Sara Meidell

Kulturredaktör på VK

Etikett: Krönikor

Statyfrågan viktig att ta på allvar

Av , , 2 kommentarer 3

Att slåss på patriarkatets uråldriga arenor eller flytta kampen till nya fält – det är den stadigt återkommande frågan i jämställdhetsdebatten. Frågan, om huruvida jämställdhet bäst uppnås genom att män såväl som kvinnor eftersträvar det traditionellt manliga eller genom uppvärderandet av det traditionellt kvinnliga, har under senare decennier alltmer lutat åt ett svar mot det senare – maktkartorna har ritats om och skissat upp nya visioner där det traditionellt kvinnliga ingår i idén om ett mera radikalt förändrat samhälle, mot mjukare värden överlag.
Konflikten mellan de olika synsätten finns dock alltjämt närvarande i både samhällsdebatten och jämställdhetsdebatten och manifesterar sig ibland särskilt tydligt. Som nu till exempel, i samband med den statydiskussion som varit uppe på den kulturpolitiska dagordningen i stan de senaste månaderna. Det var strax före jul som moderaterna Anders Ågren och Ulla Löfgren lade fram förslaget om att, i jämställdhetens namn utjämna obalansen mellan de betydelsefulla män (7) respektive kvinnor (0) som hedrats med att få bli statyer i Umeå, genom att låta resa nya statyer av två kvinnliga politiker (Helena Ljungberg och Margot Wikström). Förslagets intentioner bifölls av jämställdhetsutskottet i början av januari, men mötte mera uttalad skepsis när det i förra veckan var uppe i kulturnämnden, som efterfrågade mera uppdaterade sätt att uppmärksamma betydelsefulla kvinnor i offentliga verk.

Varken jämställdhetsutskott eller kulturnämnd är alltså redo att köpa förslaget som i fråga om placering av jämställdhetskampen alltså förespråkar att fortsätta slåss inom ramarna för de traditionella hierarkierna, i stället söker båda vidga perspektiven, såväl konstnärligt som genusmässigt. Ställningstagandena är sådana som man vill förvänta sig från både jämställdhetsförespråkare och kulturlivskännare och de inger hopp, nog känns det mera fruktbart att söka uppvärdera nya former att ta plats i det offentliga rummet än att inordna sig i de traditionellt statuerade. Detta förlorar i stället både män och kvinnor på, stela och föråldrade modeller för hur vi rör oss och representeras i offentligheten är lika hämmande för män som för kvinnor – hur många av moderna barnvagnsstyrande män identifierar sig i dag med de anfädernas byster vi ser i parkerna?
Däremot finns uppsjöar av fräscha inspirationskällor och förebilder i den mera samtida umekonsten ute på gator och torg – kanske kan någon medelålders umeman finna en livspusslande och vardagssliten broder i Rådhustorgets hukande anonyme Standing man – kanske kan någon ung tjej på Vasaplan finna ett inre pirr i maggropen av neonutropet uppe på väggen, ”Nobody puts Baby in a corner”, ljusverket av Moa Krestesen placerat högt upp på en husfasad – man ser det, och även så en hel del annat av värde, om man bildligt och bokstavligen lyfter blicken en smula…
Förebilderna finns alltså omkring oss, vi måste bara vrida om skärpan ett par snäpp.

Statyfrågan är dock ändå viktig att ta på allvar av flera olika anledningar; framför allt för att den berör frågor som grad av demokrati i det offentliga rummet och hur kön representeras i våra gemensamma utrymmen. För rent visuella förebilder behövs där ute, och det gäller inte bara för män, kvinnor, pojkar och flickor, även etnicitet, klass och ålder är parametrar att ta med i arbetet för en demokratisk och jämställd stadsmiljö.
Dessutom blottlägger statydiskussionen också det besvärande glappet mellan det samtidskonsten tycker är viktigt och det den breda allmänheten tycker är viktigt, en klyfta som i dessa tider inte blir mindre och där grogrunden finns för både kulturförakt och exkluderande kultur-elitism.
Även om det kanske vore enkelt att bara vifta iväg Moderatmotionen som en rest från en tid då vi inte visste bättre än att falla in i de traditionella sätten som de enda sätten att markera betydelse, eller som ett obetydligt utslag av de mera genomgripande nykonservativa strömningar som råder inom kulturlivet och konsten, bör vi alltså fundera över om vi genom att göra detta bidrar till att gräva diket djupare mellan det av folket omfamnade och det kultur-eliten förespråkar. För, vilket inte minst debaclet kring trädrosorna i Rådhusparken och det folkets stöd dessa fick, lärde oss, var väl om något att man inte så enkelt ska avfärda allmänhetens uppfattning om hur god konst ska se ut – eller för den delen kanske hur man bäst hedrar betydelsefulla män och kvinnor i offentligheten.  

2 kommentarer
Etiketter:

Bodström och nätets förföriska töjbarhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Aldrig har det varit så skönt som nu att ha en blogg, det konstaterade den förre justitieministern Thomas Bodström på sin blogg Bodströmsamhället i efterspelet efter Kalla Faktas avslöjande om Bodströms uppseendeväckande höga voteringsfrånvaro – att riksdagsledamoten Bodström är en mångsysslande person visste vi sedan tidigare, men nu presenterades alltså av Kalla Fakta i reda siffror hur mångsyssleriet kanske ändå petat det politiska uppdraget en smula för långt ut i periferin.

I de av nyhetsmedierna regisserade försvarstalen som följde på detta gjorde Bodström en rätt blek insats – men vad gör alltså det när man har en blogg att tillgå för att lägga saker tillrätta: Tänk, bloggar Bodström, att man får berätta själv om något som man är inblandad i, och påpekar vidare att det stora antalet bloggkommentarer visat att han inte bara «skriver för kråkorna«.

Och jodå, visst är det en liten demokratiskt revolution vi nu bevittnar, det faktum att vi tack vare informationsteknologin av i dag kan ta kommandot över våra ord och låta vår egen sanning samsas med övrigas i offentlighetens ljus.

Lika revolutionerande, anser nog många, är de oändliga möjligheterna att med nätets hjälp, detta ymninghetshorn av möjligheter, nu kunna ta kommandot också över vår egen offentliga identitet, det skräddarsydda jag vi knåpar ihop och lägger ut på nätet – i dag krävs vare sig PR-stab eller reklambyrå för den som är i behov av styling av den offentliga identiteten, i dag finns ditt eget starka varumärke bara några knapptryckningar bort.

Eller, varför för den delen nöja sig med ETT varumärke, varför inte som Bodström skapa sig en liten arsenal av identiteter att välja bland när uttalanden ska göras; författarens, politikerns, advokatens? Så att man aldrig behöver tvivla på att ens budskap förpackas på det mest effektiva sättet, riktas till rätt målgrupp så att säga.

För den jag-svage men också för den som av olika anledningar är angelägen om att behålla kontrollen över sina ord och sin nätidentitet kan nätets töjbarhet verka förförisk, erbjuda den ultimata drömmen om bevarandet av en obruten kylkedja mellan det man vill säga, den man vill vara och den tänkta läsaren, den tänkta publiken. Men människor är nu inga varumärken, lika lite som mottagarna av de budskap vi försöker föra fram enkelt låter sig målgruppsindelas. Och precis på samma sätt som en författare måste acceptera den litterära överenskommelse som handlar om läsarens rätt att tolka, måste varje bloggare också förstå att det fria fallet mellan ord och läsare gäller även på nätet och att den känsla av kontroll över sina ord och sitt jag som Internet kan inge är en illusion.

Problemet med denna illusion är att den i stadig takt minskar vår tolerans för sprickor i våra strömlinjeformade identitetsskal, får oss att när det fria fallets ger oss svindel, bygga fler skal, fler nät-jag, istället för att kasta oss ut för fri tolkning och riktiga möten.

Bli först att kommentera
Etiketter: