Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En berättelse om en stadsdel

Av , , Bli först att kommentera 2

Det fanns en stadsdel som hade en berättelse om ett centrum, en dunge, en skolväg. En berättelse om tisdagar och lördagar, om mellanmjölk och pizza. Om sorg och glädje, fotboll och barnvagnar.

Det var en berättelse om en stadsdel byggd för lek på innergårdar, inte för bilar. Ändå var det med bilar ni kom, för att skaka hand, signera en annan berättelse. En mera vinnande, som ni lät oss förstå.

Ni är otrygga, stod det i den berättelsen – ändå var det inte vi som tog omvägar, som körde hela vägen fram, som lät bilarna gå på tomgång när barnen släpptes till bortamatcherna.

Vi var hemmamatcherna och från våra läktare kunde vi alla våra barns namn. De var aldrig bara siffror på ryggar, staplar i någon statistik, aldrig otrygga när de var med oss.

Ni är våldsutsatta, stod det i er berättelse, men ni glömde att berätta om den våldshandling det är att inte berätta om våldet på de egna gatorna.

Ni är rädda, stod det i er berättelse, och just då blev vi rädda, för att någon med större kapital och starkare röst hade tagit våra ord.

Ni är Det Andra stod det inte i er berättelse, bara mellan raderna, för om någon ska vara Det Första måste någon alltid vara Det Andra. Någon måste vara utanförskapet, så att innanförskapet blir varmt och tydligt, så att karriärkliven kan tas, så att det går att kora vinnarna.

Vinnarna, de med rätt att ta bilen hela vägen, med rätt att missa de upptrampade stigarna mellan höghusen. Med rätt att aldrig få höra namn ropas hem till mat från balkongerna. Med rätt att aldrig känna värmen i strålkastare över en fotbollsplan, se hur det ljuset ibland bländar ut själva stjärnhimlen.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Hur mycket ska corona få kosta i konstnärliga avkall?

Av , , Bli först att kommentera 0

När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Samtidigt som Norrlandsoperan inleder danshösten i Umeå kommer beskedet att premiären av operan Macbeth skjuts upp. För stora konstnärliga kompromisser, meddelar nya vd Erik Mikael Karlsson i ett mera sällan anfört argument till inställd kultur; de strikt konstnärliga skadeverkningarna. Beslutet, lätt att sympatisera med, pekar ut ett fält som behöver få mer plats i debatten om pandemikrisen. För att det inte bara är publikens och kulturarbetarnas hälsa som står på spel blir alltmer klart ju längre coronaanpassningarna letar sig in i de konstnärliga processerna.

Ett redan hårt pressat kulturliv kommer framöver i allt högre grad behöva ta ställning till frågor som; hur mycket avkall är rimligt att göra på en konstnärlig vision i coronaanpassningens regim? När är det, trots publikens längtan, trots kulturskaparnas och konstnärernas akuta behov av försörjning, ändå till störst gagn för kulturen i ett längre perspektiv, att skjuta upp?

Att flytta premiären av Macbeth är ett beslut där jag för första gången sett konstnärlig kvalitet understrykas med större tyngd. Beslutet framstår som både vettigt och rimligt och det är bra att en stor aktör som Norrlandsoperan går ut och försvarar den konstnärliga kvaliteten – det pekar ut vilka konsekvenser som coronaanpassningar får utöver de tappade inkomsterna. Samtidigt visar det på vilka som har råd och marginal nog att fatta ett tungt beslut som detta; de stora institutionerna – allt detta understryker vikten av mer krispengar till kulturen, både de stora och små aktörerna.

En mer coronasäker akt än danspremiären Origami är hursomhelst svår att tänka sig – en ensam aktör, utomhus, på höghöjd och med långt avstånd till en begränsad publik. En akt som också gav en ny bild av begreppet ”fullsatt”, att förhoppningsvis snart få minnas som ikonisk för ett stort undantagstillstånd av förvirring och svårbegripliga regelverk för ett krisande kulturliv. Glesa plaststolar inom avspärrningar, på ett par hundra meters avstånd från en myllrande trång veckoslutskommers i butiker nyligen återbördade till långlånga öppettider.

Återbördad till vårens digitala kulturscener blev i stället undertecknad, som under pågående kortkarantän i väntan på corona-provsvar var hänvisad till den livesändning som gick ut under fredagen. Tillsammans med ett fyrtiotal andra skärmtittare tog jag del av dansaren Satchie Noros fängslande akrobatik kring den röda containern utanför Väven. I ett suggestivt flöde utforskades teman om stad och natur, människa och teknik, men också själva tyngdlagen och den mänskliga kroppens gränser.

Det blev en vacker stund framför datorn – en konstupplevelse i egen rätt förstås, samtidigt en säsongsöppning jag innerligt önskar minnas som ett undantag; en sista livesändning innan återinträdet i det kulturens fysiska rum som vi alla behöver. Ett rum som inför höstsäsongen kommer ställas inför åter nya utmaningar, konstnärligt och i fråga om smittspridning – men som brådskande behöver få öppna upp och åter bli tillgängligt, både för publiken och konstnärerna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ett privilegium att stå så aningslös som Sigge Eklund

Av , , Bli först att kommentera 3

Debatten om poddmiljonärens livsnjutningar förtjänar mindre gyttjebrottning och mer fördjupning.

En bilfärd i skymningen. Handla frukost. Sortera bokhyllan. Milkshake. Enkla händelser, men djupt meningsfulla, små fästpunkter mot existensen.

Under coronasommaren har rapporter och vittnesmål flödat om sådana saker, reflektioner över hur det till synes anspråkslösa visat sig vara det största. Krisen har disciplinerat oss, slutligen fått oss att se blomman, vårda vår trädgård – samtidigt har en växande konsensus skapats om att denna väckelse också är till kollektivets bästa.

Men när en författare och podcastmiljonär från det krispigt exklusiva samhällsskiktet sätter en rad av dessa lyckooaser på pränt, då blir det mera problematiskt – ja, rent provocerande enligt tillräckligt många för att det ska bli kulturdebatt på gyttjebrottningsnivå.

”Livets små njutningar. Somna med hund och 46 andra upplevelser som gör livet värt att leva” är rubriken på boken, författare Sigge Eklund, Sigge som i Alex & Sigge, och hela dramaturgin kring utgivningen har varit förutsägbar och tröttsam. Uppsnack under sommaren i egna podden, förhandsintervjuer där Eklund själv lägger sig under giljotinen över tilltaget att vilja lycka, utgivning och topplisteplacering och så sågningarna, där recensenter njutningsfullt plockar stilpoäng medan brasklappar kastas om det öppna målet; att uppröras över att en man som lever la dolce vita skriver om att leva la dolce vita.

”Dua mig inte din jävel”, fräste till exempel Christian Daun i SvD, kränkt över att exponeras för ”ett kroniskt lyckligt liv som titt som tätt kulminerar i eufori”. ”En drift med vår samtid serverad av en gravallvarlig clown”, skrev Johannes Klenell å sin sida i Arbetet, i en recension som utlöst en duell av blodiga karaktärsmord, medan Ulrika Kärnborg i Expressen nöjde sig med en plagiatanklagelse. Och så vidare.

I strid mot kultursideskutym i att som författare inte bemöta recensioner har Sigge Eklund sedan fått och tagit sig plats att svara på kritiken, på det att internet fått hånflabba åt en rik kränkt man – allt detta medan boken biter sig fast i topp på försäljningslistorna.

Tröttsamt som sagt – och i dubbel mening så. Dels för den smala och märkliga litteratursyn som trängt fram; en önskan om identifikation och tröst och att en bättre bok därmed vore en som påminde om livets små eländen och att det mesta inte är magiskt. Dels för det faktum att alltför många låtit sig triggas av de njutningsexempel som på minsta vis kan knytas till författarens exklusiva livsstil och kulturella kapital – trots att den helt övervägande delen exempel i boken faktiskt är tillgängliga för de allra flesta: trösta barn, läsa utomhus, speldosa.

Allt detta skymmer sikten för en djupare diskussion om vilka underströmmar av kapital, ekonomiskt och kulturellt, som styr lycka, vilket är lika komplext som betydelsefullt att förstå, åtminstone för den som strävar efter ett samhälle där lyckan är maximalt demokratiskt fördelad.

Att lycka inte har någon direkt koppling till ekonomiskt välstånd är känt och i den senaste podden påtalar Sigge Eklund sin egen empiri i saken; att förmögna människor mår ungefär lika bra och dåligt som andra, åtminstone över en viss nivå av rikedom. Det berörs också i en av höstens mer intressanta utgivningar, ”Tänk om”, Roland Paulsens studie om oro, som väl skulle kunna ses som motbok mot Sigge Eklunds för de som efterfrågat en sådan. I kapitlet om hur vi mår och lyckans nyck bekräftas samma förhållande: lyckoforskningen, skriver Paulsen, visar att efter att ett land uppnått ett välstånd motsvarande ett Sverige under 1950-talet, så avmattas sambandet mellan rikedom och livstillfredsställelse.

Detta ringar också in den kritiska kärnan i den meny av njutningar som Sigge Eklund serverar: det faktum att en tillräckligt hög grad av ekonomisk och socialt säkerhet krävs för att erfara det han vackert kallar låglycka. Inga jetset-nivåer, inga pooler eller referenssystem där pianobarer eller lyxhotell självklart ingår, bara den trygghet gällande sin egen och de näras grundläggande livsvillkor, boende och försörjning, som ger en människa möjlighet att stilla njuta av det anspråkslösa.

Vill man peka ut en provokation med boken är det väl här den återfinns: att möjligheten att förundras över det enkla är mera möjlig för den vars ”enkla” bara är en av många dimensioner i ett i grunden tryggt liv. Det och att det är den privilegierades privilegium att stå så aningslös som Sigge Eklund-klassen inför detta faktum – de som inte behövt erfara hur känslan av ett fritt fall genom tillvaron ger ett pirr i magen som utkonkurrerar varje annat möjligt pirr, antingen det är att cykla genom en allé eller somna på en strand.

Det förmildrande är kanske också just aningslösheten. I en intervju med DN beskriver Sigge Eklund hur beroendeframkallande det är i möten med meningsmotståndare att lämna prat om politik åt sidan och då inse hur lika vi är varandra.

Häri ligger väl också ett hopp, i allt; att denna insikt hos de välbeställda om allas likhet, detta frö till solidaritet, kunde omsättas i en rörelse som kan utjämna kapitalet lite. Som maximerar den bredare mänsklighetens möjlighet att nå lyckan i det lilla.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Konstnärlig avfolkning hotar landets kulturliv

Av , , Bli först att kommentera 1

Gula löv och mörkare kvällar flaggar för terminsupptakt, det är den tid på året då kulturlivet firar biljettsläpp och bjuder in till programpresentationer – men icke så i undantagsåret 2020. Inför hösten råder fortfarande limbo och i kulturbranschen är situationen långt mer absurd än den hade behövt vara. En sommar har passerat av icke-besked, icke-hopp för det kulturliv som desperat hade behövt bara en tillstymmelse till möjlighet att planera hösten.

Än är det svårt att överblicka men alla skäl finns att anta att kulturlivet i landet kommer att ha skadats värre än storstadsregionernas och att uppbyggnaden här blir svårare.

Redan innan krisen tecknades ett slimmat kulturliv, med länsteatrar och musikinstitutioner som genom åren successivt gjort sig av med sina fasta anställda, länsmuseer med urholkade budgetar – och under en coronakris där friteatrar raderats ut, kulturföreningar givit upp andan och lokala kulturarrangörer lagt ned, är det en karta vi ser där kraften graviterar starkare än förr mot storstäderna. Huvudstadsscenen, med sina statliga muskler, sina trots allt bättre levnadsvillkor för frilansar.

I konsten är ögonblickets kraft och magi ofta det centrala, men – och detta kan inte upprepas nog många gånger; kulturvärlden är till sin uppbyggnad och organisering en sfär där långsiktighet och stabilitet över tid är avgörande. Både för den rena verksamheten, men också för att konstnärlig utveckling ska kunna ske – alltså, i vidare mening, att konsten ska kunna stå så fri som den omsjungs om i högtidstalen om dess samhällsvärde.

Coronapandemin har därmed inneburit ett dubbelt slag mot kulturen – både raderat ut en pågående verksamhet, men också destabiliserat dess fundament genom att skissa ett framtidslimbo där inte bara ett reellt ekonomiskt hot föreligger utan också en risk för utslätade konstnärliga uttryck, eller en hämmande instrumentalisering av konsten. Även i detta avseende står kulturen utanför storstäderna mera skyddslös – för klart är att det kommer att krävas enastående starka kulturpolitiker ute i landet för att i framtiden lyckas freda kulturens frihet och levnadsmöjligheter i coronapressade region- och kommunbudgetar.

Mycket har i vår och sommar behövt handla om kulturskaparnas villkor, att rädda själva produktionsledet – men ur ett demokratiperspektiv blir de inställda kulturarrangemangen en kritisk faktor även gällande publiken; medborgarnas tillgång till kultur, de konstnärliga upplevelserna likväl som de vidare rum för prövande och kritiska tankar och samtal som kulturen ger. För även om den digitala kulturen gjort stora framryckningar i krisens spår, med nya modeller för tillgängliggöranden, kan livekulturens rum för fysiska upplevelser och samtal inte ersättas.

Även här blir utmaningen en annan i landsortens glesare utbud; om de strikta restriktionerna kvarstår kan risken inte underskattas att en publikelit cementeras, av kulturvana besökare som är snabba att köpa och boka de begränsade platserna.

Sedan regionerna tog över ansvaret för att fördela de statliga regionkulturpengarna i början av 2010-talet, har de sittande regeringarna med tydlighet visat att det inte är någon vits att ropa på mer statliga pengar att matcha de ökade kostnader som i stället landat på region- och kommunbudgetar. Under Amanda Linds styre har ett något större hopp väckts om nödvändiga uppräkningar till regionerna – men den debatten är förstås nu pausad medan det klargörs huruvida kulturministern kan presentera en strategi för att ett regionkulturliv alls ska finnas kvar efter krisen.

Västerbottens kulturliv har liksom övriga regioner drabbats hårt, framför allt det fria kulturlivet. Både Norrlandsoperan och Västerbottensteatern har tillsammans med fria aktörer gjort storartade insatser för att hålla en livekultur igång. Att Bildmuseet och Västerbottens museum nu också meddelat sina öppningar inom kort ger värdefull livskänsla och är ur ett medborgaravseende ovärderligt, även om besökarintäkterna är små eller obefintliga budgetposter här.

Men akut läge råder, där regionerna står inför hot om både konstnärlig avfolkning, avstannade konstnärliga processer och inte minst ett tystnat kultursamtal. De närmsta veckorna blir kritiska – kan kulturministern inte mycket snart ge besked om mer statligt stöd och inte minst ett förtroende till kulturarrangörer att hålla en säker men utökad publik verksamhet igång väntar en höst av kulturskymning som kan bli mycket lång.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Skydda konsten från politiken

Av , , Bli först att kommentera 0

Text i sommarserien ”På armlängds avstånd”:

Fram till mars 2020 betydde armlängds avstånd en sak på kultursidorna, men som med allt annat förändrade coronautbrottet även verkligheten i kulturspalterna. Från att handla om det kulturpolitiska skyddsobjekt som fredar konsten från politisk klåfingrighet blev nu begreppet i första hand en beskrivning av principen om mänsklig distans för att bromsa smittspridning – detta i en mängd texter som under våren filosoferat och resonerat kring de sociala och psykologiska effekterna av detta påtvingade avstånd.

Olika, men ändå lika, för såväl när det gäller virusbekämpning som konstens frihet har det armlängdslånga avståndet samma skyddande ambition – att lägga en distans mellan ett potentiellt hot mot ett friskt tillstånd, individens såväl som kollektivets.

Nu är det nästan svårt att minnas, men under hela förra året dominerades den kulturpolitiska debatten av frågan om en politisering av kulturen. Sverigedemokraterna hade blivit alltmer offensiva inom kulturpolitiken och i kommuner och regioner började deras nationalistiska agenda bli alltmer tydlig. Det SD-styrda Sölvesborg blev det nationella debattexemplet, där inköp av ”utmanande samtidskonst” stoppades till förmån för ”klassisk och tidlös konst”, men även i Västerbotten synliggjordes partiets ambition genom utspelet med förslaget till regional kulturplan som syftade till att stärka idéer om svenskhet genom satsningar på kulturarv, medan stöd till den utpekat politiska och exkluderande samtidskulturen föreslogs krympa.

En smitta hade tagit sig in på äldreboendena, om vi vill använda en parallell till coronaviruset: den nationalistiska strategin började närma sig den verkställande makten, viruset ta fäste inom de institutioner som har till uppgift att garantera ett skydd för de sköraste. För skör är kulturen, lika beroende av en kulturpolitik med grundlagsskyddad frihet, som en befolkning av en vårdstruktur som kan säkra hälsan för oss alla, både riskgrupper och de mer robusta.

Vad betyder armlängds avstånd? Principen är inte kristallklar. Genom beslut om hur stöd fördelas kommer kulturen i någon mening alltid att vara politiskt styrd, det ingår i grundvillkoret – men klart är att förvirringen ökat och klart är att tolkningarna blivit alltmer kreativa de senaste åren kring hur konstens frihet från politisk påverkan av innehållet ska se ut i praktiken. Medan SD med sina larm om vänstervriden menskonst försökt förespegla att de skulle stå för ett mera opolitiskt alternativ, med försåtliga irrläror om ett statiskt kulturarv, kom i fjol samtidigt alltfler vittnesmål från kulturchefer och konstnärer om hur tidigare överenskommelser om armlängds avstånd satts ur spel. Censur, kallade till och med Filminstitutets vd Anna Serner det, i den debattartikel undertecknad av företrädare till 17 kulturinstitutioner som markerade en urladdning av debatten i december.

Som en välkommen julgåva kom därför beskedet innan årsskiftet om att regeringen tillsätter en utredning där Myndigheten för kulturanalys fått i uppdrag att undersöka tillämpningen av principen om armlängds avstånd, vilka effekter den kulturpolitiska styrningen får i relation till den konstnärliga friheten. Uppdraget ska redovisas i februari nästa år och kulturminister Amanda Lind (MP) har lovat att översynen ska användas för att säkra kulturens frihet oavsett vilken politik som för tillfället styr.

Att utredningen hann sjösättas innan coronakrisen förändrade fältet helt är en nåd – för medan allt nu handlar om hur ett kulturliv alls ska överleva, behöver arbete också pågå för att inte tappa mark i frågor om att vårda de strukturer som ska bära upp kulturlivet efter pandemin. Armlängds avstånd är där en av de bärande delarna. Coronakrisen förstärker bara det kritiska läget, där de belastningar och utmaningar som samhället står inför i virusets spår lägger en potentiellt farlig instrumentalisering i konstens väg, med förväntningar på kulturlivet att verka för den ena eller andra saken. Lägg därtill de omvälvande globala rörelser som nu skakar världen; Black lives matter-demonstrationerna, Metoo, en ökad repressivitet i både Ryssland och USA – och behovet av en konst som kan verka fri från politiska påtryckningar framstår som mer akut skyddsvärt än någonsin.

Men vad coronakrisen också gör tydligt är att ett friskt kulturliv, likväl som landets hälsa, avgörs av att vi har starka offentliga institutioner: en tillräcklig kulturbudget helt enkelt. Regeringens krispaket har lindrat skadeverkningarna men också pekat ut brister och skörheter i systemen och påmint om att även en återgång till ett läge pre-corona är en återgång till ett underfinansierat kulturliv. Inte minst i regionerna, inte minst inom det fria kulturlivet, hos de frilansande skådespelarna, musikerna, bildkonstnärerna.

Ingen verklig konstnärlig utveckling kan ske utan att moment av mod och risktagande får plats – och det bygger på att utrymme för det oväntade och det prövande anslaget får finnas inom kulturekonomin, både inom institutionerna och i det fria kulturlivets korta kontrakt och projektanställningar. Först då får konsten den betydelse som avses i högtidstalen om yttrandefrihet och demokrati.

För att vi ska kunna tala om ett på riktigt friskt kulturliv behöver vi alltså ta till tankemodeller med vidare avstånd än det armlängdsstora. En större rumslighet, där konsten både kan ha sin fallhöjd, de sprängda väggarna och de öppna taken.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Puffärmens återkomst – en uppmaning till kamp

Av , , Bli först att kommentera 1

Kritvit med små blommor, så såg den variant ut som kultur- och idrottsministern bar när hon häromveckan gav klartecken för tävlingsidrotten att åter starta. I glansigt djupblå och bomullsvitt har hon tidigare i vår synts bära plagget och möjligen har Amanda Lind en bit kvar till sin företrädares position som stilikon, men klart är att hon försvarar kulturministerposten som den mer trendkänsliga bland statsråd.

Med puffärmsblusen vid fredagens presskonferens var hon också helt rätt i tiden – för efter att ha jobbat sig fram genom en kylig vår fick detta plagg under de senaste dagarnas värmebölja till sist fri exponering. Och när jackor och kappor kunde läggas undan stod också klart att den nedhasade variant som kanske fungerat bra under vintern nu är passé; sommaren 2020 är de maximalistiska axelpartierna tillbaka på allvar.

Senast vi såg axelvolym i modet på samma breda front var under 1980-talets axelvadds-era. Då, en del av kostym-feminismen, yuppie-tidens macho-ideal – och lika mycket tidsmarkör som den tid då puffärmen först kom på modet under 1600-talet, då med mängden tyg som signal för välstånd, som vid de senare tillfällen då detta plagg återvänt cykliskt.

Så vad betyder det nu, när puffärmen i ett nyligen uppbrutet nytt 20-tal är åter, på sällsamt bred front (i mina många strövtåg i butikerna i brist på kultur har jag på senare tid undrat om det ens går att hitta någon topp eller klänning utan extra mängder tyg vid axlarna)?

För att spåra trenden behöver vi gå tillbaka till sommaren 2019, då puffärmen började resan från modemagasinen till det allemansplagg det nu fyller lågpriskedjorna som. En tolkning utifrån världen då, kunde vara att 2000-talspuffarna likväl som 80-talets axelvaddar manar till kvinnlig styrka. Kvinnor som med breda axlar går ut i strid i en värld i kölvattnet efter metoo, där en manligt styrd samhällsordning av blind tro på linjär och ständig tillväxt håller på att knäcka hela världen.

Ja, så kunde en lekmannamässig modeanalys se ut, pre-corona. Men under den coronasommar vi nu inträder i framträder även andra dimensioner av trenden – puffärmen som en manifestation av en ny medvetenhet om våra kroppars gränser. De breda axlarna som en iscensättning av social distans, särskilt betonat genom de styva och glansiga material som många av puffärmsplaggen är uppsydda i. Modevärldens portabla plexiglas mellan oss och våra nästa.

Båda tolkningarna av plagget kan bära sin giltighet och båda skriver de också in puffärmen i en historisk kontext, där dess cykliska hållplats under 2020 framför allt påminner om att för kvinnor kommer alltid kropp och kamp att vara sammanbundna enheter.

Man repeller är modebloggarnas begrepp för de kvinnoplagg eller accessoarer som män finner oattraktiva av olika skäl. Vill man ha en mönsterkarta över den objektifiering och den sexism som råder, de snävt skurna utrymmen som ännu gäller för kvinnor, ges genom dessa en snabb överblick. Bland plagg som går som man repellers finns således en överrepresentation av det som ger associationer till den åldrade kvinnan – tunikor, höga midjor, stora trosor. Men lika frånstötande är plaggen som håller en alltför manlig klädkod – stora skjortor, om det inte är den hon lånar av dig på morgonen, plagg som kanske markerar axlar i stället för bröst och rumpa, som, ja, puffärmen.

Att så är fallet, och att den manliga blicken är skoningslös och internaliserad har jag återkommande fått bevis för denna vår. Manliga vänners uttryckliga skepsis inför sina flickvänners puffiga nyinköp, väninnor som berättat om hur de försökt bära puffärm men bytt om i sista stund innan utgång för att de känt sig för grova, för okvinnliga.

Så vittnar puffärmens återkomst under coronavåren om krisernas backlash-hot mot rättighetskamperna, hur prövningarna av samhällen och människorna alltid ska slå hårdast mot de redan svaga och underprivilegierade, kvinnor, barn, svarta. Att striderna, hur högteknologisk världen än blir, alltid ytterst ska handla om kroppar, ytterst vara på liv och död; händer på ett lår, ett knä på en strupe. Att vi alltid kommer att behöva välkomna de bredaxlade kvinnoplaggen tillbaka i våra garderober.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Nu måste vi rädda barnen

Av , , Bli först att kommentera 3

Tvätta tvätta liten hand, bort med grus och bort med sand. De blev snabbt bäst av alla på handtvätt, de minsta, de som blir minst sjuka, men som redan lärt sig hålla avstånd i lässoffor, mellan gungor och trehjulingar. Snabbast av alla lärde de sig också skärm-prata med generation riskgrupp, glatt och självklart – ändå är barnens tillvaro under pandemi-våren en lågintensiv sorgesång. Hjärtskärande är hur snabbt och lojalt de anpassat sig till nya rörelsemönster, nya sätt att tala, en ny relation till hela livet plötsligt.

Två månader i pandemins grepp har försatt stora delar av en vuxenvärld i nedstämdhet och ångest. Ändå har krisen bara pågått under några få procent av en livstid hos en människa i medelålder – samtidigt som en treårings liv intecknats av corona till mångdubbelt större andel. 1940-talisterna hade kriget, 1980-talisterna Palme och Tjernobyls radioaktiva regn på skolgårdarna och nu: vi har coronatider på händerna, som jag hör en 4-åring konstatera om det som skulle komma att bli vår barngenerations definierande kris.

I många avseenden har coronakrisen också satt ljus på ett världstillstånd präglat av den inverterade relation mellan barn och vuxen som på senare tid blivit alltmer påtaglig i samtiden. Å ena sidan en infantiliserad storpolitik kännetecknad av krav på omedelbar behovstillfredsställelse, brist på konsekvensanalys, sagans tro på möjligheten till evigt fortsatt frosseri. Å andra sidan en ung generation som mobiliserat och gått ut till kamp för de långa perspektiven, det i alla avseenden hållbara livet.

Liksom allt annat som viruset slår undan benen för är det också denna unga generation som riskerar att fara mest illa. Bli representanter för en av de rättighetskamper som riskerar sättas på paus när världsmarknaden och lynniga världsledare driver mot fält där barns och andra underprivilegierade gruppers utrymme och rättigheter nedprioriteras eller bara faller utom radarn på bekostnad av mer akuta frågor.

Ett exempel i denna riktning finner vi i det faktum att barnkonventionen blev svensk lag 2020, en händelse som aldrig tog fäste i en vidare diskussion innan corona överskuggade allt och snarare kom att utgöra en backlash för barns och ungas perspektiv och talutrymme.

Desto mer angeläget är därför att rädda den nya antologi om den nya lagen av Ylva Mårtens, journalistikens nestor i fråga om barnperspektiv och barnrättigheter, från krisens slukhål. “Vi måste börja med barnen” är titeln på boken som samlar 18 essäer av författare, forskare och journalister som skriver om och kring frågan; vad skulle hända om Sveriges regering lade om kurs mot en inrikespolitik med barnperspektiv, i linje med den redan rådande feministiska utrikespolitiken?

Skribenter som Susanna Alakoski, Suzanne Osten, Hugo Lagercrantz, Lars H Gustafsson, Ove Sernhede och Ulla Waldenström tar vitt skilda spår för att reflektera över svaret på frågan, men i lika hög grad tecknas bilden av vad som står på spel om vi INTE förmår ställa om politik och juridik så att barnen placeras i centrum för de stora besluten.

Skola, förlossningsvård, barnfattigdom, hederskultur, bostadspolitik, vårdnadstvister, nazistisk radikalisering och mobbing är bara några av infallsvinklarna hos skribenterna som alla rör sig mot samma slutsats: att värnandet av barnen inte primärt handlar om att skydda en människa under en avgränsad del av livet, utan om att hela samhällets bärkraft villkoras av att just barnets behov tillgodoses. Så föreslår till exempel Ylva Mårtens en andra vice statsminister; en barn- och framtidsminister i samma uppdrag. Efter att ha läst antologin verkar det orimligt att inte genast inrätta en sådan post.

Omsorg om barnen har under pandemin mycket handlat om reaktiva åtgärder: hantera en ny vardags praktiska omständigheter, det pedagogiska uppdraget att begripliggöra skeendet och skydda de minsta från att ryckas med i vuxenvärldens underströmmar av panik. Ett värdefullt insamlingsarbete pågår också av barns berättelser till kulturarvsarkiven. Allt detta nödvändiga insatser – men fortfarande saknas barnen i den vidare diskussionen om världen post-corona.

“Ers Majestät Bebin” lyder rubriken på Hugo Lagercrantz bidrag till antologin, i sin tur lånat från Freud, som använde ett tidningsfoto av hur poliser stoppade trafiken för att låta en kvinna med barnvagn passera, för ett resonemang om hur det lilla barnets överlevnad hänger samman med en narcissism, att behöva stå i centrum.

I undertexten kan i förstone något raljant anas i orden, ett förlöjligande av en vuxenvärld som tappat sin auktoritet och låter barnet utropas till högste befäl – och visst, den omställning som kommer att krävas i världen bygger på att den vuxna står kvar i besluts- och ansvarsposition. Men i scenen som titeln refererar till påminns vi också om att barnet ovillkorligen måste stå i mitten för de beslut som fattas: världen måste anpassa sig, stanna upp för att låta barnet passera.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Tyst vår för kulturkritiken

Av , , Bli först att kommentera 1

Det finns en särskild energi i kulturlivet i maj, en uppflammande vibration innan sommarstiltjen inträder. Konsthögskolorna firar examen med myllrande utställningar, teaterscenerna drar in de sista hängivna publikskarorna i salongerna innan säsongsuppehåll, operasymfonikerna glimmar till innan semestrarna och museernas sommarutställningar öppnar för en vidsträckt sommars turister och sommarlovsfirare. I Umeås kulturliv, där kontrasten är så stark mellan terminernas intensiva program och sommarens kulturella lågsäsong, är denna brytpunkt särskilt laddad – och kanske är det därför saknaden efter försommarenergin också blir särskilt svår denna anti-vår, denna anti-tid.

Att kulturlivet satts på paus är en katastrof i alla förgreningar av den kulturella infrastrukturen. Det har varit omskakande att se kulturskapare, institutioner och arrangörer så snabbt slås till marken – och med fortsatt förtvivlan är det nu man följer hur skadorna korskopplas och fortplantar sig i en vidare kulturell offentlighet, där effekterna nu börjar märkas alltmer också inom kulturjournalistiken och kulturkritiken.

För journalistiken råder en paradoxal situation i coronapandemin: samtidigt som trafiken på nyhetssajterna varit skyhög, visar undersökningar att förtroendet för flera medier legat lågt den senaste tiden, med morgontidningarna lågt ner på listan och kvällstidningarna i botten. Ett glapp mellan hur medier rapporterar och hur människor upplever situationen, var Torbjörn Sjöström, vd för undersökningsföretaget Novus, analys av detta när han intervjuades i Medierna i P1 om resultaten. Dags att våga släppa det akuta live-rapporteringsskedet och ge människor den djupare förståelse som börjar vara mer efterlängtad, var hans förslag för att återställa det tappade förtroendet.

Att kulturjournalistiken redan levererat i denna genre har under krisveckorna varit hoppingivande att följa. Den kreativitet som synts blossa upp inom konsten som en krisreaktion har också haft sin motsvarighet på kultursidorna, där flera exempel visats på hur en extraordinär tid tagit fram det bästa av vad en kultursida kan och behöver vara.

Både i storstadspressen och i landets lokaltidningar har stort utrymme givits till kulturdebattörer och kulturskapares analyser och reflektioner kring pandemins påverkan på samhälle och människan, ofta med hög litterär verkshöjd och ofta med hög relevans för sina läsarsammanhang – de lokala och regionala. Men när dryga månaden gått blir det alltmer tydligt att en omställning kanske börjar vara påkallad även inom kulturjournalistiken – en längtan efter att få läsa om annat börjar ge sig till känna. Problemet är bara att en bärande del av kultursidornas grundmaterial just nu inte finns tillgängligt; själva konsten. För samtidigt som idédebatten behöver fortsätta, likväl som det rena nyhetsarbetet kring kulturlivet i krisens spår, blir det i frånvaron av levande scener tydligt hur mycket själva konsten betyder för att hålla en intellektuell debatt levande – hur viktig den renodlade recensionsverksamheten är för kultursidans struktur.

Litteraturen har stått opåverkad, kanske till och med fått utökat utrymme, medan spridda recensioner också synts av digitala sändningar från framför allt de nationella scenerna. Men här på sidorna, liksom i andra tidningar, är tystnaden plågsam i avsaknad av det kritiska samtal som tar avstamp i livescenernas konst och kultur.

Att den traditionella kulturbevakningen och kritiken försvinner från kultursidorna till förmån för politisk debatt är ett ofta hört larmrop i kultursidesdebatten. I en studie som presenterades i vintras av Svensk Tidskrift leds tendensen i bevis, samtidigt som författarna bakom studien argumenterar väl för varför utvecklingen är bekymmersam. Att kritiken riskerar tappa kvalitet, att kulturskapare går miste om närläsningen och analyserna, att en potentiell publik riskerar tappas bort, är några av farorna de pekar ut – men att även dagspressen riskerar att försvagas står också klart, med läsare och kulturkonsumenter som förlorar skäl att prenumerera när en kulturkritik som kan utgöra brygga mellan konsten och människorna uteblir.

För en lokaltidning blir kulturkritiken i detta ljus möjligen ännu viktigare – både som en del av en stads eller regions kulturella infrastruktur, men också i vidare mening som en del i ett demokratiskt samtal, där scenkonsten, musiken och konsten blir en gemensam referenspunkt för reflektion kring samhälle och liv, där lokala och regionala villkor och erfarenheter kan speglas.

De digitala arenorna och forumen har varit en nåd i det undantagsläge som varit – men ju längre krisen fortskrider, desto mer klart står att de fysiska nära sammanhangen aldrig kan ersättas när det gäller att mötas i samtal om kultur. Förhoppningsvis blir hösten en ny vår för sådana möten, i både foajeerna, museisalarna och tidningsspalterna.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Låt konstnärerna slippa göra coronakonst

Av , , Bli först att kommentera 0

“Det mest irriterande är alla som säger åt mig att göra coronakonst”. På Ica stöter jag ihop med en av stans konstnärer, vi brukar annars ses i kultursammanhangen, vid vernissagerna och i foajéerna, men denna vår är det mest på cykelbanorna och på ja, Ica, samtalen om konsten och tillvaron förs.

Vi har pratat om det man gör nuförtiden, oron, men också det stilla livet, all tid som plötsligt frigjorts för arbete i ateljén. För att slutföra och påbörja, för djup och vidd i tanke – de processer som under en normal vår hade fått mindre tid.

Den frustration hon nu uttrycker, förväntningarna att reagera och leverera, delas av många dessa dagar – en övergripande känsla av att vara bakbunden av ett tillstånd som inte går att påverka. Av kraven, de många olika, som från en dag till en annan rests på oss för att klara kollektivet genom den svåra tiden. Av insikten om att hur vi svarar på dessa krav också ytterst är vad krisen handlar om och som kommer bli avgörande för hur väl vi tar oss igenom den.

Många kulturskapare har mobiliserat under virusets framfart och på olika sätt reflekterat över och kommenterat coronapandemins omskakande följer för individen och världen. All denna bildkonst, musik, litteratur, är av oerhört värde, både konsthistoriskt och i ett nu, som en markör för konstens självklara plats i ett offentligt samtal om världen och människorna. Men lika viktigt är att under pågående kris värna en konstnärlig frihet – den självklara rätten att inte behöva reagera konstnärligt på viruset.

Eftersom konst alltid skapas i en given kontext i en given tid, kommer samhället och politiken alltid att på ett eller annat sätt leta sig in i den. Att i omvälvande skeenden ropa på konstens hjälp för att förstå världen tecknar också den vackraste tilltron till dess betydelse och kraft – men viktigare än någonsin är samtidigt att komma ihåg hur förödande det vore att ålägga konsten det formella gestaltningsuppdraget av samtiden, corona eller ej. Det vore att leda in på en politiserad och instrumentell väg som riskerar både att konstens kritiska potential desarmeras och att estetiska kvaliteter påverkas – sämre konst helt enkelt.

”Förmodligen” fortsätter konstnären på Ica, ”kommer corona att komma in i konsten ändå, det är väl oundvikligt. Men det kanske blir om ett par år, eller ännu senare. Jag vet inte.”

Vi vet inte – att stå ut med detta är en av de stora prövningarna för människan i pandemins grepp. Det är plågsamt, men i fråga om konsten ett tillstånd som samtidigt är livsviktigt; att inte veta är ju i själva verket en bärande del i den konstnärliga rörelsen, ut i världen, in i det mänskliga, det öppna sökandet efter svar.

Att denna fria rörelse kräver ekonomisk trygghet och stabila och fria kulturinstitutioner har under coronakrisen blivit förfärande tydligt och för många är allt skapande just nu helt pausat. Redan nu är skadorna på kulturlivet närmast oöverblickbara och riskerar att bli permanenta om inte akuta insatser görs.

Regeringens stödpaket på 500 miljoner kan bromsa förloppet och får förhoppningsvis stor betydelse för enskilda kulturskapare, men det måste också inskärpas att både kommuner, regionerna och staten under lång tid framöver kommer behöva fortsätta backa upp kulturlivet med extra medel.

Köpa tid och livsutrymme så att konsten får vara den plats och den kraft ett friskt samhälle kräver.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Ingen står oberörd av PO Enquists författarskap

Av , , Bli först att kommentera 0

”Nej, inte Pixar-fisken – KAPTEN Nemo, PO:s” Så fick vi gång på gång förklara det namn vi gav den nya lilla kattungen. Kapten Nemo, för det var i det rum vi kallade biblioteket han gömde sig när vår stora hankatt hotade förpassa honom till ”de döda kattornas grotta”.

Fastkilad mellan hyllplanen hittade vi honom, berättelserna som sköldar, solskivor över katt, bokryggar och furugolv, dammkorn som glitter i rummet. En sällsam ögonblicksbild av ett författarskap, tänker jag nu, omgiven av de oändligt många som alltid stiger upp när de verkligt stora lämnar jorden.

Han tillhörde dem, de som vidgar världen för andra – som gjuter in en förhöjd närvaro genom att att visa på och föreslå andra sätt att tala, tänka och skriva om det mänskliga. Som förbinder det allmänmänskliga med det andliga, om det högstämda tillåts – och det gjorde det ju med PO, han ställde det intill det helt vardagliga.

I smärtfältet mellan den livsnyfikne författaren och den som utkämpade svåra inre krig håller jag en av mina mest betydande minnesbilder. Självbiografin ”Ett annat liv” förblir en av de starkaste skildringarna av vad det är att vara en skrivande människa, glädjen och det ovillkorliga motståndet. Nödvändigheten.

Ingen står oberörd av PO Enquists författarskap – inte heller de som ännu inte mött det, de vet bara inte om det ännu. Det är trösten och tacksamheten att vila i när vi sörjer att berättelserna inte blir fler, att vi inte längre kan ta PO:s blick till hjälp för att göra världen rikare. Att allt han skrev finns kvar, pjäserna, böckerna, tidningstexterna.

”There´s no time to die” sjunger Billie Eilish i den nya Bondlåten, som råkar bli den musik som följer mig på cykeln till redaktionen dit jag åker för att skapa det mest omöjliga tidningsuppslag jag vetat att jag en dag skulle behöva göra. Jag låter den komma till mig som en fin symbol för PO Enquists storhet, mellan högt och lågt, mellan tid och rum, och svarar; nej, sannerligen, detta är ingen tid att dö.

Sällan har världen bättre behövt PO Enquists sort och några tidningssidors minnestexter kan bara bli en omöjligt kort sorgehymn, värdefullt mest för att uppmana till de fortsätta återupptäckterna.

Raderna ur Kapten Nemos bibliotek är de jag helst återvänder till i denna stund:

”Nu, snart, skall min välgörare, kapten Nemo, tillsäga mig att öppna vattentankarna, så att farkosten, med biblioteket inneslutet, sjunker.
Jag har genomgått biblioteket, men inte allt. Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien.
Men det vore ju mot bättre vetande. Mot bättre vetande är dock ett bra sätt att inte ge upp. Visste vi bättre, gav vi upp.”

Sara Meidell

Bli först att kommentera