När jag läser kommentarerna från den högra sidan i svensk politik bland annat jag själv skriver kommer jag tyvärr ostört att tänka på den eviga och djupa konflikten mellan Palestinier (islam) och Judarna (sionister). Hatet är djupt mellan dem. Den högra sidan i Sverige kommer inte ens att acceptera att jag nämner denna världskonflikt i samband med den högra sidans retorik i kritik av vad de inte sällan kallar ”sosse skiten”. Mera av samma vara; ”Löfven borde fan i mej sättas bakom lås och bom och sedan slänger vi bort nyckeln”. De kallar även ” Fredrik R och Stefan” för ” folkförrädare”.

Dagens kommentar till mitt blogginlägg från i går: ”Vi får nu skörde det S har sått för att sosse skiten ville leka humanitär stormakt med svenskens skattepengar. Varför har inte våra grannländer samma utveckling som vi har här i Sverige? Jo därför att där har man begåvade politiker som ser till sitt land och medborgares bästa och därför inte öppnade sina gränser på vidgavel. Fredrik R och Stefan ”vi såg det inte komma” Löfven borde fan i mej sättas bakom lås och bom och sedan slänger vi bort nyckeln så att man slipper se dom någonsin igen. Vissa kallar dom för folkförrädare och det kanske är precis det dom är för vad dom har gjort mot landet.”

Detta liknar något av lågt tonårsspråk.

Polarisering och eller sanning

Många debattörer ondgör sig över politikernas populism, polarisering, lögn, svikna löften och förnekelse. Ytterst märkligt när just populism, polarisering, lögn, svikna löften och förnekelse är verklighetens verktyg inom politiken. Den som vaknar en morgon och det plötsligt visar sig att hen faktiskt är politiker, då är det förståeligt att bli förvånad, om någon vaknar och har blivit politiker, vilket inte är sannolikt.

Bäste politiker och andra intresserade spela inte okunniga utan förstå att populism, polarisering, lögn, svikna löften och förnekelse är politikens vardag. Har någon missat detta?

Jag vill inte kallas ”odemokratisk” bara för att jag kritiserat Sverigedemokraterna och regeringen eller till och med någon annan.  När jag kritiserar till exempel Sverigedemokraterna eller regeringen är jag faktiskt demokratiskt förr jag har därför ”rätt att ge uttryck uttrycka sina åsikter” i enlighet med demokratins grundvalar.

Om jag skulle vägra följa en lag eller förordningar av en myndighet begår jag däremot en brottslig gärning. Dock är jag inte odemokratisk. Bara för att omkring tjugo procent av landets väljare röstat på Sverigedemokraterna behöver inte jag sympatisera en enda nanometer med dem.

Om man är demokratisk tror man på och arbetar för ett samhälle där folket har makten. I en demokrati har alla medborgare rätt att delta i det politiska livet genom att rösta i val, starta och driva politiska partier och uttrycka sina åsikter. I en demokrati har folket är den högsta makten i samhället, alla medborgare skall ha rätt att rösta och kandidera i val och alla medborgare skall ha rätt att ge uttryck uttrycka sina åsikter och delta i det politiska livet utan att riskera förföljelse eller diskriminering. Dessutom skall alla medborgare vara lika inför lagen.

Visst har debattörer demokratiskt rätt att kritisera dess kritiker. När det blir en trollstorm på internet och när språket ibland ligger under det sämsta tonårsspråk är det naturligtvis ytterst beklagligt. På Twitter/X och Facebook presenteras otaliga exempel på träskets retorik. Dock är detta i vart fall demokrati.

Tonårsspråket biter sig fast långt upp i åren. I sann anda och en sammanblandning av sak och person, helt i linje med Björn Söder och många andra med blandspråk kallar en kommunpolitiker i dagens VK-blogg, oppositionen för ”Sveriges löjliga opposition”. Detta liknar bland annat hur Björn Söder kallar Aftonbladets politiska redaktör Anders Lindberg något i stil med sjuk.

I stället för att kalla dem ”löjliga” går det i stället att argumentera och förklara vilka politiska tillkortakommanden oppositionen har. Men då blir det något svårare för debattören.

Nu var det väl kanske skam att jag hakar upp mig språket? Nämligen inte. Språket även kallat retoriken är inte bara retorik utan helt avslöjande för hur debattören ser på saker och ting. Någon har tidigare sagt till mig att jag är mera intresserad av språket än verkligheten. Men språket är en verklighet.

Vilka begrepp som väljs och de valda ordens valörer är inte på något sätt ovidkommande. Försvar för det är inte heller att andra gör likadant. Sannolikt verkar det inte som att bloggförfattaren behöver stärka sitt lilla förtroendekapital.

Skjutjärnsjournalister var har ni gömt er? Blev ni en utdöd art?

Under många år arbetade jag som verkställande direktör i flera olika bolag. Som ett utvecklingssteg i arbetslivet och omväxling var jag sedan anställd rådgivare i ett par större intresseorganisationer med bland annat utveckling av verksamhet, intressepolitisk påverkan och rådgivning till ledningsgrupper.

Under tiden som Vd i ett samhällsägt och politiska styrt bolag lärde jag mig att ta tre steg framåt och ett steg tillbaka när det behövdes. Intresset och förståelsen för politikens logik eller ibland ologik har alltid funnits i botten.

Perspektivet och den politiska retoriken har växlat under alla decennier jag varit med från undfallande till mera skjutjärnstyp och nu något försiktigare för att inte skapa dålig stämning och att inte bli bannlyst och motarbetad av SD. Naturligtvis bör politiken och journalistiken bli motargumenterad i ett åsiktsfritt samhälle.

Man måste vara något äldre för att ha varit med om när skjutjärnsjournalistiken dök upp. I Sverige infördes skjutjärnsjournalistiken omkring 1963 av Åke Ortmark och Herbert Söderström i radion.  1966 började de tre O:na (Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona) använda skjutjärnsjournalistik i tv-intervjuer med ledande politiker. Åren gick och journalistiken vässades till men med tiden kom den journalistiken och de journalisterna att kallas för vänsterorienterade. Nu kallas allt som kritiserar den högernationalistiska sidan för vänster-någonting.

Det har kommit till helt är nya kanaler för det politiska arbetet och åsiktsframställningen på olika sociala mediaplattformar. I synnerhet är Twitter en makaber tilldragelse där under åsiktsfriheten och tryckfrihetens flagga de olika yttersidorna vräker ur sig i stort sett vad som helst. Ibland likt tonåringar med torftigt språk. I detta forum är det känt att bland annat justitieutskottets ordförande och religionskrigare mitt under den mycket säkerhetskritiska tiden vi har sedan andra världskriget. Han anser att det kan brännas flera koraner. I skuggan bakom står stadsministern och andra politiker som regerar landet på nåder av SD. Visserligen sägs de arbeta i det tysta. Men skulle regeringspartierna kritisera religionskrigarna dessa islamofober vänta sannolik regeringskris.

Jag gick ur Twitter för en och annan månad sedan och nyligen tillbaka igen men nu går jag ur Twitter igen som jag hoppas för evigt. Från uttrycken på Twitter blir man sänkt av alla primitiva utspel av rasism och förföljelse av folkgrupper. Farväl Twitter för det går bra att på annat sätt få en betydligt mera balanserad bild av det politiska läget.

Skjutjärnsjournalistiken borde få komma tillbaka lite mera så att journalister inte är så rädda för att ”skapa dålig stämning i studion”. Ytterligare ett par följdfrågor borde då och då vara på sin plats. Jag har tidigare inte tidigare kritiserat journalister i allmänhet men nu gör jag det. De verkar vara rädda för att kallas vänsterorienterade trots att det ligger i sakens natur att om man granskar något av makten på ett kritiskt sätt blir det till karaktären likt vänster-någonting. Ett exempel på efterkommane mediastrategi i denna linje var att plocka in Alice Alexandra Teodorescu Måwe som krönikör i DN förmodligen för att inte bli kallad vänsterblaska i gen av Björn Söder.

Fult språk är ful mening. Nu har jag tröttnat på det rasistiska hatspråkets budskap på Twitter. Jag har loggat ut från Twitter för alltid. Twitter må vara intressant för att bland annat studera strömningar mellan höger och vänster inom politiken. Den avsikten har även jag haft. När det gäller lågt och torftigt språk, uttalande om missaktning, rasistiska tillmälen i avsikten att uttala sin mening leder de högernationalistiska. I ärlighetens namn slår de vänsterorienterade naturligtvis tillbaka men sänker sig retoriska inte till närmelsevis lika lågt. På den högernationalistiska retoriksidan ligger flera kända riksdagspersoner i framkanten. Dem som statsministern och partiledarna från KD och L lyfter under armarna. Språket kan göra vem som helst deprimerad.

Språket, det man säger och skriver följer att avsändaren får ta ansvar för det hen menar och att mottagaren bör tolka det så. Därför är språket inte något sätt betydelselöst därför språket är en verklighet.

Det krävs inte alls att vara vänsterorienterad för att ogilla retorikens uttryck från högernationalisterna var de än skriver och talar. Det räcker med att vare en förnuftig, tolerant, medmänsklig och rättvis människa.