Singelbloggen

Etikett: Gud

Lyft ögonen till bergen

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Varifrån skall min hjälp komma? Min hjälp kommer från HERREN, som har gjort himmel och jord.

Inte skall han låta din fot vackla, inte slumrar han som bevarar dig. Nej, han som bevarar Israel, han slumrar inte, han sover inte. HERREN bevarar dig, HERREN är ditt skydd
på din högra sida.

Solen skall inte skada dig om dagen, och inte månen om natten. HERREN skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ.

HERREN skall bevara din utgång och din ingång från nu och till evig tid.

Ps. 121

 

Den gode Herden

Av , , Bli först att kommentera 1

HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. Din käpp och stav de tröstar mig.
 

Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen.

Ps. 23

 

Giv mig den tro som himlen ser

Av , , Bli först att kommentera 1

Giv mig den tro som himlen ser,
som går på våg och berg slår ner,
Giv mig den kärlek, varm och ljus,
som längtar att bygga upp ditt hus.
Den kärlek, barna-ren och from,
som gör mig till din egendom.


Lär mig att bruka tiden rätt
och tjäna dig på bästa sätt,
och låt det bli mitt enda mål
att främja dina syftemål
och varje flyende minut
uti din tjänst mig giva ut.


Min kropp och själ, o Herre, tag
och bruka efter ditt behag,
att giva ut av vad jag fått,
att leva för din ära blott
och tjäna, ej för gods och gull
men tjäna blott för Kristi skull.

 

CHARLES WESLEY, 1749/E NYSTRÖM, 1893

Texten är ur boken Heliga ögonblick som en arbetskamrat lånade ut till mig.

Själens ankare

Av , , Bli först att kommentera 2

Du är som en båt som driver på öppet hav
du kastas hit och dit
av vågorna och vinden

Precis som båten behöver ankare
för att inte gå under i stormen
behöver din själ ett ankare

Själens ankare är Jesus
genom att binda ihop förtöjningen med ankaret
kan du guppa tryggt när havet stormar

Jesus är tron, hoppet och kärleken
ta din tillflykt till Jesus
och håll fast vid det hopp du äger.

En tanke inspirerad av Hebr. 6:18-19

Att leva med Gud

Av , , Bli först att kommentera 2

Idag är det som om orden forsar ur mig. Kanske bearbetar jag pappas död. En sorgeprocess går i vågor. Det jag vill berätta nu är på vilket sätt min tro hjälpte mig igenom dessa tre år där cancer och svåra komplikationer var vår vardag.

När pappa fick veta att han hade cancer bröt jag ihop. Det första jag frågade var "Pappa, tror du på Jesus?" För enligt Bibeln kommer vi till ett evigt liv på en ny jord om vi tror på Jesus som världens frälsare. Och jag ville så gärna att han skulle komma dit och vänta på mig. Innan han dog tog han Jesus i handen, men det är en annan historia som jag inte ska berätta nu.

Pappa opererades en måndag. Det var en stor operation men vi fick beskedet att allt gått bra. Men… På onsdagen fick vi beskedet att det uppstått komplikationer – magsyra hade läckt ut ur operationssåret och infekterat hela bröstkorgen. De hade opererat om honom och nu låg han på IVA i respirator. Läkarna sa att han var allvarligt kritiskt sjuk vilket betyder – det är stor sannolikhet att han dör.

Jag hade aldrig sett en människa ligga på IVA och i respirator tidigare. Det blev en chock. Jag fann inte ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det enda som dök upp i mitt huvud var en sång jag lärt mig på söndagsskolan som barn. En sång jag inte sjungit sedan dess och inte tänkt på. Men jag sjöng:

"Det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
det lilla ljus jag har,
det ska få lysa klart,
lysa klart, klart, klart,
lysa klart."

Pappa var nedsövd och låg i respirator. Han kunde inte vakna upp men han hörde våra röster. Det förstod vi när han grät. Det var hans sätt att säga "jag hör att ni är här!"

Jag hade med mig pappas gamla konfirmationsbibel som hade följt mig genom åren. Där hade jag förvarat dödsannonser på vänner och släktingar som dött. Det kändes tryggt på något sätt. Men sedan jag blev kristen hade jag läst en hel del ur den boken. Och det enda vettiga jag kunde göra nu, mitt i chocken över pappas tillstånd, var att läsa Bibeln. Jag läste, både för egen del och högt för pappa.

Jag skrev små lappar med bibelord och ställde vid hans säng. En del av bibelorden var från kristna vänner som skickat orden som stöd och tröst. Många bad för oss alla. Jag försökte få tag i en präst för att få själavård. Men de verkade ha semester. Jag gick till kyrksalen för att få kontakt med Gud, gå på gudstjänst och sjunga andliga sånger. Hela min kropp skrek desperat efter hjälp, tröst och stöd.

Det enda som gav mig något var att läsa biblen och skriva bibelord. Jag kunde ägna hela dagar åt detta. Anhörigrummet på IVA, där vi bodde, blev fyllt med små vikta papper med bibelord på. Det kändes tryggt. Till en början var det ingen som protesterade. Men sedan kom någon dit som kände sig obekväm med Gud och de kastade bort alla bibelord. Det gjorde ont i mig eftersom den enda trösten och tryggheten var Guds ord. Men Gud är ju med mig oavsett om det finns lappar med bibelord eller inte. De som stod vid pappas sjukhussäng fick i alla fall stå kvar. Även om vissa sjuksköterskor verkade bli otrevligt spända av att se dem och höra mig läsa Bibeln för pappa.

När pappa låg på ECMO-IVA var vi med om något fint. Jag ska berätta vad ECMO-IVA är. Det är en vårdavdelning dit dödligt sjuka kan få komma om vanlig IVA-vård inte kan rädda deras liv. Kravet är att IVA först ska ha gjort allt för att rädda personens liv utan att lyckas. Och att personen inte har några andra sjukdomar. Pappas cancer var ju botad i och med den första operationen. Därför bestämde sig läkarna för att rädda hans liv – om det gick.

Det var jag, min syster och en vän till pappa som stod vid hans sjukhussäng. Endast ECMO (som är en hjärt och lungmaskin) höll liv i pappas kropp. Han såg död ut eftersom han inte andades. Bröstkorgen stod helt still. Den rörde sig inte. Lungorna var helt stilla för han andades inte. ECMO var hans lungor. ECMO som är en maskin som stod bredvid sängen och som var sammankopplad med pappas blodbanor via en slang som såg ut som en trädgårdsslang. De tog ut blodet via kroppspulsådern i halsen och förde tillbaks det syresatta blodet in i ljumsken.

Min syster, jag och pappas vän tog fram psalmboken. Vi sjöng Lina Sandells låt "Blott en dag – ett ögonblick i sänder". Det var ett fint ögonblick som vi alla gladdes åt att få dela. Vi sjöng om Gud och den frid han ger. Och det gjorde vi fast alla inte var kristna. För det är ofta till Gud eller gudsanhängare vi vänder oss när vi hamnar i en livskris. I kyrkor finns det kompetensen att ta hand om känslor som handlar om döden. För kristna ser på döden med andra ögon.

Och den trösten och det hoppet som en präst, pastor, diakon eller kristen kan ge behöver vi när en kris eller katastrof inträffar. Det kanske var detta den troende kvinnan ville förmedla till sin kollega med konsekvensen att hon fick sparken? Att få ett sjukt eller funktionshindrat barn utlöser en livskris. Det är en sorg och mycket smärta. Vi har olika sätt att hantera livskriser på. Mitt sätt är att hämta kraft och styrka hos Gud. Han kan bära mig när jag inte orkar gå själv. Han har kontrollen när jag inte har det. Han vet vägar ut ur det omöjliga. Vägar som jag själv aldrig kan ana på förhand. Jag behöver Gud för att överleva.

LEV sinnesrobönen

Av , , Bli först att kommentera 0

En av de saker jag fått ärva av pappa är en bön. En bön som hjälpt mig mycket i livet. Den bönen delar jag nu här med er. Igen. Jag har skrivit den förr. Den kallas för sinnesrobönen.

Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det
jag inte kan förändra.

Mod att förändra
det jag kan.

Och förstånd
att inse skillnaden.

Sinnesrobönen höll pappa vid liv. Han har läst den flera gånger om dagen. På sitt arbete, i sitt hem och på AA-möten. Men han LÄSTE inte bara bönen. Han LEVDE den. Han omsatte bönen i praktisk handling. Om han inte haft den förmågan hade han aldrig överlevt de svåra åren av sjukdom. Nu tänkte jag på cancern och alla dess följder. Han överlämnade allt i Guds händer. Det gjorde att han orkade det ingen människa borde ha orkat. När han var för sjuk för att läsa bönen så läste vi anhöriga den för honom. Vi visste att den höll honom vid liv.

Pappa låg i svåra smärtor. Hans bröstkorg var uppsågad. Matsäcken satt uppe vid hjärttrakten. Matsäcken var placerad framför hjärtat istället för bakom hjärta och luftstrupe som det är hos oss andra. Hans lungor var fyllda med vätska. Respiratorn andades åt honom. Hans muskler var förtvinade. Han kunde inte vända sig själv i sängen. Han kunde inte sitta, borsta tänderna eller hålla i en mugg vatten. Han kunde inte prata. Han kommunicerade med hjälp av ögonen och små nickningar. Han hade ont, mycket ont, på en skala 1-10 sa han 8. Han fick morfin, sömnmedel och en massa andra mediciner. Hjärtat flimrade och fladdrade.

Han kunde inte gå till toaletten. Han kissade i en påse. Han bajsade i en blöja. Ibland rann det ut i hela sängen. Personalen sa "vad BRA att du bajsade – det var på tiden!". Pappa var slav under maskiner och sköterskor. Han var slav under sjukdomen och komplikationer. Vi anhöriga fick peppa honom att orka. Vi fick hjälpa till när han hade ont och behövde en mänsklig hand.

Han var omgiven av maskiner som tjöt och pep. Han hade en slang som gav honom föda och en annan slang som tömde ut magsyra och övertryck från magsäcken. Han hade dräneringsslangar, CPR och hans hud var sönderstucken. Saturationen var nere på dödliga nivåer. Alltså syresättningen i kroppen. Den sjönk till 60 % trots att han hade en respirator i vardera lunga. Vi friska ska ha 99-100% saturation. Om vi kommer ner till 90% saturation är vi svårt sjuka och troligen inlagda på sjukhus. Pappas saturation var knappt över 90% under de tre åren han var så svårt sjuk. Trots extra syre, respirator och ECMO. Han hade ju hål i luftstrupen.

I några månader fungerade maskinen ECMO som hans hjärta och lungor. Vid ett tillfälle började det spruta blod ur pappas mun. Det sprutade iväg flera meter och jag fick hoppa undan för att inte bli nerblodad. Pulsen var uppe över 200 och blodtrycket skenade. Jag blev helt chockad. Det kändes som en overklig actionfilm. Röntgen kom springandes och man hittade en stor blödning. Halva bröstkorgen var full av blod. Alla organ var ihotryckta på ena sidan av kroppen. Han akutopererades. Vi hade telefonkontakt direkt med läkarna under operationen. Det rann ut flera liter blod ur pappas bröstkorg.

Pappa har fått blodtranfusioner. Inte bara en eller två utan ibland flera gånger per dag, ibland några gånger i veckan. Under 3 års tid. Hans blodvärde var ibland nere i 60-70. Läkarna kom aldrig på orsaken till varför. Pappa hade matstrupen utopererad genom halsen. Magsäcken och tarmarna var ihoprullade nere i magen. Pappa blev sondmatad i nästan 3 år. Det han stoppade i munnen kom ut i en påse på halsen.

Efter andra operationen när de satte tillbaks matstrupen med magsäcken kräktes pappa häftigt flera gånger om dagen. Han fick sällan behålla vatten eller mat. Han kräktes i ett års tid. Varje dag. Det var som att han hade magsjuka – I ETT ÅRS TID. Det låter helt osannolikt. Men det var pappas sista år i livet.

Njurarna ballade ur. Han fick dialys. Hjärtat ballade ur. Han fick elstötar. Han låg i flera omgångar på Hjärt- IVA. Hans puls skenade, blodtrycket sjönk och han höll på att dö. Om och om igen. Hans kropp började producera gifter. Läkarna åtgärdade en sak och då blev det en komplikation på ett annat ställe i kroppen. Han fick fler och fler mediciner. Hans kropp började bli gul. Hans kiss ändrade färg.

Tillslut sa läkarna att de inte kommer lägga honom i respirator igen. De ansåg att han var för sjuk för att kunna bli frisk. Det tog ett par veckor. Pappa behövde respiratorvård men fick det inte. Så han dog. Det här var slutet på ett 3 års långt helvete. Äntligen fick han frid. Det var dags för pappa att få frid i himlen. Han blev 60 år. Han dog medan jag läste Johannesevangeliet för honom och min syster stod vid hans sida. Pappa har frid. Guds frid. Och vi kommer få träffa honom igen – i himlen.

Om inte pappa hade LEVT sinnesrobönen hade han dött för länge sedan. Det var Gud som höll honom vid liv. Det var Gud som gav honom den styrka han behövde för att fortsätta kämpa för livet.