Den moralfilosofiska diskussionen är ständigt pågående oavsett om det görs från ett särskilt medvetet och normativt perspektiv. Det handlar om frågeställningarna rätt eller fel och bra eller dåligt. Dessa ställningstaganden gör de allra flesta människor varje dag.

Skulle man göra moraliska bokslut över förlupen tid blir det sannerligen en dyster redovisning. I omvärlden ser man krigiska skeenden med ockupationer och lemlästning av människor och fullständig förstörelse av byggnader och infrastruktur. Det bedrivs förföljelser och försök till utplåning av religioner och kulturer. Autokratier utplånar fria yttranden och demokratiska uttrycks. På nära håll vinner extrema högernationalister terräng. Med förevändningar om skyldiga grupper till samhällets elände tycks allt för mycket vara tillåtet. Ren mänsklighet och godhet är på tillbaka gång.

I grunden kan nationalismen ha goda sidor men när den ger yttryck för nedslående värdeomdömen om andra nationer, kulturer och etniciteter är den destruktiv och av monumental ondo. I detta sammanhang får till och med humanismen och liberalismen stryka på foten. Det hela handlar om att alltid anstränga sig för att vare människa.

Detta är ett filosofiskt inlägg säger jag redan från början. Hur skall vi navigera oss fram i den svårighetsdjungel som för närvarande råder omkring oss. Vi sitter på första parkett och ser bland annat fruktansvärde geopolitiska kriser med krig och annan bedrövelse. Det finns naturligtvis dem som jag tycker mig se. Det är mycket som kan ses. Det framstår inte alltid som sant. I värsta fall får vi hålla oss till troligt eller i bästa fall sannolikt.

På nära håll känns de ekonomiska utmaningarna för hushållen mycket tunga. Nationalistiska krafter på den yttersta högerkanten flåsar människor iskallt i nacken. För att känna den iskalla vinden behöver man inte luta sig till höger en enda centimeter. Lägger man sedan på miljöhotet börjar det helt enkelt bli för mycket att ta in och svälja. Med viss avsikt har jag underlåtit att räkna upp allt.

Det filosofiska tänkanden om moralen, kunskapen och tillvaron kan hjälpa oss att förstå och hantera komplexa frågor. Genom att filosofera kan vi bättre navigera i livet och ställa oss inför frågor kring rätt och fel, sant eller falskt. Avsikten kan vara att förstå och hitta vägar att inte tryckas ner och att känna tilltro till framtiden och den rådande tillvaron. För många kan det tyvärr ligga nära till hands att känna sig sorgsen och nedstämd.

Jag vill hitta ett nytt sätt att se på tillvaron. Det är jag sannolikt inte ensam om. Sjuttiotalet hade sitt gröna vågen. Under åttio-talet gick det uppåt. Sedan följde några decenniers varierande baksmällor. Ser jag tillbaka omkring sextio år förefaller den tiden närmast som romantiskt. Det mesta kändes möjligt. Andravärldskriget var över femton år tidigare. Nu skulle det mest bli bättre. Det blev bättre och det blev annorlunda. Men sådana skeenden varar inte för evigt. Ni vet jag det.

Utmaningen blir att se det goda och positiva i tillvaron. Skall jag bli buddhist? Eller finns det en tro att tro på? Ingen får det gratis även om det handlar som synsätt, idéer eller hur att förhålla sig.

Om det är så att köttbullar, smörgåsbord, fika, midsommar och att vara lagom är typiskt svenskt är det trivialt. Några riksdagspolitiker till höger ansåg sig vara de rätta att definiera vad som är typiskt svenskt. Dessutom ansåg de sig också vara de rätta att definiera vem som är svensk. Några framträdande av dem menade även att samer inte var svenskar. De ville även styra hur luciatraditionen skall firas. Det är lätt att få intrycket av att SD-politiker anser sig vara typiska svenskar. Det kan inte få vara typiskt svenskt på ett mobbingliknande sätt utan urskiljning misskreditera invandrare och beskylla dem för stora samhällsproblem som ständigt görs av flera riksdagspolitiker. Kom ihåg att de allra flesta invandrare……….”.

Det kan heller inte få vara ”typiskt svenskt” att som statsministern gjorde inför en koncentrationsöverlevaren Hédi Fried med dokumenterad offentlighet lova att aldrig ha något med SD att göra. Men som isolerat beteende endast för politiker kanske det är typiskt.

Nu kommer kanske vän av ordningen att möjligen påstå att jag som är född i Danmark inte kan förstå vad som är svenskt. Det kanske är tvärt om. Hur har inte Colin Nutley och Al Pitcher kunnat tolka det svenska tack vare att de även har andra perspektiv.

Det som verkligen är så kallat ”typiskt svenskt” är svenskarna säkert inte ensamma om. Jag tror att det handlar om att vare en god människa såsom medkänsla, rättvisa, hjälpsamhet, förståelse med flera av dygderna. Det handlar inte om någon annan lära.