Nedläggningen av inlandsvården | Västerbottens-Kuriren |

Landstinget vältrar nu över kostnader för sjukvården på kommunerna i inlandet genom en skenmanöver. I det så kallade samverkansavtalet är landstingets ansvar försvinnande litet – för kommunen är det tvärtom. Landstingsledningen kallar avveckling av ambulanssjukvård, primärvårdsjour, akutvårdsplatser och sjukstugor i inlandet för utveckling. En otäck förvanskning av ordens betydelse. En otäck påminnelse om diktaturens maktspråk. Så talar makten i Västerbottens läns landsting 2013. Folkets röster talar annorlunda.
Det skriver Christina BökeBergman, f d lärare i Dorotea – som numera pendlar mellan de två glesbygdsområdena Lappland och Gotland. Hon är engagerad i debatten om vården i inlandet.

Feodaltidens medeltida mörker har fått en renässans i demokratins högborg i Västerbottens läns landsting genom landstingsrådet Peter Olofssons (S) och vapendragaren miljöpartisten Robert Winroths försorg. Liknelsen med länsherren som krävde undersåtarnas trohet, alldeles oavsett vilka kontrakt som än dikterades, ligger nära till hands.

Socialdemokraterna är djupt störda över det faktum att befolkningen satt sig upp mot ett landstingsbeslut och konkretiserat denna fräckhet genom att lägga en samlad protest på bordet med en uppmaning om att noga lyssna på vad folket har att säga.

Hundratals och åter hundratals timmar har människor ute i länet slitit och ägnat insamlingen av det röstkapital som enligt grundlagen krävs för att få en folkomröstning till stånd.

Den socialdemokratiska majoriteten genomför brutala strukturförändringar där redan hårt slimmad sjukvård på Nus och i inlandet avlövas genom massiva nedskärningar. ”Strukturförändringar”, det vill säga omskakningar, görs utan vare sig dialog med personalen eller tydliga konsekvensanalyser av vad det kommer att innebära för patienterna.

Landstingets planering av akutsjukvården i inlandet har med hänvisning till beprövad erfarenhet präglats av samarbete över partigränserna i stora långsiktiga frågor. Den traditionen har Socialdemokraterna och Miljöpartiet en gång för alla nu brutit emot när man nedmonterar inlandets akutsjukvård, bit för bit.

I Dorotea förvandlades sjukstugan över en natt till en hälsocentral med kontorstider. Primärvårdsjouren drogs in, ambulansen halverades, varvid hög katastrofberedskap i två fjällkommuner vreds om till sparlåga.

Socialdemokraterna rider på en våg som väller in över kommunerna och högst upp på vågkammen sitter landstingsrådet och vrålar samverkan medan ambulanser, akutplatser, sjukstugor och personal försvinner i djupet för att aldrig mer återuppstå, om landstingsmajoriteten inte vaknar till liv.

Om inte kommunerna inser att det är skarpt läge kan kommande generationer ”hälsa hem” till far och mor, men knappast till lillebror. Vem vill bo i en del av landet, där akutsjukvård fått en lyxstämpel?

Talkören för den nya samverkansvågen, förlåt vägen, med telemedicinen ovan där, har ett illavarslande budskap: En telemaskin i stället för en doktor!

Människan skall nu tjäna maskinen och inte tvärtom.

Förre distriktsläkaren i Tärnaby, med. dr Curt Made var på 1980-talet först i Västerbotten med att utveckla användningen av telemedicin. Han skriver:

– Telemedicin kan vara användbart, men det kan aldrig ersätta en doktor. (16/8-12)

Vem törs säga sanningen? Att nu eller aldrig måste man ta tag i grundproblemen i VLL:s kolossala misslyckande. Den ekonomiska kollapsen, liksom den moraliska kollapsen har för länge sedan inträffat.

Hur många politiker på dubbla stolar i landstinget och i Region Västerbotten kan vi spara in på?+ Hur många byråkrater kan vi undvara?

Hur många direktörer som tar flyget söderut, när det börjar gå ännu mera utför, skall politiker med tvivelaktiga kunskaper i sjukvård få låta sig styras av?

När Peter Olofsson fick klart för sig att avvecklingen av ambulanser och akutplatser väckte avsky drog han till med en lögn: ”Det har aldrig funnits några akutplatser, eftersom det är 15 minuter till operation!” Ett av många exempel på hur han tar något i luften för att legitimera kränkningen av en hel befolkning i inlandet.

Läskunniga förstår och vet att en kirurganpassad definition av akutvårdsplats inte avses i landstingets egna verksamhetsplaner för sjukstugorna, ”de små närsjukhusen”, i Västerbottens fjällkommuner. Olofssons förljugna bild av den akutsjukvård som bedrivs och räddar liv på sjukstugorna är lika farlig som synen på den vård han nu ”erbjuder” i samverkansavtalen, där akutsjukvård transformerats till palliativ vård.

I Västerbottens inland har yrvakna kommunpolitiker fått ett obegripligt ansvar rakt i knäet. De gnuggar sig i ögonen. Vem skall ansvara för vad? Vilka platser handlar det om? Det är riktigt illa ställt.

Frågan är om landstingsrådet vet? Vet han vilka effekter det här får på lasaretten som nu skall utföra mer vård i redan ansatta verksamheter? Var slutnotan hamnar och att patientsäkerheten hamnat vid sidan om landsvägen, det har inte plågat hjärnorna bakom ”erbjudandet” i samverkansavtalen.

Socialstyrelsen kan vi inte räkna med. Deras kritik finns, men är tandlös. Socialministern? Han har inget att säga till om, säger han. Hälso- och sjukvårdslagen är inte heller ett redskap för att ”lika vård för alla, oavsett geografiskt läge” skall gälla.

Socialdemokraterna i Västerbottens läns landsting i sällskap med Miljöpartiet har uppvisat ett förakt utan dess like för de medborgerliga rättigheter som folkinitiativet nu aktiverat enligt de demokratiska spelregler som byggt upp det samhälle vi lever i.

Luciadagen 2011 klubbade landstingsstyrelsen beslutet som på föredragningslistan hette ”kostnadsreducerande åtgärder”. Den torftiga brödtexten i ärendebeskrivningen avslöjar: Kostnader skall ”inarbetas” genom avveckling av akutvårdsplatser och ambulanser i Robertsfors, Sorsele, Malå, Åsele och Dorotea.

Ledamöterna röstar bort ambulanser och akutplatser i inlandet utan att ha läst dokumentet ”Risk och konsekvensbeskrivning vid reducering av akutvårdsplatser vid sjukstugorna i södra Lappland (Projekt Balans 2011)”, där alla allvarliga risker som uppstår vid avveckling av en sjukstugas akutplatser beskrivs i klartext.

En efterlysning av dokumentet hos Hälso- och sjukvårdsnämnden ger vid handen att ”det är svårt att hitta, kanske är det inte diariefört”. Styr landstingsrådet utfallet i beslutet genom att undanhålla ledamöterna relevant beslutsunderlag?

Alliansen presenterade ett motförslag där inga ambulanser eller akutplatser togs bort. Det är bara att ta sig tid att läsa budgeten och pricka av de ospecificerade poster som uppgår till 781 miljoner, närapå en miljard, och fundera på var pengar till inlandets akutsjukvård kan skrapas ihop. Revisorerna påpekar ”ospecificerade projekt”, men låter sig därmed nöja.

Att få en budget att hålla ihop på ett människovärdigt sätt klarar inte landstinget. Att dölja sanningen är däremot en väl inövad kompetens.

Att ljuga är höjden av språkanvändning och den konsten kan landstingets politiska ledning ända ut i fingerspetsarna. Sanningen om samverkansavtalen med inlandskommunerna är att landstinget nu vältrar över kostnader för sjukvården på kommunerna genom en skenmanöver.

Olofsson ”erbjuder” Dorotea två palliativa vårdplatser på ålderdomshemmet och har nu lurat kommunen att ”byta bort”ovärderlig tillgång till akutsjukvård med egen ambulans, primärvårdsjour och öppethållande dygnet runt på sjukstugans akutvårdsavdelning, under förespegling att det är ”samma vård”! Här har vi samverkansavtalet, där landstingets ansvar är försvinnande litet och ryms på en rad. Resten är kommunens.

Peter Olofsson och hans bokstavstrogna partikamrater kallar nu avveckling av ambulanssjukvård, primärvårdsjour, akutvårdsplatser och sjukstugor i inlandet för utveckling. En otäck förvanskning av ordens betydelse. En otäck påminnelse om diktaturens maktspråk.

Så talar makten i Västerbottens läns landsting 2013. Folkets röster talar annorlunda.

Christina BökeBergman