Villy Hansen

Det är inte alltid som det verkar vara.

Teaterstycket Elefanten i rummet

Publiken satt förväntansfullt fram för hemmascenen varje kväll. På en femtiofem tums LED-bild kunde man tydligt se spektaklet. För dem som hade så kallade HDMI såg det lite era dystert ut när ansiktenas minsta porer och svettdroppar exponerades. Ingen kunde heller undgå att upptäcka att det stod en elefant i rummet. Med stora neonfärgade versaler på ett brunt, mörkblått och lila täcke stod det skrivet nationalism, kulturrasism, ojämlikhet och främlingsfientlighet. Några modiga vårdslösa omoraliska människor börja klappa elefanten men dock i smyg så att ingen skulle se det. men alla såg det ändå men inte många sade så mycket och de flesta sade ingenting. I mitten av scenen stod en dam, som bland annat fått kritik för den typ av strumpor hon bar i en av scenerna. En annan rollfigur kallades av publiken liksom, hon med de svarta strumporna, ofrivilligt för svikare för att de inte sålde sin själ för makten. En annan karaktär med ett s-emblem på kavajslaget blev kallad makthungrig av publik och kritiker. Flera i publiken viskade, fanns det då inga andra makthungriga personer i detta teaterstycke? Inte ens han, som alldeles i början av första akten, först av alla sprang in på scenen och ropade ut sig som segrare och blivande stadsminister, blev av många teaterkritiker uppfattad som makthungrig. Om inte så vad är makthunger, frågade man sig i allmänhet. En talför rollinnehavare från sydöstra delarna av landet lurade under tiden skjortan av det godtrogna och okritiska folket. Ganska många som sett detta teaterstycke ansåg tyvärr att demokrati var att sympatisera och respektera något som de allra flesta inte vill ta i gång med. Som kritiker och dramatiker vill jag ge manusförfattaren nedslående kritik och låga värdeomdömen för detta skådespel. Men tänkte jag. Det kanske inte var meningen att det skulle vara ett skådespel baserat på verkligheten, trots att det verkade så. Det jag hittills sett i denna serie är att vad som beskriver människan skrämmande väl stämmer in på verkligheten, såsom det utspelar sig på scenen. Då tänker jag också på det gamla ordspråket ”säg mig vem du umgås med så skall jag säga dig vem du är”. För detta skuldbelägger jag gärna dem gärna. Kanske det var sensmoralen i föreställningens. Likt en film på Netflix återstår ännu många avsnitt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Arkiv