Språkets inflation och obetydelse

Språkets inflation och förminskade betydelse av har introducerats. Språket, det vi säger och skrivet borde få ha en mera upphöjd betydelse. Eller som en kommentator Karl-Gustav Sjöström sade ”demokratins inflation”. Ett språkligt och intellektuellt missbruk är den grava förenklingen och genvägen i form av populistiska beskrivningar som blivit populära och tyvärr ibland sorgsamt nödvändiga. Av detta skäl har populismen fått fäste bland dem som inte anser sig kunna eller ens vilja se djupare i vad politiken säger sig vilja uträtta för människorna. Ett annat exempel är språkets obetydelse för att därefter hålla ett givet löfte. Man har fog för att påstå, det som sagts i ett löfte kan ha till följden att språket som talades eller skrevs i vissa fall blev helt betydelselöst. När skall man tro på det som man hör sägas? En variant av språkets effekter är när det används på ett kraftfullt och mustigt sätt men inte sällan i sanningens och det dåliga samvetets tjänst då någon ångrar vad de sagt.

Språkinflationens verklighet är sannolikt här för att stanna en längre tid. Ingen kan redan ha glömt att SD utlovades sänkning av bensinpriset med minst tio (10) kronor men blev därefter i stort sett ett hånfullt leende. Påståendet om att ”det som sägs innan kan vara något helt annat efteråt” presenterades av Johan Pehrsson. Eller låt oss uttala löften som vi kan svika ifall ”verkligheten dyker upp”. Tydligen vinns det två olika verkligheter. Den innan verkligheten dyker upp och den som uppenbarar sig är den verkliga verkligheten gjorts sig till känna.

Löftet från nuvarande statsministern att inte befatta sig med SD bröts med förevändningen att det inte var ett personligt löfte som gavs. Vad kan bli följden av detta om inte att det aldrig behöver tas ansvar för vad en grupp eller politiskt parti representerar. Vi har ofta hört den populistiska lösningen om hur kriminalitet skall lösas med strängare straff och att ge invandringen skulden. Exemplet på hur den uppriktiga uppfattningen i mustigt språk kommit fram presenterar Liberalernas partiledare genom att tala om ”sjuka saker” i Tidöavtalet och beskriva något som ”brun sörja” ock kalla SD för ”extrempopulister”. Dock för att senare försöka krypa ur det hela. Hur det sedan egentligen gick till med ursäkter och försoningar med SD vet vi inte. ”Det var inte så jag menade har vi ofta hört” eller ” jag har blivit övertolkad” har ofta hörts.

Nästa gång vi hör någon uttala sig kan vi tyvärr ha skäl att undra över om det håller vad som sagts, om det tas tillbaka eller sviks, beroende på vad som sagts och vem som sagt det. För vi har väl lärt oss vilka vi kan lita på?