In i oansvaret

Idag blev jag innerligt trött på allt det där med politisk debatt, politisk retorik och det samhällskritiskt granskande och debatterande. Jag kastar mig därför mig in i oansvaret för dessa viktiga frågor och vänder i stället intresset mot något mera likt det existentiella och med koppling till det filosofiska. När jag nu inte längre arbetar i en intresseorganisation som har till uppgift att både skrämma upp makthavare och föreslå bättre lösningar kan jag för evigt ta ledigt. Dock kommer jag att engagera mig bakom kulisserna för att kunna lägga en röst i valet i höst. Fy för det parlamentariska läget. För att till slut vara kortfattad och pragmatisk. Det är mera stimulerande att lyssna till upplyftande röster och att själv försöka formulera sig så att tankarna lyfter en. Då kan man efter bästa förmåga skriva något som gillas eller läsa andra.

I går var vi på besök hemma hos vänner från Eritrea och bjöds på mat och kaffe. Deras ceremoniella kafferitual fick mig att tänka över hur alldeles för snabba vi är och hur pragmatiskt vi ibland som oftast beter oss. Vi gjorde av med minst fyra timmar på det hela. Eller rättare sagt vi fick fyra timmar till förfogande för den sociala samvaron. Till sist vill jag citera Piet Hein, ”Vi lever så kort tid och är döda så länge”.