Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

En mardröm för ett kulturhus

Av , , Bli först att kommentera 2

Tongångarna är bländande positiva och visionerna flyger imponerande högt bland byggställningarna – men vilken regelrätt mardröm det måste vara, att spurta mot mål för ett kulturhus under brinnande pandemi. Bland alla oförutsägbarheter som kan drabba ett stort byggprojekt blir corona i detta fall en närmast parodisk joker i en redan högriskaktivitet. Ett litet virus som ingen såg komma men som under pågående mobilisering helt ritar om kartan för själva projektets utgångspunkt; kultur, besök och evenemang.

Hur stor blir en 1500-talig stående publik efter virusavdrag? Kommer det alls att finnas stora produktionsbolag, kulturarrangörer, artister, teaterensembler som kan turnera när vi är igenom det här? Hur många har gått under och hur många kommer att fastna i digitalt limbo? Och utan evenemangen, hur med hotellövernattningarna? För att inte tala om konferensgästerna – är en återgång till tusenhövdade mingel med namnskylt och lunchwraps överhuvudtaget tänkbart? Önskvärt?

Tur då och en tröst i all vånda över detta, att Sara kulturhus med råge uppfyllt ett delmål för ett kulturhus och ett byggprojekt av denna kaliber – att markera plats på kartan i tider av konkurrensutsatta kommuner och städernas kamp. Bra för Skellefteå, strålande för arkitektkontoret White, som med Sara kulturhus fortsätter markera revir längs kustlinjen norrut. Och klart är; bara processen är tillräckligt intressant för att blända ut alla övriga dimensioner av huset, åtminstone tillfälligt – prisat redan på skisstadiet, världens högsta trähus, koldioxidneutralt, närproducerat och nämnde vi höjden? Vem hinner då egentligen gå ner i detalj kring innehåll och frågor om kommunala muskler för att matcha långa hyreskontrakt? Och vadå, ytorna som skapas är ju flexibla, modifierbara efter behov, vad kan gå fel?

Den 8 september sker invigningen och med start i dag publiceras här på sidorna en artikelserie där Norrans kulturredaktör Maria Wallin gjort en djupdykning i Sara kulturhus många delar. Hon har talat med programläggare och vd, med husets inflyttande verksamheter och berättar i fyra artiklar om flyttprocessen och de tankar som omgärdar den.

Artikelserien blickar framåt, men den som blickar tillbaka på åren som gått sedan kulturhusbeslut klubbades i Skellefteå känner snabbt igen fraserna och tongångarna från tiden för Vävens uppförande. Möjligen var temperaturen högre i Umeå, delvis på grund av kulturhuvudstadsprojektet som parallellt skruvade upp konflikterna kring kulturdriven tillväxt – men kritiken och motargumenten, farhågorna och visionerna är väl bekanta. Blir det verkligen plats för kulturen? Och vilken kultur? Blir kulturen till sist förloraren, när de kommunala kulturpengarna gått åt till dyra lokaler?

Ja, för att börja med det sistnämnda; att Skellefteå kan behöva höja sin kulturbudget står nog klart. Som VK i veckan redovisade ligger man här på förhållandevis blygsamma 1325 kulturkronor per invånare, att jämföra med Umeås kaxiga 2579 kronor, men där en femtedel går till Väven-hyra.

Samtidigt, för att gå vidare till kulturinnehållet, är man dock förbluffande tydliga med att kulturhuset inte ska förväntas uppfylla alla kulturbehov. Närmast chockerande för någon som stiger upp ur ett bad i Umeå-debatten är till exempel vd Maria Ekberg Brännström resonemang om gräsrötter, när hon i den första av Maria Wallins texter konstaterar att ”deras plats är nog inte kulturhuset”. Dock vill hon ”bygga broar” mellan dem och Sara kulturhus och flaggar för Nordanå som en tänkbar gräsrotsarena som finns med i diskussionen. Och det låter ju någonstans lite uppfriskande – ärlighet om husets ändamål och syften underlättar ju för alla, inte minst för just de gräsrötter som kan behöva mobilisera och finna argument för sina levnadsvillkor som i så fall behöver tillgodoses på andra vis.

Å andra sidan väcker nästa passage snabbt oro för den kultursyn som uttrycks, där dessa gräsrotskrafter mera verkar betraktas som en skara att hålla sysselsatta medan det riktiga skapandet pågår inom huset. Att låta storfräsare från huvudstaden hålla workshops när de ändå gästspelar, eller detta att ”ge gräsrötterna en glimt in i Sara kulturhus skapande”, ger åtminstone inget vidare erkännande åt de lokala småföreningarna och producerande leden.

Och turerna gällande Nordanå ger inte heller några skäl att känna något större lugn i frågan om kulturlivet utanför Sara. Här har bland andra konstnärsföreningen Skogen (symboliken i detta, i relation till trähuset Sara värt att reflektera över) drivit frågan om att låta Brunnsteatern, de lokaler Västerbottensteatern snart lämnar, bli ny hemvist för konst- och kulturutövare. Hela 27 Skellefteåförslag fanns faktiskt i fjol inlämnade till kommunen om att få ta lokalerna i bruk för ändamålet när teatern lämnat, men slogs ned av nämnden för support och lokaler utan vidare utredning.

Brunnsteatern blir såtillvida något av en hotspot för den som vill spåra underströmmar i fråga om Sara kulturhus och riktningen för Skellefteås kulturliv. En länsteater flyttar iväg från sin fasta scen till en mera mobil verklighet i ett hus där konsumtion har företräde framför produktion – och de frigjorda ytorna av möjlig jordmån som lämnas kvar stängs ned i stället för att tas till vara.

Scenariot är nedslående – men, som Mikael Bengtsson skrev i en ledare i Norran i september i fjol, i ett sällsynt inlägg i denna debatt: ”Kulturen och kulturlivet förändras. Det gör också samhället i stort. Gårdagens och dagens behov och lösningar är inte alltid morgondagens.”

Aldrig blev väl detta mera sant än i coronans tid av dramatiskt förändrade förutsättningar för precis allt. På den nya karta som pandemin ritar upp, där upplevelsen och konsumtionen inte längre kan vara det centrala, finns således plötsligt helt nya möjligheter att ta till vara: en återinvestering i de kulturproducerande leden. I det skapande och odlande som är helt nödvändigt för ett levande och på lång sikt hållbart lokalt kulturliv – i Skellefteå och överallt annars.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Gunnar, min främste kritiker

Av , , Bli först att kommentera 1

Någon vecka innan jag klev på jobbet som kulturredaktör på VK kom Gunnar Balgård ut till redaktionen för att säga hej. Vi drack kaffe i matsalen och snart stod det klart att jag satt på de utfrågades stol – hur hade jag tänkt mig utföra uppdraget, hur med att få ihop det med familjelivet och varifrån kom jag egentligen? Jag minns inte om jag svarade särskilt tydligt, men nämnde något om förskolor och kring min bekännelse om att vara autodidakt i det litterära fick jag en nick till godkännande – så var även Grundström, Ekelöf, konstaterade han.

Det är första och enda gången någon av mina frilansskribenter jobbintervjuat mig och fortfarande känns situationen helt rimlig – som närmast barnfödd rakt in i ett VK-skrivande, var kulturredaktionen rent faktiskt då mera hans än min. Och för en nytillträdande redaktör blev det en stund att spara och återvända till – som en påminnelse om kultursidans behov av både goda medarbetare och goda kritiker.

Genom åren har de regelbundna utvärderingarna av mitt redaktörskap fortsatt och både blivit intyg om hans särart; en kritiker av kritiken, men också ofta varit vägledande. När jag uppehållit mig för länge vid ett tema, eller när jag borde stanna kvar i något annat, har jag fått veta det och oftast har han haft rätt. Ofta har han detekterat nyanser man trodde passerade obemärkta och ofta har han också haft en särskild blick för skribentkollegers kvaliteter och styrkor. Under en tid då branschen förändrats stort har Gunnar Balgård kort sagt manifesterat vikten av medarbetare som är just medarbetare, som i vidaste mening tar sitt kritiska uppdrag på allvar.

Ofta har det därför också förvånat mig att Balgårds storhet i sin gärning gått så många förbi – hans litterära kunskap och överblick, men framför allt den höjd och frihet i tanke och språk och den nyfikna lyhördhet för människans nyanser som tycks hamna under radarn hos läsare som – möjligen, det är min egen analys – mest sett en Kulturman av försvinnande sort.

Därför är jag väldigt glad över den utgivning som nu sker, när Gunnar Balgårds skribentgärning i VK sammanfattas under rubrik ”Sett från norr”. I förra veckan intervjuades han av VK:s Karin Bernspång om detta, det urval av de totalt 2500 texter det blivit på kultursidan, som nu samlats i fem volymer på totalt sextonhundra sidor.

Det är en på många sätt unik och rik utgivning som jag hoppas uppmärksammas som den kulturgärning skribentkollegan och vännen Mats Rosin utnämnde det till i Folkbladet – vänförhållandet och Balgårds immunitet mot rädslor för eventuella jäv i kritikeruppdraget för övrigt värt att nämna som ett eget litet fält. Svårförsvarbart enligt somliga, har han å andra sidan stått helt transparent i fråga om att skriva om verksamma i hans vänkrets – detta till skillnad från de ohederliga band som storstadssammanhangens kultur- och medievärld rymmer i alltför hög grad, men i det fördolda.

Detta sagt också för att rikta ljus vidare på den norrländska position som är ett av Gunnar Balgårds starka signum – något som i sin tur också understryker att ja, som kritiker med verkshöjd, trogen sin lokaltidning genom alla år, är han i sanning en försvinnande sort. På samma gång ett exempel på hur en kritikerkarriär i regel börjar; i landsortspressen – och samtidigt ett undantag och en fisk mot strömmen i hur han trots sin tyngd inte låtit sig sugas upp av storstadsmedia.

I coronakrisens dråpslag mot kulturlivet har kritikeryrket hittills diskuterats mycket sparsamt – men likväl som övriga kulturvärlden riskerar detta fält att försvagas permanent, vilket i sig utgör ett helt eget hot mot kulturen. Inte minst gäller detta på redan svaga landsortstidningar, på kulturredaktioner som redan innan pandemin haft svårt att hävda sitt existensberättigande, sina frilansbudgetar och vikten av egna fria kulturskribenter knutna till sidorna, som en självklar del av journalistikens demokratiska uppdrag. När kulturscenerna under en tid hållits stängda, när turnéerna inte kommit ut i landet under flera säsonger, är risken stor att dessa hunnit tappas på så mycket energi och legitimitet att skadorna blivit irreparabla.

Förhoppningsvis – för vi måste nu orka söka det ljusa – rymmer krisen också en ny ödmjukhet och en ny lyhördhet på många nivåer. På min önskelista inför återskapandet och återuppbyggandet av det raserade kulturlivet, finns bland annat en stark längtan efter en fördjupad insikt i storstadsklustren om deras beroende av resten av Sverige – av de förmågor som där odlas, av de perspektiv hela landet så akut behöver.

Gunnar Balgård säger i VK-intervjun: ”Det är som att det jag har skrivit om har utspelat sig i ett lufttomt rum, men så är det ju inte. Jag vill gärna visa för kulturetablissemanget söderut att det här har funnits hela tiden men ni har tittat åt ett annat håll.”

Jag hoppas så att framtiden presenterar ett korrektiv mot hans utsaga.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Sexmaskiner och bearnaisessås – så kan kärleken se ut

Av , , Bli först att kommentera 0

”Kärlek känns på ett särskilt sätt” hette en tankebok för barn som fanns i mitt hem när jag var liten, en ytterst näpen och spröd liten sak. Skriven av Joan Walsh Anglund på 60-talet var boken en liten poetisk redogörelse för kärlekens många skepnader och jag minns att jag greps starkt av att presenteras för dess vidd. ”Kärleken kommer tyst… men man vet när den är där, för då plötsligt är man inte ensam längre… och man är inte ledsen inuti.” Eller: ”Ibland kan den börja när man förstår hur någon känner det fast han ingenting säger.” Sånt kunde uppfylla mitt barnhjärta med oväntad rörelse.

Sedan skedde det som sker, en intellektuell mognad, kanske en förhärdnad, och liknande fluffiga sägningar kring kärlekens väsen gled allt mer obemärkta förbi. I ungdomsklassikern ”Kärlek och uppror” var det dikterna om våld och död som drabbade hårdast och aldrig fylldes min dagbok med avskrivna dikter om hjärta och smärta.

Och i dag? Fortfarande förhärdad och går det ens att skriva om eller gestalta kärleken i någon form som övertrumfar den kvantifiering, de algoritmer, hela dimensionen av ekonomisk transaktion som annekterat den romantiska kärleken i vår sköna nya värld?

Ja, ett förslag till svar kommer till mig i form av en ny tankebok, en betydligt maffigare än den då i slutet av 1980-talet – men lika svulstig i sitt anspråk och sin ambitionsgrad att förklara: så här är kärleken. Det är förlaget Kaunitz-Olsson som under redaktörerna Daniel Söderbergs och Ragnar Perssons ledning samlat 34 av landets mera intressanta konstnärer, författare, fotografer och skribenter för att ge sina definitioner av kärlek – vilket också blivit bokens titel; Av kärlek.

Att säga att samlingen är spretig är en grav underdrift – men min inledande irritation över vad som verkar vara bara ett raskt och lite sökt hopplock (kärleken till bearnaisesås, en historisk dykning kring amerikanska knullmaskiner, en fotosvit dedikerad till – hörn?) förbyts snart i förtjusning över tilltaget och det välredaktörade innehållet. Större delen av innehållet är nyskrivet och i tät och spännande dialog med det rika bildmaterialet övertygas läsaren om att ja; ska kärleken återerövras från stereotyper, plattityder och marknadskrafter är det så här ett försök måste se ut. En utbrytarförsök medelst dekonstruktion och konst.

Lars Berge är det som ligger bakom texten om sexmaskinerna; hemmabyggda sådana och i det rörande fall han lyfter fram en ensam cowboys sista försök att återvinna sin frus kärlek. Lika drabbande är förstås episoden om bearnaisesås; författad av Mattias Alkberg som på typiskt vis, krasst men blödande innerligt, berättar om den förtvivlan det kan vara att inte veta hur hjärtat ska rymma allt man älskar.

Om kärleken till en bror skriver David Väyrynen så vackert att tiden stannar lite, mitt i ett ögonblick där klass, plats och tid möts, på en vägg i ett rivningshus i Malmfälten. Och i ett tvärt kast till en loge i en Go´kväll-studio i Umeå besprutar sig Elin Unnes i en snabbversion av en kärleksrit med hamamelis-vatten – en av de roligare texterna, som också fint knyter an till samtidsmänniskans irrande längtan efter nån slags kärlek från världen, hur den nu ser ut i en uppsplittrad offentlighet?

Direkt från verkligheten (typ) kommer vidare Marianne Lindberg de Geers egensnickrade intervju med maken Carl Johan om långvarig långodlad kärlek, likaså Ika Johannessons autentiska dagboksblad, isande vackert avslutade med brevet från vännen Petra: ändra dig inte för Davids skull. ”Ika ska vara Ika”.

Konstnärernas och fotografernas täta närvaro: Lena Cronqvist, Annika Elisabeth von Hausswolff, Cecilia Edefalk, Marie-Louise Ekman, Siri Elfhag, Jens Fänge, Joakim Ojanen, för att nämna några, flyter friare kring kärlekstemat och är utöver njutningar i egen rätt de bästa påminnelser om det alltigenom grundläggande sanna: för att kärlek ska finnas behövs det att vi vill den, att vi vill se den, precis där den är.

Så går en båge tillbaka till en liten näpen bok från 1960-talet, där det intill den mest smäktande illustrationen av ett barn på en strand står att läsa:

”Det finns kärlek där man inte alls väntar sig att den ska finnas. Den finns när man först gången ser nånting riktigt vackert… när man ser en fågel som flyger högt mot den klara himlen…”

Sara Meidell

Bli först att kommentera

En ojämställd konstscen börjar vid utbildningarna

Av , , Bli först att kommentera 0

Är det ett problem att stadens enda kommersiella galleri upplåter plats för en av stadens kulturchefer att ställa ut? Sedan Fredrik Lindegren öppnade separatutställning på Galleri OSs i förra veckan har frågan diskuterats här och där. Vad krävs för att få göra galleriutställning? Vem får göra anspråk på konstbegreppet och konstnärliga marknadsandelar i en pressad bransch?

Självklart är det helt i sin ordning att ett privat galleri ställer ut kulturchefer eller vilka andra som helst som klättrar friare på skalan mellan professionell och autodidakt – något annat alternativ är varken möjligt eller önskvärt.

Men frågorna är likafullt viktiga: att privata gallerier är betydelsefulla fria aktörer på en konstscen förutsätter också att en tillräcklig mängd andra utställningsytor finns tillgängliga. Om samhället bestämt att vi vill ha konstnärer som går långa utbildningar och drar på sig höga studieskulder måste, kort sagt, samma samhälle ha en infrastruktur som gör det möjligt för konstnärerna att leva på sin konst, oberoende av en kommersiell marknad.

I Umeå är behovet skriande av fler kommersiella gallerier. Sådana kan dock inte beslutas fram och samtidigt finns en hyfsat bra blandning av offentliga utställningsytor; de stora museerna, Galleri Alva, Vita kuben och Verkligheten, det sistnämnda för tillfället huserande den både konstutbildade och storsäljande Ella Tillema, värt att nämna bara för att spegla konstvärldens och branschens komplexitet.

Diskussionen om en gräns mellan professionalitet och amatörism är ur alla perspektiv alltså nödvändig att föra, trots att och just för att det är en diskussion som är känslig på ett helt annat vis gällande konstnärliga yrken än när det gäller vilken annan yrkeskår som helst. Kvalitetsbegreppet likaså ett minfält, hårt belastat av idéer om elitism och exkludering.

Det saknas nämligen inte aktörer som med helt egna agendor gärna ser ett vidgat konstbegrepp och upplösta yrkesvillkor för branschen. Ta bara den senaste trenden där fastighetsägare upplåter plats för allt mellan hobbyutövare till konstutbildade i tomma butikslokaler: hypergentrifieringen på parad i skyltfönstren. Efter att ha trängts ut ur stadskärnorna välkomnas konstnärerna åter som daglönare, för att hjälpa till att upprätthålla någon slags värde på de fastigheter de en gång gjort attraktiva genom sin närvaro och kulturella kapital.

Att värna yrkestitlar och kvalitetsdimensioner inom konsten handlar alltså inte så mycket om en önskan om att utifrån ett elittänkande göra den till en exklusiv zon för en utvald skara, tvärtom om att slå vakt vid en konstnärlig infrastruktur där konsten, dess verkshöjd och frihet, fredas så långt möjligt.

Ändå skulle konstens institutioner lätt kunna beskrivas som en zon för just en exklusiv skara.

Vita havet rubricerar en händelse där detta blir tydligt och som nyligen kommit i ljuset i medieoffentligheten – detta sedan Konstfacks-professorn och kritikern Sara Kristoffersson i DN häromdagen knöt samman den konflikt som varit kring namnet på skolans samlingslokal med de debatter om sexism och rasism som präglat flera nordiska konsthögskolor under senare tid. På Konstfack har konstnärskollektivet Brown Island sedan tid krävt att namnet Vita havet, enligt dem förtryckande och rasistiskt, ska ändras och i DN-artikeln går nu Kristoffersson ut med sina motargument: namnet har ingen historisk koppling till rasism och bör både av det skälet och av just historiska skäl kvarstå.

Farhågorna som Kristoffersson framhåller är relevanta: om färgen vit per automatik kopplas till rasism går vi tveklöst mot en absurd logik av blinda utrensningar. Kan vi längre drömma om en vit jul, undrar hon – och vad gör vi med Beatles White album och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker White room? Samtidigt gör ett sådant uttalande sig medvetet dumt i försöken att svepa dimridå kring att Beatles-plattan knappast kan anklagas representera en obalans i representation – medan konstutbildningarna de facto har en skev balans gällande både etnicitet och klass. Att de, trots stor medvetenhet inom skolorna om problemet, fortfarande är hägn för vit medelklass.

Ur det perspektivet blir frågan om namnbyte större än blott ett symbolvärde – som Emma Dominguez, Konstfackselev, skriver i en kandidatuppsats om Vita havet-frågan: ”representation är viktigt och bör vara en del av en förändring men om vi byter ut eller fyller platser med andra kroppar utan att försöka ändra på de system som är orättvisa kommer vi inte komma längre i förändringen.”

Alltså: skulle skolan hålla en rimligare fördelning av elever i fråga om etnisk bakgrund, och skulle för den delen inte hela konstvärlden vara styrd av en västerländsk vithetsnorm, skulle sannolikt inte ett namn som Vita havet uppfattas så problematiskt som i dag, utan helt enligt Kristofferssons önskan betraktas som ett neutralt stycke skol- och byggnadshistoria.

Det mesta symbolvärdet i allt detta ligger kanske ändå i att Sara Kristoffersson på detta raljanta vis väljer att disciplinera eleverna offentligt – och detta på sin hemmaarena, etablissemangets högborg DN Kultur.

För att återvända till frågan om tillträde till konstscenerna och respekt för yrkesprofessionalitet, är en diskussion om dessa frågor alltid ytterst välkommen. Men ska vi prata professionalitet och amatörism, kvalitet och yrkesrespekt, så måste vi också prata om det första ledets grindvakter och den utsorteringsprocess som redan vid utbildningarna pågår.

Sara Kristoffersson skriver: ”I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ’kränkt’ blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark.”

Blindheten i detta är förbluffande: om känslorna har företräde är det väl för att de härstammar ur reell orättvisa. Orimliga eftergifter, för vem? Och för vem är marken minströdd, om inte för den vars makt hotas? Likafullt är hon tacksam transparent i hur hon genom detta pekar ut precis hur mycket arbete som återstår i denna kamp.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Vi äger vår sorg – inte myndigheterna

Av , , Bli först att kommentera 1

”Sjung för den döda, sjung lite värme, för hon huttrar – utan klädnad.

Sjung för henne, vi sjunger dig lättare steg, vi sjunger dig två käppar.”

Så skriver Rolf Aggestam i diktsamlingen Mitt i veka livet, utkommen just innan han själv lämnade jordelivet – poesi som vackrare än någonsin gestaltar just transitzonen mellan livet och döden. Jag tror inte att recensionerna av boken egentligen går att kategorisera som minnestexter, ändå är de bland de vackraste jag läst i denna säregna genre.

Har de blivit fler eller bara innerligare det senaste året? Runorna över ikonerna och kändisarna, de där lite egentligen omöjliga texterna som skär genom både de journalistiska och existentiella ramverken.

Ofta går det att skilja dem som skrevs i steget och den omedelbara känslan, från de förproducerade runorna i kulturredaktionernas lager – de förra blir naturligtvis alltid bättre – men ofrånkomligen ingår dessa texter i en genre som riktar sig mot att försegla ett livsvärv och ett minne.

Så skriver de också in sig i en offentlighetens dramaturgi gällande sorgen efter de som lämnar oss – de som tillhörde offentligheten, vill säga.

I den samhälleliga och mänskliga tragedi som är coronapandemin, har det varit trösterikt att följa hur berättelserna om sorg och minne både vidgats och fördjupats – att runorna i offentligheten famnar fler sorters människoliv än förr. Symboliskt starkt var till exempel när New York Times i maj i fjol på sin förstasida publicerade namnen på 1000 av landets dödsoffer i viruset, flera med korta noteringar om hur de levat; någon hade ett sarkastiskt leende som smittade, någon var brandman och deltidstomte.

Samma sorts berättande har pågått en tid i P1:s vardagligt gripande serie i Ekot, med intervjuer av närstående till avlidna i covid. Här får berättelserna om sådant som en farfars stensamling och en makes ettriga tjurighet plats, men också en ofta drabbande pågående sorg hos de som berättar. Mitt bland minnena, en plötslig förtvivlan vid insikten; vi hade ju alltid varandra. Hur ska jag kunna lära mig att göra allt ensam?

Hur skriver vi om de som lämnat oss? Om sorgen? Vems är den och var hittar den sin rätta plats i samtalen, i sprången mellan sociala medier, familjesidor och kulturredaktioner?

Jag kände inte etnologiprofessorn Britta Lundgren privat, men beskedet om hennes död i förra veckan skickade en isvind och en svårförklarlig melankoli genom hjärtat. En sådan känsla manar till minnesord – men till de många innerliga sorgeord som snabbt skrevs i flödena behöver egentligen inget tilläggas. För mig liksom för så många som skrivit drabbande under de senaste dagarna var Britta Lundgren, verksam vid Umeå universitet, en enormt viktig förebild, som forskare, genusvetare, intellektuell – en genuin människomänniska, så inspirerande med sin skarpa och vitala blick på världen.

Ändå vill jag dela med mig av det stråk i hennes gärning som kilar sig så starkt in mitt i ett nu och som handlar om just sorg efter en förlorad människa.

”Oväntad död – förväntad sorg” heter den bok som Britta Lundgren gav ut 2006 och som nu när hon själv är borta ger så många tröstande perspektiv och insikter om hur sorg ser ut – men framförallt vilket starkt kulturellt tryck och påverkan den står under.

I sex intervjuer talar hon med kvinnor som plötsligt mist nära anhöriga och i hennes analys tecknas sorgen som en närmast förtryckande struktur i hur den i samhället ges plats och vilka former och uttryck som påbjuds socialt, kulturellt och inom myndigheterna.

Femton år efter att den utfördes är det en mycket rik studie och det viktigaste den belyser, blixtskarpt nu, i coronapandemins verklighet, är detta: sorg är inget vi har, utan något vi gör. Oavsett vad samhället lär oss om hur den ser ut, vilket kön den bär, vilken dramaturgi den följer, är den alltid individuell, oförutsägbar, en unik resa. Därför är sorgen inte heller något som äger rum i en myndighetsapparat, en vårdstruktur, hos experterna. Den är vår att forma, på gott och på ont.

Att det finns en palett av sorgeberättelser i offentligheten att luta sig mot är bra, vi behöver dem för att inte känna oss helt ensamma. Samtidigt behöver vi vidga rummet för hur sorgen efter en närstående tillåts se ut, bryta tabun som vi kanske inte ens är medvetna om existerar. Vara mycket ödmjuka för den högre grad av mänsklighet detta kan leda väg till.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Varför provoceras vi av vinterbadarna?

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter ett par års upptrappning har vinterbadandet i år slagit igenom som den bredaste av folkrörelser. Till varje litet vattendrag vallfärdar nyfrälsta entusiaster, nedstigningar i vakar och lyriska rapporter om endorfiner fyller alla flöden.

Men aktiviteten klyver också folket – för lika många som delar med sig av sina dopp, lika många är det som låter sig retas upp av saken. Mångåriga veteraner gnäller över trängsel på bryggorna och både de och ickebadare suckar över badskryt på facebook, de kan väl bara bada, som vi andra alltid gjort eller struntat i att göra?

Varför provocerar trenden? Är det så banalt att det handlar om en oformulerad primitiv misstanke om att om många tar för sig av något som verkar njutbart och uppbyggligt, så blir det mindre kvar åt oss andra? Eller är det bara det faktum att vinterbadarna gärna offentliggör sina bad som stör?

Ja, faktiskt har båda tankarna sin giltighet. Vinterbadandet har åtminstone fram tills nu haft en stark koppling till exklusivitet, en air av hemligt sällskap som omgärdat de intima vinterbadande sammanslutningarna.

I vinterbadandets mytologi finns också en koppling till den så starka hälsotrenden av i dag, en kroppstukt i sin tur med täta band till ett medelklassliv av fria arbetstider och ekonomiska möjligheter att investera i sin kropp. Lägg till detta de högre klassernas historiska annektering och privatisering av stränder och bryggor och vi har en stark dimension av något elitistiskt i vinterbaden.

Vinterbadsrapporternas provocerande effekt skulle i så fall kunna förstås som alla andra fall då folket närmar sig elitens privilegier; en stressfaktor för den vip-skara som därmed står inför att behöva förflytta sig till ett nytt fält för att behålla sin exklusivitet.

Okej, det är långsökt och kanske dumt att försöka spåra någon klasskamp i fråga om vinterbadets transformation till folksport – men däremot pekar trenden och reaktionerna ut något viktigt kring kropp, makt och utrymme, det ständiga förhandlande som pågår, där omsorg och uppbygglig vård av den egna kroppen står i centrum.

Sara Martinssons bok Knäböj, om kvinnor som styrketränar är ett utmärkt aktuellt exempel på hur underprivilegierade grupper genom egen kroppsstyrka kan ta makt över ett territorium som de hållits borta från. Träningen handlar om självkontroll, men också om ett frigörande och ett återtagande av en kropp som en helhet snarare än som bröst, rumpa, lår.

Raljerandet kring virushunken Anders Wallenstens overkligt disciplinerade kost och träning, som han berättade om i samband med lansering av sin nya bok om just kost och träning, är ett annat färskt exempel på samma maktspel där kroppen är i centrum. Folkets hån mot en elit, som ändå sitter med trumf på hand genom livsvillkor som gör sådant som lunchlöprundor eller god sömn till självklarheter.

Coronaepoken har satt våra kroppars politiska dimension i skarpare ljus än på länge. Samtidigt som pandemin bryter en tid av ökad individfixering och kroppskult och gör kropparna till en kollektiv fråga och en samhällsangelägenhet, står det kristallklart att hierarkierna är tydligare än någonsin. Att även ett i grunden opolitiskt virus gör stor och avgörande skillnad på folk och folk.

Vinterbadarna med sina självchocker och endorfiner väcker känslor som leder väg mot en debatt som borde få bli viktig under lång tid efter årets badsäsong.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

SD:s kulturpolitiska offensiv tar inte coronapaus

Av , , Bli först att kommentera 2

En av coronakrisens tusen utmaningar är att hålla lokala och nationella intressen i balans i både den politisk verkligheten och debatten – och ju längre pandemin pågår, desto tydligare blir denna utmaning även inom kulturpolitiken.

Under chockåret som varit för hela kultursektorn har mycket handlat om att säkra kulturens infrastruktur på nationell nivå. Dessa åtgärder och denna debatt har behövt få prioritet under en tid – men allt viktigare blir att också påminna om att den lokala kulturpolitiken samtidigt äger rum och rullar på i någon slags vardag. Inte minst med tanke på den sverigedemokratiska offensiv som innan pandemin hade inletts på lokal och regional nivå – en framryckning som också precis hade börjat få genomslag i debatten innan coronakrisen stal showen.

I Västerbotten var den tydligaste händelsen när Sverigedemokraterna lade fram sin regionala kulturplan hösten 2019 – ett utspelsdokument som ville begränsa konstnärlig frihet och implementera en nationalistisk färgad kultursyn. En bra debatt följde dock i fullmäktige där övriga partier skarpt och tydligt bemötte vanföreställningar om kulturarv och försöken att kväsa samtidskonsten – därpå kunde en regional kulturplan klubbas som fredar kulturlivet från liknande angrepp fram till 2023.

Så vällde coronapandemin in, men det regionalpolitiska arbetet pågick och en ny biblioteksplan togs fram och klubbades – även den med en Sverigedemokratisk invändning, ett förslag på justering i frågan om språklig mångfald. SD:s Petter Nilsson försökte nu skapa en falsk bild av en lokal kulturtradition under hot av kulturell mångfald, men bemöttes även här av en majoritet som gick emot. En bit in i nästa mandatperiod löper även denna plan, fram till 2024.

Samme Petter Nilsson fanns också med bland kritikerna av det nya kommunala kulturprogram som fullmäktige beslutade om några dagar innan jul. Programmet som antogs har bland annat höga ambitioner för barn- och ungdomskultur, vill ha ett kulturliv som är öppet och tillgängligt för alla kommunmedborgare och ska också säkra goda villkor för kulturarbetarna. Inte bara SD, som huvudsakligen ville se en minskad kulturbudget, hade denna gång tagit fram ett eget kulturprogram, även Moderaterna lade fram sin version, där en uppmuntran av privata aktörers möjligheter att beredas plats betonades. Först 2030 kommer nästa tillfälle för dessa partier att göra nya försök i denna linje.

Värt att notera i sammanhanget är också ett annat regionpolitiskt förslag från Moderat-håll i där ett försök gjordes att ändra den så kallade enprocentsregeln för inköp av konst vid fastighetsinvesteringar. Principen, med femtio år på nacken, har visserligen varit uselt efterlevd de senaste tio åren, men när regionstyrelsen innan jul fattade beslut om investeringsplanen för 2021-2023 ville Allianspartierna se en minskning till en halv procent.

Yrkandet avslogs, men utspelet är likafullt viktigt att skriva in i det politiska minnet – precis som de diskussioner och den process som föregått klubbandet av styrdokumenten ovan.

I samlad vy ger de en tydlig bild av olika partiers skilda kulturpolitik och kultursyn och pekar också ut vilka utmaningar som vi därmed förstår föreligger i det dagliga arbetet för de kulturpolitiker som har en annan ambition än att skära ned och begränsa kulturen och kulturens mångfald. SD:s kulturpolitiska offensiv tar inte coronapaus – men med både nytagna regionala- och kommunala kulturplaner, därtill regional biblioteksplan, har bärande strukturer upprättats för en tid framöver.

Samtidigt har coronapandemin och ett storpolitiskt världsläge med all tydlighet visat att alla system har skörheter och att kultur och demokrati behöver försvaras varje dag.

Att det demokratiska arbetet prövas hårt av pandemin står klart, detta belystes bland annat i VK på nyhetsplats i veckan. Desto större skäl finns att uppmärksamma det dagliga politiska arbete som trots utmaningarna rullar på – och i detta inte glömma att rapportera om både de beslut som fattas och de som inte fattas, om den debatt som föregått dem, de yrkanden och förslag som avslagits. För demokratins friskhet är en sådan diskussion ett oumbärligt vaccin.

Sara Meidell

Bli först att kommentera

Stadsinspektionen vägrar ta mark

Av , , 1 kommentar 2

Det var ett tag sedan vi dök upp i riksmedia som föremål för stadsbyggnadsanalys, men i årets första Stadsinspektionen är Umeå besöksmål – P1-programmet där arkitektkritikern Mark Isitt åker ut och skådar landets städer och rikets flora av arkitektur, prestigebyggen, landmärken, visioner och levnadsmiljöer.

Då, under 2014, när taxibilarna gick i skytteltrafik mellan flygplats och stad med utomsocknes media, var motståndets Umeå ett av de element som söktes upp att skriva hem till Stockholm om när liknande rapporter gjordes. Det passade medieberättelsen om både Umeå och kulturhuvudstadsprojektet och aktivister intervjuades med samma självklarhet som etablissemang. Väven var central, som pågående byggnadsprojekt och brännpunkt för konflikter som då var som mest aktuella; kulturbegrepp, platsmarknadsföring, minfältet av privat-offentlig samverkan.

När Stadsinspektionen nu gör sitt nedslag är Väven fortfarande vad rapporteringen graviterar mot – men om berättelsen från 2014-epoken lyfte fram klyvnaden mellan å ena sidan Väven som symbol för stadsutveckling på steroider och å andra sidan kritiken mot den hårdföra expansionen, är det nu i stället själva Väven som framhålls som symbolbyggnad för det kaxiga Umeå, staden som gör motstånd.

Den som vandrat gatorna genom hela stadsomvandlingens epok har förstås en annan och mera komplex insikt och insyn i underströmmar och sidospår än en influgen gäst kan förväntas ha – och jag har ofta uppskattat Stadsinspektionens eleganta touch-downs i svenska stadskärnor, hur man angriper stora teman med både initierad och lätt hand.

Men under programmet växer frustrationen över hur Isitt vid sitt besök på denna ofantligt nordliga breddgrad (så långt från… ALLT!) liksom inte vill ta mark – eller höjd. Arkitekturanalysen genomsyras av kontorens mest glansiga säljspråk, det nya som byggs är djärvt och modigt, Lennart Holmlund får berätta om befolkningsvisionen och i ett besök i Scharinska villan är det endast en frän kuriositet att den arkitektoniska pärlan en gång varit rockklubb. När Vävens älvsterrass hyllas (som att stå på ett isberg!) plockas ingen röst upp som kan berätta om det mycket sparsamma användandet av Umeåborna och fenomenet med döende centrumhandel och externhandel nämns lika lite som de kommunala dimridåerna kring apbergets rivning, innan Rådhustorget blev så omdebatterat stort – för det är ju vackert! och korven är god.

En enda kritisk röst får komma till tals i reportaget, kulturgeografen Madeleine Eriksson, som bränner av ett antal ifrågasättanden där öppningen hade funnits att på djupet diskutera fenomenet kring konkurrensutsatta städer eller allianser mellan privat och offentligt – att knyta in analysen av Umeå i en global kontext av hur städers flöden av kapital och demokrati ser ut i dag.

Men ovanifrån-utifrån-blicken är låst: analysen stannar vid Umeå som en komet i ett Norrland där defaultläget är kamp och icke-liv, där väl ingen EGENTLIGEN vill eller kan bo? Där lämnas trådarna hängande, kritikern åker iväg från kritikerna och vid Väven tar berättelsen slut: Isitt älskar den ändå, hur den bländar ut hans lågt ställda förväntningar.

Lika klaustrofobisk som nedslående är den efterföljande diskussionen i studion på centralredaktionen, där Isitt med varma fötter, långt från följdfrågor och djupare rotade kritiska röster, tillsammans med inbjudna arkitekter plockar lakoniskt med de intryck han fått med sig hem. Umeå; ett skolboksexempel på privat och offentlig samverkan, konstateras det, helt utan reflektion över vad sådana allianser kan göra med en demokratisk dimension.

En notering görs kring lokalpatriotiska norrlänningar och aktivisterna, ja, de kan ju dra fram en låda på Rådhustorget om de saknar de tre rivna trappstegen. De har sin plats, jodå, håller en på tårna – eller om de bara sa att de kittlar till lite under fötterna?

Sara Meidell

1 kommentar

Julbelysningen får mig att svämma över av ömhet

Av , , Bli först att kommentera 4

När andra vågen kom orkade jag inte längre försöka få den digitala kulturen att vara tillräcklig för min längtan efter scenerna – jag släckte ner och gav mig ut på gatorna i stället. Någon slags variant av det vi lärt oss i tider av hemma-jobb; men i stället för en morgonpromenad runt kvarteret för att iscensätta att gå till jobbet, ett försök att suggerera fram känslan av att vara på väg till en pjäs, en dans, en uppläsning. Ett varv runt stan, en liten fantasi, sedan hem.

Det har inte varit så förtvivlat som det låter, i stället väldigt fint. Nya sidor av gatorna och stadsdelarna har skymtat och i stegrande styrka har alla husens julljusshower blivit en kulturhändelse i sig, som givit mig stor glädje. Ni har börjat tidigare i år och jag förstår er – aldrig förr har väl ljusen behövts så akut, känslan av att kunna mota ett mörker med traditionerna och de vanliga ritualerna.

När fotografen Krister Hägglund för nästan tio år sedan började sina vandringar i mörker och fångades av ljusen var tiden en annan – och särskilt intresse väcker hans nya fotobok när den nu utkommer i coronaåret 2020. Lux heter boken och utgör en unik kartläggning och utforskning av hur vi ljussatte våra hem i juletid under ett decennium i tidigt 2000-tal. Att kunna presentera ett urval av hans bilder här på kultursidan känns särskilt betydelsefullt i år, av flera anledningar.

Just hemmet har ju blivit en central och laddad plats under pandemin (så har också kultursidans julkryss i morgon just hemmalivet som tema) – och mycket ny förståelse finns att utvinna om samhället och människorna utifrån det som avtäckts under karantän-livet, bland annat kring idéer om familjen, villkoren kring vårt boende och gränser mellan våra privata och offentliga sfärer.

I pandemins första våg blev balkongerna symboler för gränslandet däremellan – men också för den längtan efter kultur som så plötsligt ryckts bort. Italienska arior sjöngs ut över en vår som öppnade sig mot sommar i en anda av kamp mer än den resignation som skulle följa när vi snart behövde förstå att tiden av nedstängning då bara hade börjat.

Därefter har zoom-möten och karantän gjort hemmet till en förvrängd plats av artificiell intimitet och livsstilsshow – allt i en märklig skenande dance macabre där människorna som haft sina jobb placerade i digitala miljöer också varit dem som haft tid och pengar över att fortsätta med en heminredning på steroider, växla upp renoveringstempot. Att bostadsmarknaden också förblivit livlig genom pandemin har inte heller minskat febern kring styling och uppgraderingar.

Förutsättningarna för en perfekt storm fanns alltså för en vansinnig upplaga av julbelysningen i år – för utöver en coronasituation som placerat hemmet i ljuset, har samma coronasituation alltså fått oss att längta starkare än någonsin efter just ljus och trygga riter som kan bädda in oss i förvissning om upprätthållen världsordning, trots allt.

Och ja, kanske har inrednings- och homestylingen pushat julbelysningen till nya höjder i år, med en ny professionaliserad och ytterligt komplicerad insvepning av villorna och bostadsrätterna. Att välja olika stråk för sina löpturer eller promenader har varit ett spännande nöje i sig, varje bostadsområde med sina koder och trender för arrangemangen.

Men mer än något annat har årets julbelysning nog laddats som ett omistligt område i gränslandet mellan det privata och det gemensamma; ljusspelens motsvarighet till huttrande utemiddagar, samtalen över staketen när vi inte kunnat besöka varandra i hemmen.

Var det något pandemin lärde oss, var det ju också detta – betydelsen av att kunna mötas, i hemmen, men lika mycket i offentligheten. Så har vi fått en ny blick både på våra hem, men också en ny insikt om värdet av våra gemensamma rum för möten, kulturens salonger, idrottshallarna, torgen.

Därför är det kanske de spretigaste och mera valhänta julbelysningarna som griper mig starkast, i likhet med Krister Hägglund. De där slingorna som åker upp mera ostrukturerat, den mänskliga närvaron överordnad estetiken, elektricitetens besvärjelse mot mörkret det primära ärendet.

”Mörkret har krävt ett svar. Ett bra svar”, som Thomas Tidholm skriver i efterordet till fotoboken, om det ofattbar stora mörkret och om det mänskligt existentiella sökandet som tar sig uttryck i julslingorna. Att julljusens motivvärld, tomtarna och renarna kanske inte är svaret vi behöver, har han samtidigt alltför rätt i. Och att våra ljusföroreningar nu uppmärksammas för hur de kladdar ned rymden, stärker också insikten om att människan med sin elektricitet ännu är en liten parentes i världsalltet.

Är det just därför jag översvämmas av ömhet inför ljusslingorna i år? De omsorgsfullt lindade staketen och förstukvistarna. Förlängningsanordningarna ut till trädgårdarnas alla hukande buskage. Balkongernas oupphörliga blinkningar – en mystisk morsekod till människovännerna, signaler om fortsatt liv.

Bli först att kommentera

Är skulpturparken verkligen hotad?

Av , , 1 kommentar 1

Debatten om Umedalen Skulptur handlar om större frågor än parkens framtid.

”Backa lite till är ni snälla, era fötter syns fortfarande! Snart klar!” Jag står på Skärgårdsskolans skolgård en förmiddagsrast, solen är låg och blek och jag försöker fotografera en skulptur utan att få med skolbarn på bild.

Ett tips har kommit till redaktionen om att verket, en fontänskulptur i Holmsund signerad Seth Lindgren, ska ha vanskötts av kommunen och en lärare bryter nu barnens lek för att hjälpa mig göra vad jag kommit dit för.

Är detta konst? undrar barnen, men hoppar lydigt ned från det verk de gjort till lekställning, flyttar spadar och hinkar från skulpturens inre. Och ja, frågan rör det djupt konstfilosofiska – men också mer konkreta frågor kring offentlig konst, hur vi tar hand om den, vem som äger makten och ansvaret, hur dess livscykel ska se ut under dess tid ute bland människorna. Fontänskulpturen måste initialt ha varit avsedd för lekfull interaktion, men är i dag i så dåligt skick att ingen på skolgården först förstår vad jag menar när jag frågar efter en skulptur. Oavsett turerna bakom, är det ett ovärdigt öde både för det enskilda verket och för konsten i stort.

I väntan på att ta frågan om Holmsundsverket vidare till kulturnämnd och konstenhet ställer sig dock en annan konstnyhet i ljuset – en tyngre aktör, men med samma brännpunkt i frågan kring vad konsten säger om makten över stadsrummen.

Det var i förra veckan som debatten om skulpturparken på Umedalen blossade upp, detta sedan Balticgruppen tillkännagivit planerna på att bygga bostäder på ett område som skulle beröra fem av parkens dryga 40-tal skulpturer. Inget som hotar skulpturparken, menade Balticgruppens Björn Johansson på nyhetsplats i VK, medan galleristen Stefan Andersson, en av initiativtagarna till parken, på kultursidan skrev en debattext där däremot farhågor om hela Umedalen Skulpturs framtida existens uttrycktes.

Eftersom konstbråk är ett av de ting som har lättast att få genomslag i riksnyheterna fick samma farhågor utrymme i P1 Kultur, medan SVT Västerbotten lånade in kulturnyheternas konstkritiker Dennis Dahlqvist för att yttra sig på principnivå. Och visst är det bra att det blir debatt i större skala kring lokala demokratifrågor – men det lokala höghöjdsperspektiv som frågan kräver behöver belysas vidare. För frågan är: hur stort är det egentliga hotet mot skulpturparken?

Skulpturparken ingår visserligen bland Umeåkulturens bärande noder och är av internationell angelägenhet – men lika klart är att parkens nuvarande position är mera nedtonad än under glansdagarna fram till åren efter 2010. Någon skulle kanske även hävda att det varit ett större konstnärligt avbräck för parken och området att biennalerna sedan 2012 inte längre genomförs, eller att Galleri Andersson/Sandström 2016 upphörde med sin utställningsverksamhet i anslutning till parken, än att som nu kanske behöva flytta fem skulpturer.

Någon skulle kanske också undra vad problemet är med att integrera några skulpturer i bebyggelse; så är ju redan fallet med de verk i skulpturparken som står i närheten och mellan de gamla sjukhusbyggnaderna.

Nej, den brännande frågan är snarare hur stor plats konsten kommer att ha i det framtida Umeå sedan Balticgruppens Krister Olsson för några år sedan lämnade över till nästa generation. Fallet Umedalen Skulptur tecknar såtillvida en dramaturgisk hotspot, med två av Olsson-barnen vid Fort Knox, ägare av skulpturparkens verk och tidigare moderbolag i Balticgruppen innan bolagen separerades helt – och det tredje barnet vid Balticgruppen, som nu vill bygga bostäder.

Att Krister Olssons stora konstintresse sträckt sig långt utöver det affärsmässiga är känt och även att många av hans satsningar sker under medias radar – själv minns jag den gigantiska privata donationen 2009, till Moderna museets satsning på inköp av kvinnliga konstnärer till samlingarna, något han absolut inte ville kommentera i intervju när jag ville uppmärksamma saken. Likaså, bara för att ta ett aktuellt exempel, kan många som uppskattat pågående Faith Ringgold-utställningen på Bildmuseet rikta ett tack till Fort Knox för bidrag till finansieringen, inte heller det omnämnt mer än i en fotnot i offentligheten.

Samma osynlighet är också det konfliktfyllda i Umeåmodellen för kulturdriven stadsutveckling – den demokratiska förskjutning som blir möjlig när en kapitalstark aktör får inflytande över stora projekt i det offentliga rummet. När nu en ny generation, vars långsiktiga agenda hittills inte hunnit framgå, tar över arvet från en dedikerad mecenat ställs detta förhållande med ens skarpt i ljuset.

Tydligt blir också kommunens beroende av en välvillig samarbetspart, men också kulturnämndens relativa maktlöshet i byggprocesserna. I SVT hoppas kulturpolitikerna på en vilja att bevara skulpturparken men konstaterar också riktigt att en privat aktör gör som hen vill. Hållningen, krass och saklig, är i något avseende tacksamt – i alla maktfrågor är transparens att föredra. Om det ligger bortom kulturnämndens makt vad som sker med ett av stans kulturella prestigeprojekt: vad ligger då å andra sidan i kommunens makt och ansvar?

Under skrivandet av denna text kommer i mejlen ett svar på frågan kring Seth Lindgrens misshandlade fontänskulptur på Skärgårdsskolan: verket, skriver kulturnämnden, skrevs ut ur konstsamlingarna i samband med bygget av sporthallen då det vid flytten bedömdes bli för kostsamt att restaurera. Inte heller detta något formellt konstigt, bara en del av en konstenhets rutinarbete, detta att ibland behöva sortera ut, skapa plats för nytt. Att fastighetskontoret blir ett konstverks sista anhalt och gravplats är inte första eller sista gången.

Samtidigt, oundvikligen: skavet som inte låter sig dämpas av att allt formellt går rätt till – olusten inför att se ett konstverk förfalla inför skolbarn i kommunens ytterkant, medan en stadskärna fylls av glänsande pumor och gröna eldar. Vackra flickprofiler i monumentalformat, guldskulpturer – prestigeverk som vårdas och omplaceras för bästa läge i varje given etapp i stadsbygget. Vackert, välvilligt, villkorat.

Sara Meidell

1 kommentar