#metoo

Jag tänker på alla skolår när vi tjejer trodde det var okej att de tafsades i korridoren, i klassrummet,på gympan och förfasas över minnet av mannen som blottade sig för oss. Alla dessa gånger en mans beteende inte varit annat än sexuella trakasserier. Gråter över minnet av en ungdomskärlek som inte tog ett nej samtidigt som jag vill kräkas när jag tänker på den äldre släktingen som kröp in under mitt täcket direkt efter att han lämnat sin fru och nyfödda dotter på förlossningen…….bara en av alla dessa gånger

Nu rullar berättelse på berättelse upp mitt framför ögonen på oss alla. Kvinnors berättelse om det historiska och pågående våldet mot oss kvinnor. Ett våld som skett och sker dagligen lokalt, regionalt och nationellt. Ett maktmedel och en styggelse som på något knasigt sätt ramlat inom ramen för det normala.

Nej det är inte normalt och det måste få ett slut!

Tänk att den skuld och skamkänsla som tidigare tystat så många över hela världen på en enda dag förändrats till ett unisont flöde av berättelser, genom ett enkelt #me too

Samtidigt som jag förfasas av antalet berättelser ser jag en möjlighet till förändring

Äntligen pratar vi öppet om sexuella trakasserier

Äntligen har tystnaden krupit in i skamvrån och gett plats för ett högljutt krav på förändring av hur en man uppför sig

Äntligen har vi kvinnor visat att vi efterfrågan män som vägra vara macho

Äntligen har pojkar möjlighet att slippa obehaget att tryckas in i matchoförväntningar de inte vill uppfylla

Äntligen ser media problemet med sexuella trakasserier och låter det ta sändningstid

Äntligen har Umeås och kvinnohistoriskt en unik chans att skapa en samtidautställning genom att låta #metoo och alla kvinnors berättelser ta plats

Sist men inte minst, ett varmt och innerligt tack till alla er män som finns i min verklighet och som vägrat vara grabbigtmacho, ni får mig att känna hopp för de manliga släktet.