Ibland kan det vara svårt att skilja på fantasi och verklighet.  Sanning och osanning kan i många fall vara ohyggligt svårt att skilja åt. Använder man satir blir inte sällan det en balans på en smal spång. Själv hanterar jag satiren och fantasin med viss brutalitet vilket ibland får läsaren att uppröras. Yttrandefriheten är dock ytterst populär i vårt land varför jag hyllar den.

Min ambition är dock att inte skända, förringa, misskreditera eller gå till angrepp på personen. Det håller naturligtvis flera inte med om utan anser att jag ändå gör det. Kommunikation är svårt. Mycket i kommunikationen ligger i mottagaren och även mycket hos avsändaren.

När det gäller politisk kommunikation ligger det i sakens natur att den tolkas tendensiöst i mottagarens ögon. Ofta blir följden att sak och person blandas samman. Om den politiska retoriken inte faller någon i smaken blir personen föremål för nedslående värdeomdömen. Därför blir inte sällan politiska redaktörer kallade för exempelvis för ”dumma” eller ”världens sämsta någonting”. Har som exempel Västerbottenskuriren skrivit en granskande och kritisk artikel kan de som känner sig träffade kritisera VK som tidning och utan att själva artikeln får invändningar. På så sätt har DN från några fått epitet Vänsterblaska.

Som skribent nödgas man ha tillräcklig personlig distans till de reaktioner man får. Tyvärr är det inte så svårt att tyst kritiker har jag förstått.

Att få personlig respekt trots att det man skriver inte sällan kan upplevas som kritik och intrång är en mycket krävande balansgång. För allt för många gäller att orden och förmågan kan tryta. Då tas de fula orden och personangreppen till.

Det går att SKRIKA HÖGT även i texten men att i ställt finna de rätta ordens valörer och formuleringar är bäst.