Ge BOT en chans
VK skriver att hälften av alla utförsäkrade efter sitt deltagande i introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen har återvänt till Försäkringskassan. Tänk vad gräsligt om det varit som förr för då hade dessa med all sannolikhet fått en sjukersättning, ja det som tidigare kallades förtidspension. Grattis till den halva som genom introduktionsprogrammet fått möjlighet att återgå i arbete eller till att söka arbete. Men då återstår frågan hur kan de som återvänder få hjälp?
Min åsikt är att den bästa hjälpen de kan få är att mötas med respekt, att de ska få nödvändiga utredningar inom vården och en samordnad rehabilitering. Ingen långtidssjukskriven blir nämligen frisk bara genom att vänta.
Av erfarenhet kan jag säga att det hade varit bra med en tidig samordning mellan den sjukskrivna, arbetsgivaren, läkaren/annan vård personal och Försäkringskassan. Den samordnade rehabiliteringen gör att man aktivt arbetar tillsammans för att den enskilda individen ska få en stabil återgång i arbetet och det ger verkligen effekt.
Men vi måste tänka längre än så, det viktiga måste vara att på sikt minska gruppen av långtidssjukskrivna och då måste det till flera åtgärder. Som jag tidigare nämnt vill jag att vi inför BOT-avdrag. De riktlinjer som Centerpartiet idag tagit kring folkhälsa är inte komplett utan ett BOT-avdrag, om du vill veta vad jag tycker.
Om avdraget införs pekar politikerna på vikten av en god hälsa och det mänskliga värdet som finns hos varje individ. BOT-avdraget skulle direkt leda till minskat mänskliga lidande och en minska långtidssjukskrivning.
Lars Weinehall skriver i sin blogg att ohälsosamma levnadsvanor inte bara orsakar långtidssjukskrivningar utan även dödsfall. Att Socialstyrelsen nu rekommenderar en avancerad rådgivning som är anpassad till den enskilda individen som ett led i hälsoarbetet känns betryggande och som ett steg i rätt riktning. Äntligen har man tagit det mänskliga kapitalet på alvar.
Men i vårt landsting går det utför och männskligt kapital tycks inte vara något man värdesätter det visar man tydligt genom att bryta vissa avtal.
I mitt möte med långtidssjukskrivna män och kvinnor har jag mött många kloka människor. De allra flesta med någon form av psykiska besvär eller utbrändhetsproblematik har berättat att de långt innan sjukskrivningen känt på sig att marginalerna varit allt för små. Många har berättat om tappra försök att meddela arbetsgivare, kollegor och familj om hur det känts men inte blivit tagen på alvar. Många har också beskrivit avsaknaden av egen tid för träning och annan typ av friskvård som ytterligare en orsak till att ”livet rasat”.
Men det handlar också om att hitta ”rätt hjälp” och då det gäller ”rätt hjälp” finns inget facit. Det är det individuella behovet, samspelet mellan patient och vårdgivare som är avgörande. Att åtta vårdavtal sagts upp i vårt landsting och upphör vid årsskiftet 2010-2011 och att ytterligare åtta avtal sägs upp kommande årsskifte känns för mig medmänniska som en katastrof och ett politiskt misslyckande.
Ja det går verkligen utför, det känns som beslutfattarna ”spottar” på behövande. Ni politiker som fattat detta beslut verkar inte ha en aning om de behov som finns där jag befinner mig, i verkligheten.
Senaste kommentarerna