”Säg mig vem du umgås med…”

”Säg mig vem du umgås med skall jag säga vem du är”. Ett ordspråk som är högst legitimt när det gäller dem som på något sätt vill umgås med SD. Nu har det hänt. Umgänget över den politiska moralgränsen. I dagens DI välkomnar PM Nilsson KD:s besked om att närmas sig SD. Ebba Busch Thor har nu bekänt den bruna färg som vi så länge anat. Kristersson verkar komma strax därefter. DN skriver ”Jag tänker inte försöka isolera dem”, sade Kristersson. Han reste inga ideologiska eller principiella invändningar mot det kontroversiella partiet. Och på frågan om han utesluter framtida samarbete sade han ”Vad som kommer att hända på längre sikt är det ingen som vet.” Det omdömeslösa som Kristersson säger är just, ”Vad som kommer att hända på längre sikt är det ingen som vet.” Men han borde båden kunna ana och känna igen historien. Det må vara så att det finns likheter mellan dessa tre partier men det är inte det viktigast, utan det avgörande är vad som skiljer dem åt.

Folk i allmänhets förmåga att granska fakta är usel för att inte säga riskfyllt för en god mänsklighet. Hur svårt kan det vara att läsa in sig på SD:s partiprogram och konstatera deras tragiska syn på kulturpolitik och hur de talar om ”nedärvd essens”. Och hur svårt är det att förstå Åkessons försåtliga retorik. Jag kommer inte ”stickande med nazistkortet” som en del anser att jag gör utan jag talar om fakta i vår samtid. Båda talar om ett annat politiskt landskap som om att det vore hållbara skäl för att ens förhandla med ett högernationalistiskt parti som har en rutten människosyn vad det gäller andra människor än dem de själva definierar som svenskar.

Det finns ingenting som inom en inte allt för lång framtid talar emot ett ultrahögerblock med SD, KD och M. Kalla därför inte en framtida och sannolik regering för borgerlig. Det blir heller inte en allians av den tidigare definieringen men möjligen en ultrahögerallians. Det finns antagligen två incitament som framkallar denna politiska prostitution. Hungern efter regeringsmakten och hatet mot socialdemokratin är sannerligen drivkrafterna bakom vurmen för SD. Vad man rent moraliskt kan trösta sig med är att uppfattningarna om SD inom både KD och M är delade. Därför finns det hopp om både onda och goda människor i båda lägren. En annan tragisk effekt av detta närmande är att ett parti som SD nu legaliseras. Det enda positiva med detta är att då törs SD-sympatisörer komma ut ur garderoben så man kan se vilka som inte får komma över ens tröskel.