Efter flera års arbete med intressepolitik och politiska analys i Sveriges största konsumentorganisation blev jag ”politikertrött”. Det var väl inte så bra? Men efter en tid av vila från dessa symtom vaknade mitt intresse till liv igen om än på en lägre mera balanserad nivå. Efter det till synes mödosamma arbetet med regeringsbildning har jag åter igen tröttnat. Mycket kan jag fördra men bara att vi skulle riskeras att formas till en mera nationalistisk stat är jag sträng emot. Jag tror inte på nationalism i den form som det i flera stater har uppstått. I begynnelsen av en stats utveckling kan dock nationalism vara positivt. Tyvärr innehåller ofta nationalismen främlingsfientlighet och rasism.

Ett av nationalisternas verktyg är bland annat att påverka människors bild av samhället till en negativ bild där nationalisterna gärna vill skapa motsättningar mellan grupper. Det krävs kraft, insikt och kunskap i politik och statskunskap för att upptäcka detta. Det finns allt för många så kallade ”förnuftiga”, kunskapsresistenta och faktaresistenta människor för att upptäcks detta. Dessutom finns det för många människor som inte är fascister och som säger dig inte heller vara det, men som har sympatier för högerextrema faktioner. Men det är mera ointressant för de är i alla fall sympatisörer med det högerextrema. Samma sak är det med andra som är missnöjda med nuvarande statsskick och av detta skäl ger sina sympatier. Alla måste bära sitt ansvar för konsekvenserna av sina sympatier.

Under demokratins 100-åriga historia i Sverige har vi i dag aldrig varit närmare högerextremismen, nationalismen och rasismen, i direkt form och till sympatier från andra. De fruktlösa försöken i den komplicerade regeringsbildningen har fått flera att först och sist bekänna färg. Läget som råder avslöjar makthungern, oviljan och resistensen till fakta och kunskap. När ett land har en femtedel av sitt väljarfolk som öppet bekänner sig till ett nationalistiskt och kulturrasistiskt parti råder moraliskt förfall. För mig är detta en besvikelse som inte känner några gränser. 

Med aningslöshet, faktaresistens, kunskapsresistens, historieglömska, intolerans,  och främlingsfientlighet som framträdande drag i nationen riskerar vi humanismen, medmänskligheten, den goda människans moral och synen på människors lika värde. Skulle denna min sanning, störa din julefrid är det både hälsosamt och sorgligt.

Med rimfrost som på revben i oordning står björkträden förstenade och sammanbitna. Själv fryser jag vid synen och tanken på dem. Men jag vet att när frosten lösts upp och våren kommer blir det gröna framträdande till löv. När jag betraktar samhället något dystopiskt behöver jag anstränga mig något för att inse att hoppet inte är ute, trots profetiorna om klimatet, politiken, regeringsbildningen och partiledare som den senaste tiden målat in sig i sina hörn med till synes orubbliga ståndpunkter. Den iskalla högervind av nationalism som blåser genom Europa och flera andra delar av världen får mig att frysa. Vad i många människors inre hindrade dem från inlevelse och empati? Varför undertrycks humanistiska och liberala tankegångarna till den grad för en så stor grupp människor att de tycks få ett betydande inflytande? Men då slår mig tanken om att cirka fyra femtedelar, det vill säga åttio procent av alla inte har den uppfattningen. De ansluter sig till synes inte till den sorgliga skaran som inte ställer upp på synen om människors lika värde. Blad dem dessa cirka åttio procent finns  tyvärr en ansenlig del som ändå sympatiserar med nationalistiska åsikter. Det fick vi klart för oss genom ett antal opinionsundersökningar. Till sist sätter jag hoppet till den del, förhoppningsvis mer än hälften av alla människor som står på den goda sidan. Kylan biter sig fast och når överallt där människor finns. Ingen kan fly från den men de kan bekämpa den med värme.

I Vindeln möts man av en påtaglig vänlighet. Vindeln är naturligtvis inte den enda plats på jorden där folk är vänliga mot varandra. Först och främst hälsar alla. I början funderade jag om jag var glömsk för att jag inte kände igen den som vänligt hälsade och ibland log. Den där vänligheten smittar av sig. Som man blir behandlad behandlar man andra. Det andra jag kan konstatera är att Vindelborna är lättpratade. Skulle man säga något till en främmande brukar de ge sig tid till replik och prat. Det är bra för mig som behöver öva in mig på detta sätt att vara. Jag, en något otålig själ som tidigare under flera år jobbat några dagar i vecka i Stockholm  och inte tyckt att jag haft tid att ens slösa minutrar, har börjat bromsa in till ett bättre jämviktsläge. Tänk om det ligger ett buddistiskt skimmer över kommunen? För att sedan inte tala om pendelklubben där man redan efter ett drygt år känner igen flera tiotals människor. Detta trots att jag inte i egentlig mening är pendlaren utan endaste befinner mig en eller annan dag i Umeå.

Det kanske mest upplyftandet är glädjen och gratulationerna vi får när vi talar om att vi ”emigrerat” från Umeå till Vindeln. You made my day! Jag har börjat glädja mig över lite. Det kanske ändå inte är så lite?

I tung snö med lätta förväntansfulla tankar väntar jag på den bastanta vintern då snön blivit torr och djup. Visst är det roligt att få användning för snöslungan, fast den inte är så verkningsfull i den tunga blöta snön men det vore bra att även få användning för skidorna när vi nu bor så bra till. Jo jag vet, det finns valla för alla, väder. Men inte vill jag, amatören valla med klister. Kanske jag ändå kommer att göra ansatser att köra bort den tunga snön med snöslungan. Eller så kan jag välja att utmana det värsta styrkepasset på gymmet med en manuell snöskottning. Hög puls i två timmar blir bra. Damn snow here i come!