Millimetersmå framgångar är framgångar

Hur uttrycker man sig väl om något stort och tungt som inträffat utan att det tynger en på ett negativt sätt? I synnerhet när det finns mycket annat som vore värre. Livet blir inte som tidigare och det vill jag inte heller att det skall bli. Många skriver av sig i en bok när de varit med om något stort och tragiskt, kanske med livet som insats. Inte jag, för det känner jag inte för. Trots att det var nära att jag kanske inte skulle se nästa dag. Det är nu fem veckor sedan jag opererades för igensatta kranskärl. Fem nya vener blev det. Dessutom en hjärtsvikt på cirka tjugo procent. Om några veckor får jag ta av västen som stöttar ihop min uppsågade bröstkorg. Jag promenerar några kilometer varje dag och kör på spinningcykel nästan varje dag. Det känns som att jag kommer en millimeter längre för var dag. Om två månader har bröstkorgen växt samman och skall hålla för allt. Då har jag inte fått lyfta mer än ett kilo i varje arm på tre månader. Det betyder en lång muskelträningstid innan jag är återställd i överkroppen. Det handlar om tålamod, tålamod och åter tålamod i många månader. Hur återställd jag blir vet jag inget om. Jag kommer i alla fall att behöva äta ett antal mediciner under en livslång tid. Men jag lever och kan uppskatta detta mycket högt. Nu är min uppgift att tänka positivt och konstruktivt och uppbåda all den tålmodighet som är möjligt.

En annan befogad reflexion är, vem i all sin dag vill läsa om denna bedrövelse? Den är ju så avsändarorienterad den kan bli. Därför är det med detta inlägg slutskrivet om den stora saken från ett inre perspektiv.