bara för möte i ögonhöjd mellan förälder och barn – utan också för lek, dröm och frigörande fantasi, visionerna om vilka vi kan vara.

I Frostpappans dans får allt för en stund vara lite mera möjligt – vi får vara möjliga.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Låt kärlekens språk besegra hatet

Av , , Bli först att kommentera 1

Nej, det blev ingen ljus ingång i 2020 – halvvägs genom januari står vi redan inför ännu ett skred i samhällsklimatet. En flygplansolycka förflyttade gränserna ytterligare ett steg närmare barbariet och i stället för ett förnyat hopp om anständighet kom en ny giftinjektion av rasism och hat i offentligheten. Arsenik, som författaren Viktor Klemperer skrev i ett ånyo flitigt citerat konstaterande, om hur en smygande normalisering av ondskan äger rum, hur exponeringen av hatets språk orsakar permanenta förluster av empati och tolerans.

Samtidigt, en docent i svenska, Lars Melin, som går ut i debatt med varningar och larm om hur ”trakasserier från språkaktivister” riskerar att skapa en tystnad hos ”vanliga svenskar”. Vilt sluggande mot ”aktivisternas och etablissemangets” nyord, ett utspel som åter riktar ljus på det faktum att språkstrider alltid ska stå kring de fält där maktförskjutningar pågår – och som också vinklar ljuset tillbaka mot frågan: Vad är alternativet till att ändå försöka? Är inte en ny varsamhet med orden en av de första vägar vi ändå bör pröva för att omförhandla ideologi och makt?

Det är knappast ”vanliga svenskars” eventuella nybörjarfumlighet med begrepp som ”cis-man” eller ”funktionsvariation” som utgör det stora hotet av i dag mot samtalsklimatet. Den oro vi i stället bör känna handlar snarare om alla de som larmar från det andra lägret, med hånflabb om ”god ton” och ”politisk korrekthet”, för att brännmärka dem som i offentligheten bara söker ett anständigt samtalsläge.

Ja – det är en klaustrofobisk och förtvivlad tid att navigera i för den som vill fortsätta tro på ordens väg. Och mitt i all vånda kring hur det människofientliga samtalet ska stävjas finns ju också vreden där – både över den utbredda grymheten och över hur rädslan för att imitera hatet paralyserar det egna språket. Hur svarar vi på en tilltagande råhet utan att själv förråas? Hur beträda ett försåtsminerat språkligt fält utan att stelna i rädsla?

Sannerligen, vår samtid kräver ett helt nytt språk, nya system för ilska och försoning. Och kanske är det en samtidens brutalitet att en möjlig vägvisare till dessa fält då rycks bort. Den 7 januari dog Elizabeth Wurtzel, författare och journalist, 52 år gammal i sviterna av en återkommande cancer – och redan i 2020:s första andetag slår hennes postumt publicerade essä ner som en av årets starkaste texter. Det är vännen och tidigare chefredaktören på The Atlantic, Garance Franke-Ruta, som introducerar texten på nätplattformen Mediums GEN-sektion – fragment som hon fått sig tillsända under den senare sjukdomstiden och som i samråd med Elizabeth Wurtzels närmaste vänner nu offentliggörs, för, som Franke-Ruta skriver: hon älskade att publicera sig.

Känd för böckerna Prozac Nation och Bitch: In Praise of Difficult Women, framträder i denna text också Wurtzels banbrytande kvaliteter som politisk skribent och samhällsdebattör. En feminist, knivskarp, hårdhänt hanterad av livet, rolig, komplex, med en ofattbar kapacitet att avkoda samtidens sankmarker och människans natur – och påfallande långt före sin tid i stil och metod. I texten, som flödar mellan noteringar om cancersjukdomen, sitt omtumlande äktenskap och förestående skilsmässa, mammans djupa svek, Donald Trump, ser vi henne framför oss, hetsigt textande i mobilen på väg genom folkmassorna på Washingtons gator, såsom Franke-Ruta i minnesordet beskriver att texterna kunde komma in – stötvis, blixtbelysande samtiden.

Att läsa denna Wurtzels sista text är att få slå följe längs dessa samtidens larmande gator, omtumlande, gripande, oändligt sorgligt, roligt – men framför allt, mitt i det livssprång som vi och hon visste snart skulle vara över, en läsning som ger syre i en tid där unkenheten breder ut sig.

Full av självmotsägelser, helig ilska, i tvivel på allt från politiken till de närmaste relationerna, ömsom i affekt, ömsom i upphöjd klarsyn kring människornas gnabb och narcissism, beskriver hon ett äktenskap, en kropp och ett samtalsklimat i sönderfall – och hon gör det på ett sätt som i så många avseenden ringar in de egenskaper vi brukar peka ut som förödande för det offentliga samtalet: det fragmentariska, det impulsiva, det tvärsäkra, det rasande (”Min vrede är mitt samvete. Jag insisterar på min rätt att känna.”).

I en text som ändå i grunden är så full av kärlek och tilltro till människans förmåga att göra och vilja gott, växer essän ut till ett hopp om ett vidgat rum för språkligt motstånd i en hårdnande tid. En appell för ett återtagande av nyanserna, de fulla känsloregistren, för det otydliga och prövande i en polariserad tid. Ord som förhoppningsvis får leva kvar länge, till tröst – och mod.

Var inte så rädda, är det som att hon skriver in mellan raderna, så länge ni vill kärlek finns inget att frukta. Så, vidare, i sina slutord: ”Jag tror på kärleken. Vad kunde vara viktigare i denna galna värld?”

Sara Meidell

Bli först att kommentera