Det är möjligt att uppfatta saker och ting och skeenden i skenet av de observationer man gör i allt slag av media. Det man återger tillskrivs man uppfattningar om vilket kan innebära att om man refererar till sådant som härrör sig till negativ kritik för endera politisk fraktion tillskrivs man sympatier för den motsatta siden. Det krävs inte ens att man drar sina egna slutsatser utan endast återger vad som är uppenbart. Här nedan skall jag pröva den saken och se hur reaktionerna blir och om min hypotes kan hålla för sanning.

Moderaterna verkar ha fått sin Åkesson. Kristdemokraterna som folk i allmänhet uppfattar som ett parti befolkat av människor som sällan eller aldrig försöker sig på lögnen har en partiledare som gjort sig känd för att ljuga. Liberalernas egen partiledare gjorde sig känd för att mera tillbedja högernationalismen än den traditionella liberalismen. Kristersson ljög svenska folket rätt upp i ansikte vilket det finns inspelade Youtubes på. Magdalena Andersson blev arg en och annan gång i riksdagen eller var det endast en gång. CH Hermansson blev något upprörd i Riksdagen en gång för länge sedan och uttrade orden ”någon jävla ordning får det vara i ett parti”. Björn Söder har kallat Anders Landström på Aftonbladet för ”dum i huvudet”. M, KD och L har varit helt avgörande för att ett parti med endast tjugo procent av rösterna i ett riksdagsval har kunnat dominera regeringens politiska program. SD är det enda högernationalistiska parti i Europa som har sina rätter i ett nazistiskt parti. Lag och ordning och migration blev huvudfrågorna i senaste riksdagsvalet trots att det fanns flera andra frågor som folk i allmänhet tyckte var minst lika viktiga eller viktigare. Journalister och de flesta media som kritisk granskar makten kallas oftast som vänsterorienterade. Dem som uttrycker negativ kritik mot den högra sidan kallas inte sällan för vänsterorienterade.

Oskyldig text va? Men naturligtvis inom ramen för yttrandefriheten.

Detta inlägg är inte en sång för Socialdemokraterna utan får illustrera vad som faktiskt verkar som någon form av ”sosse-hat” men som även visar hur den politiska retoriken biter sig fast. Min grundande mening genom ett par decennier är att det i botten hos många finns en aversion, extrem motvilja och inte sällan ett hatliknande förhållande till socialdemokrater. Denna för många oöverstigligt nedsättande syn på socialdemokrater är ofta kopplat till en bindning mellan sak och person hos kritikerna. Det började redan på tiden då Olof Palme var politiskt aktiv. Denna karaktär av retorik uppfattar jag som något significant för den högra sidan kritik. Bilden här bredvid är från en SD-politiker om att ”stoppa sosseriet”. Det kan väl väntas att den vänstra sidan vill stoppa höger- och ultranationalismen.

Jag vill dock tydligt slå fast att allt detta ryms inom ramen för åsiktsfrihet och tryckfrihet men när det kopplas till person och handlar om grader av uttryck för missaktning är det inte acceptabelt. Det andra jag vill slå fast är att även den vänstra sidan ofta ger uttryck för sin aversion mot den högra sidans politik.

Det händer till och med att en riksdagspolitiker från den yttre högersidan kallar en politisk redaktör för ”dum i huvudet”. Fattigt tonårsspråk kommer man att tanka på.

Hur skulle det vara om kritiker slutade med att koppla samman sak och person och i stället använde sig av objektiva och sanna motargument i sin kritik inför det de inte gillar?