Lurade liemannen
Nu kan det sägas för jag kom just hem från ett konditionspass i skogen. Jag dog, nästan.I november är det tre år sedan jag lurade liemannen för andra gången. Första gången var 1994 när jag demolerade en ny Audi mot en stor älg. Det är därför jag inte längre kan vissla. Andra gången var när min Apple Watch talade om för mig att pulsen var för hög. När jag en minut tidigare hade knutit skorna förstod jag att något inte stod rätt till. På väg till bilen kollade jag pulsen. Högt, högt, 150. Jag åkte direkt till vårdcentralen i Vindeln där jag bor. Framför receptionisten sade jag, ta in mig det är illa med mig. För att göra en lång historia kort. Det blev omgående gul bil till Regionsjukhuset. Efter fjorton dagar kom jag ut med grav hjärtsvikt och förstorat hjärta, vänster kammare. Jag kommer senare någon gång att berätta mera av det skälet att även om det är mycket illa så att man nästan dör finns det vägar vidare. Men det är en senare historia. Min Apple Watch är värd en och annan miljon. Utan den hade jag åkt hem och fått en kraftig hjärtinfarkt. Liemannen hade då kommit på besök. Allt detta beror på hereditet (ärftlighet). Tack livet för jag har just varit ute på en löprunda i skogen med hunden. Rehabilitering av hjärtsvikt stavas konditionsträning, rätt kost, sju gulliga små mediciner om dagen och hjärnkraft att minst göra som Nils van der Poel. Ha gränslös disciplin för att nå ett mål. Jag skriver detta för att det finns hopp om man bara vill och kan.
Senaste kommentarerna