Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Etikett: Gjallarhornet

Rätt sorts klister höjer kulturen

Av , , Bli först att kommentera 0

Stort och smått sammanfaller inte sällan i kulturen – de mindre sammanhangen är oftare än man tror direkta speglingar av de större skeendena, Umeå ett avtryck av Sverige om man så vill. Den verklighetens folk-retorik Göran Hägglund så ihärdigt lanserat den senaste tiden kan nog exempelvis sägas ha banat väg för en snabbare uppdelning av lägren kring Umeås kulturhuvudstadsprojekt – knappt hade utmärkelsen kungjorts förrän trupperna grupperat sig; det vanliga folkets företrädare mot finkulturförespråkare och elitister. Stort och smått och sipprandes ner genom alla lager gör regeringens nyligen presenterade kulturproposition, som i skenet av nämnde Hägglunds många utspel knappast kunde läsas som annat än populistisk och kulturfientlig.

Så gjordes också och de reflexmässiga stridsropen på kultursidorna blandades med fruktan, vilket tillsammans med proppens faktiskt sökande anslag tydligare än någonsin visar att kulturlivet verkligen står inför stora förändringar, att nya villkor, tekniska framsteg, en annan samhällsekonomisk situation ställer nya krav på kulturella mål. (Kanske behöver exempelvis en livfull samhällsdebatt inte nödvändigtvis längre vara bunden till att föras på tryckt papper, trots att en samlad skara tungviktare till redaktörer anser så.)

Kulturpropositionen är alltså varken kulturfientlig eller populistisk, snarare vidöppen och faktiskt också ödmjuk (hoppsan! Men jo, faktiskt) nog att lämna ifrån sig makten i övertygelsen om att de bäst lämpade, kulturutövarna, står redo att agera. Visst, när makt förflyttas finns alltid öppningar för ohederliga (kommersiella, förflackande) intressen att knö sig in, men vinsterna med att förflytta kulturen ut till medborgarna, medlen ut till regionerna att fördelas så att besluten fattas på rätt nivå, av dem som känner sin trakts behov bäst, är tillräckligt stora för att motivera ett försök.

Annat i proppen som ser lovande ut är att barn och unga ska få mer, där utökade satsningar på Skapande skola är ett konkret förslag. Löftesrikt är också det faktum att kvalitetsaspekten finns kvar, ett viktigt markerande hur svårt det än är att subjektivt göra bedömningen.

Det stora och det lilla i kulturen speglar varandra och zoomar man från nationell nivå och neråt, mot Umeå, mot markplan och gräsrötter hamnar man till slut på Kulturcentrum för barn och unga, på Gjallarhornet bland kulturens vardagshjältar i en kronvändande verklighet. Här hamnar också jag allt som oftast liksom många andra lördagssega familjer, när det känns mera lockande att leka kung i ett svettigt sagorum än att dra runt i stans gallerior.

På Gjallarhornet klistrar vi mosaik på kartong och blir varma i hjärtat av att precis rätt sorts lim tagits fram, det lim som krävs för att bitarna ska sitta som berget, och som blir vackert glansigt och helt genomskinligt när det torkar, starkt nog att hålla hela vägen hem. Här kan man tala om beslut som fattas på rätt nivå, så nära utövarna det bara går och precis där kunskapen finns. Det, om något, skapar kulturell kvalitet.