Bohrs hammare

Icke-existensens gåva

Av , , Bli först att kommentera 3

Gustave Flaubert, Fjodor Dostojevskij, Arthur Schopenhauer, och Bibeln – vad har de gemensamt?

Tanken att föra någon in i världen fyller mig med skräck. Ifall jag vara en pappa skulle jag förbanna mig själv. En son till mig! Åh nej nej, nej! Må allt mitt kött förgås och må jag inte överföra till någon annan existensens skam.” [1]

Även om så var hade jag gärna låtit ta kål på mig redan därinne i moderlivet, så att jag sluppit komma till världen alls.” [2]

Ifall barn kom till världen enbart genom förnuftiga skäl, skulle då människan fortsätta att existera? Skulle inte en man då snarare ha så mycket medkänsla med den kommande generationen att han skulle bespara dem existensens börda, eller i varje fall inte kallblodigt lägga på dem denna börda?” [3]

Jag sade: De döda, som redan gått bort, är lyckligare än de levande, som ännu är kvar i livet. Men lyckligast är den som ännu inte är till, den som sluppit se allt det onda som sker under solen.” [4]

Som synes är de alla, trots alla sina stora skillnader i övrigt, helt överens om att den bästa gåvan man kan ge en människa är välsignelsen av att aldrig bli född – existensen är inte värd det, med allt sitt lidande och sorg som de ljusa stunderna aldrig kan uppväga i det långa loppet.

Välkommen till ”anti-natalismen”! Denna är en liten men livaktig filosofisk skola som i vår tid av klimatförändringar, kärnvapenkrigshot, och splittrande populistpolitik, under senare tid växt sig allt starkare.

I en summering av anti-natalismens filosofi skriver David Benatar att: ”Vi bör inte bara låta bli att bringa nya människor in i existensen, utan jag tror även att vi inte bör göra det med några medvetna varelser alls.” Enligt Benatar är existensen ”inte alltid skadlig, utan alltid mycket allvarligt skadlig”.

Sam Harris finner en koppling till buddhismen – enligt en översättning av en buddhistisk text av Sir Hari Singh Gour sade Buddha att människorna är okunniga om den plåga de frigör; existensen är orsaken till ålderdom och död. Ifall bara människan kunde inse denna skada skulle hen omedelbart sluta föröka sig. Detta kanske ger viss insikt i varför Buddha namngav sin son Râhula, vilket betyder ”boja” eller ”hinder”.

Benatar säger vidare: ”Ifall du planerar att bringa någon in i existensen så måste du inte bara tänka på hur deras ungdom kommer att vara, utan du måste också tänka på hur de kommer att vara när de är åttio. Föräldrar tänker inte på den cancer som kommer att föröda deras framtida barns kropp årtionden efter att de själva är döda.

Han drar vidare en analogi till en pjäs som du har sett fram emot att se. Du köper biljetter och tittar på föreställningen, vilken visar sig vara undermålig. Hade du i förväg vetat om att den inte var som du tänkt dig, hade du inte slösat bort din tid.


[1] Gustave Flaubert, i brev till Louise Colet den 11 december 1852
[2] Fjodor Dostojevskij, i romanen Bröderna Karamazov
[3] Arthur Schopenhauer, studier i pessimism: essäer
[4] Bibeln, Predikaren 4:2-3

En mycket kort fundering kring Brexit.

Av , , 3 kommentarer 3

”Brexit”, att medborgarna i Storbritannien nu valt att lämna EU-samarbetet, har gett EU-motståndare i flera av medlemsstater nytt råg i ryggen. Dessa EU-motståndares argument påminner mig om ett argument anhängarna till homeopati brukar framföra: ”sjukvården fungerar dåligt, alltså ligger svaret i homeopati.” Detta argument är givetvis ogiltigt, ty svaret på en dåligt fungerande sjukvård är inte hokuspokus utan att förbättra sjukvården.

Samma sak med EU-samarbetet, det må fungera dåligt, och vi tycker att EU lägger sig i allt för mycket, men svaret är givetvis inte att lämna det – skälen till att man anslutit sig är fortfarande fullt giltiga – utan att förbättra samarbetet så att ännu fler medborgare kan njuta frukterna av allt det som faktiskt är bra med EU. Dessutom, nationella byråkrater är inte bättre än EU-byråkrater – det är ju trots allt ofta samma personer.

Angela Merkel, Erdogan och Böhmermann

Av , , Bli först att kommentera 2

Den 31 mars 2016 läste den tyske komikern Jan Böhmermann i sin satiriska TV-show ”Neo Magazin Royale” i den tyska Public Service-kanalen ZDF neo upp en obscen dikt som medvetet förolämpade den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan. Bakgrunden till detta var ett tidigare sänt Erdogan-kritiskt videoinslag i den regionala tyska Public Service-kanalen NDR som raljerade över Erdogans alla diktatoriska tendenser.

Uppenbarligen har den turkiske presidenten järnkoll på allt som sänds även på lokal nivå i Tyskland. Direkt efter att det Erdogan-kritiska inslaget sänts kallade den rasande presidenten till sig Tysklands ambassadör och krävde att inslaget raderades för gott och aldrig mer skulle sändas. Enligt Erdogans uppfattning är staten ansvarig för allt vad massmedierna gör. Den tyske ambassadören hänvisade emellertid till yttrandefriheten i Tyskland.

Det var som svar på detta debacle som Böhmermann ville testa yttrandefrihetens gränser, och då läste upp sin smädesdikt i sitt satirprogram. Efter detta ska det ha förekommit protester i Turkiet mot dikten och TV-bolagets kontor i Istanbul. Enligt det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel har även förbundskansler Angela Merkel blandat sig i affären – i stället för att försvara en tysk medborgares grundlagsstadgade yttrandefrihet, har hon bett Erdogan om ursäkt och sett till att Böhmermann nu åtalas enligt en gammal förlegad tysk lag som förbjuder ”kränkning av utländska statsmän”.

Det lustiga i kråksången är förstås att den överkänslige tyrannen Erdogans ihärdiga försök att förhindra den försmädliga dikten att framföras i Tyskland gjort Böhmermann till en internationell kändis och hans dikt till att bli översatt till många andra språk, så även på svenska.

Följande är således en svensk översättning av Böhmermanns smädesdikt:

Stendum, feg och impotent
är Turkiets president
Kuken stinker av kebab
värre än en gris med skabb
Mannen som ger flickor dask
enbart iklädd latexmask
vill helst knulla varje get
krossa var minoritet
Kurder sparkas, kristna pryglas
Ser på barnporr, kan ej tyglas
Nattetid, när andra slaggar
fellatio med hundra baggar
Ja, Erdogan är oomstritt
en president med liten pitt
Turkarna vet, gammal som ung
att svinet har en skrumpen pung
Från Ankara till Istanbul
ses Recep köpa män för knull
Snuskig, lusig, och zoofil
Recep Fritzl Priklopil
Pungen tom, liksom hans hjärna
vid var gruppsexfest en stjärna
Tills kuken blivit ännu snedare
Det är Recep Erdogan, Turkiets ledare

Varför finns det något, snarare än inget?

Av , , 8 kommentarer 1

Den eviga filosofiska frågan, varför det finns något snarare än ingenting, har förbryllat tänkare genom alla tider. Traditionellt har frågan varit tassemarker för det s.k. kosmologiska gudsbeviset, vilket dock under de senaste århundradena blivit grundligt avvisat.

I dagens fysik debatterar man huruvida universum hade en början eller inte. Ifall vi antar att universum hade en början, kan denna vara inbäddad i en djupare fysisk verklighet, såsom kvantfluktuationer i rum-tiden, eller någonting lika ofattbart.

Att någonting kan uppstå ur ingenting är allmänt accepterad fysik – detta väl etablerade faktum är en av grundstenarna i kvantmekaniken. Argumentet att ingenting kan uppstå ur ingenting är således falskt, eftersom precis detta ständigt går att observera på kvantnivå. Big Bang-teorin – den idag överlägset mest accepterade teorin om hur vårt observerbara universum uppkommit – förutsätter att allt som existerar i universum uppstod vid en viss plats i rumtiden (både rummet och tiden uppkom i denna punkt).

Detta innebär i sin tur att de båda vetenskapliga teorierna Relativitetsteorin och Kvantteorin ”bryter ihop” (vilket betyder att ekvationerna resulterar i nonsens) och smälter samman till en gemensam teori som man ännu inte har lyckats utarbeta – den s.k. Strängteorin (som egentligen är en hypotes) är den hittills enda kandidaten, men ser för närvarande ut att få allt mindre stöd i forskarsamhället p.g.a. bristande resultat. Helt misslyckad har detta försök ändå inte varit, många av de matematiska metoder som Strängteorin utarbetat har fått tillämpningar inom Standardmodellen (den allmänt accepterade, prövade och bevisade samling av fysikaliska teorier som beskriver vårt universum).

Bush, Gog och Magog

Av , , 1 kommentar 5

Året är 2003. Det är mörkt och kyligt ute, men president Jacques Chirac arbetar vid sitt Ludvig XV-skrivbord i skenet från en kristallkrona tillverkad av brons. Hans kontor, Salon Doré, var en gyllene kvarleva från 1800-talets Frankrike. Dess guldskimrande väggar var rikt utsmyckade med Gobelintapeter vilka omgav de allra mest dyrbara antikviteterna i hela Elyseépalatset. Precis denna dag väntade president Chirac på ännu ett samtal från USAs president Bush: ämnet skulle vara, återigen, Irak. Bara några få veckor efter det att FNs första resolution antagits, vilken krävde att Iraks president och diktator Saddam Hussein åtlydde Säkerhetsrådets nedrustningskrav, pressade redan Bushadministrationen Säkerhetsrådet till att ta nästa steg, att godkänna en FN-stödd invasion av Irak. Chirac var inte övertygad om att en militär aktion var nödvändig: han var ansåg fortfarande att bevisen för att Irak innehade massförstörelsevapen som bäst var tunna. Att kasta sig in i en fullskalig militär konfrontation endast baserat på hugskott och lösa hypoteser verkade för honom vara ren dårskap.

Chirac ansåg att Bush hade varit synnerligen oövertygande i sin argumentation. Flera månader tidigare hade den amerikanske presidenten försökt att få hans stöd för en militär aktion baserad på FNs *första* resolution. Chirac hade vägrat, eftersom han ansåg att det var alltför tidigt att överväga militära åtgärder – vapeninspektörerna hade inte ens börjat göra sitt arbete ännu. Även nu hade FNs vapeninspektörer knappt funnits på marken i Irak länge nog för att ens installera sig på sitt hotell i Bagdad, och än mindre för att finna gömda vapenarsenaler. Ändå pressade Bush återigen på för krig. Chirac hade ingenting för det: att stödja ett militär anfall i detta läge skulle bara få den första resolutionen att se ut som ett cyniskt täcke över ett anfall som man redan bestämt sig för att genömföra.

Telefonsamtalet kom igenom och de båda mäktiga männen utbytte ett diplomatiskt smicker. Sedan kom man till saken:

”Jacques,” sade Bush, ”Saddam spjärnar emot. Han ljuger för hela världen och han ljuger för Blix. Vi kan inte låta honom tro att FN är en papperstiger som inte förmår genomdriva sina egna resolutioner.”

”Jag förstår dina bekymmer, George, men inspektörerna behöver mer tid. Krig måste vara den sista utvägen, och blir då ett erkännande av vårt misslyckande. Jag är inte övertygad om att situationen är akut, inte ens att det finns några vapen där. Innan vi tar detta oåterkalleliga steg, måste vi vara helt övertygade.”

”En fördröjning skulle bara göra Saddam mer beslutsam”, sade Bush. ”Han måste höra ett unisont meddelande från oss, en deklaration om att hela världen står enig mot honom. Vi vet redan att han inte kommer att lyda såvida han inte känner den pressen.”

”Bush lyssnar ju inte på mig”, tänkte Chirac. Bush fortsatte i stället att hoppa runt hela den retoriska kartan för att finna de magiska ord som kan övertyga. Saddam ljög; FN måste visa sig trovärdigt; de allierade måste visa en enad front.
”Kanske det”, tänkte Chirac vidare, men det var helt utanför ämnet ifall inga massförstörelsevapen hittades. Tänk om Saddam faktiskt talade sanning? Med FN intensivt observerande honom och inspektörer över hela landet, skulle Saddam inte kunna göra någonting alls med sin arsenal, även ifall de skulle existera. Ett krig skulle helt ändra på detta. Ifall utländska trupper målade in den Irakiske ledaren i ett hörn, och han verkligen hade sådana vapen till sitt förfogande, skulle de inte förbli gömda länge. I stället skulle de användas mot amerikanska soldater och alla som allierat sig med dem.

Men innan Chirac kunde utveckla detta argument, styrde Bush i en annan riktning.

”Jacques,” sade han, ”du och jag delar samma tro. Du är en romersk katolik, jag är en metodist, men vi är båda kristna som hängett oss att försvara lärorna i Bibeln. Vi tror på samma Herre.”

Chirac sade ingenting. Han visste inte var Bush skulle ta detta.

”Gog och Magog styr och ställer för fullt i Mellanöstern,” sade Bush. ”Den Bibliska profetian håller på att uppfyllas.”

*Gog och Magog*? Vad handlade det här om?!?

”Denna konfrontation,” sade Bush, ”har Gud beordrat oss att utkämpa, för att använda denna konflikt för att förinta Herrens fiender innan den nya eran börjar.”

Chirac kände sig helt förvirrad. Han tyckte att den amerikanske presidenten lät farligt fanatisk.

Efter att samtalet avslutats, kallade Chirac samman sina främsta stabsmedlemmar och förmedlade konversationen.

”Han sade, ’Gog och Magog’. Vet någon av er vad han talade om?” Ansiktena bland de församlade stabsmedlemmarna blev blanka och deras huvuden skakade nekande. ”Ta reda på det,” sade Chirac.

Telefonen ringde intensivt hos professor Thomas Römer vid Lausanne-universitetet. När han svarade, hördes en röst från andra änden:

”Professor Thomas Römer?”

”Ja, det är jag” svarade han.

”Detta är Frankrikes Protestantiska Federation, och vi ringer er på uppdrag av den Franska regeringen. Ni är expert på Gamla Testamentet, eller hur?”

”Ja?”

”Kan ni tillhandahålla oss en sammanfattning kring legenderna gällande Gog och Magog.”

”Visst kan jag det. Får jag fråga varför den Franska regeringen är intresserade av just denna legend?”

”Nej, det är hemligstämplat. Det vore bra ifall ni kan ordna saken så fort som möjligt.”

”Jag kan säga några saker redan nu, om ni vill.”

”Utmärkt, tack!”

Römer berättade då för den distingerade representanten för Frankrikes Protestantiska Federation att Gog och Magog, med teologiska termer, bara kan beskrivas som tokigheter. Namnen förekommer två gånger i Gamla Testamentet, vid ett tillfälle som personnamn, vid ett annat som en väldigt märklig profetia i Hesekiels bok:

”Herrens ord kom till mig: Människa! Vänd dig mot Gog i landet Magog, storfursten av Meshek och Tuval, och profetera mot honom. Säg: Så säger Herren Gud: Jag skall ta itu med dig, Gog, storfurste av Meshek och Tuval, jag skall släpa fram dig med krokar i käkarna. Jag skall se till att du drar ut med hela din här, hästar och ryttare, alla i praktfulla kläder, ett stort uppbåd med långsköld och rundsköld, alla med svärd i hand. Även folk från Persien, från Kush och Put kommer med, alla rustade i sköld och hjälm. Gomer med alla sina trupper, Bet Togarma långt norrifrån med alla sina trupper – många folk ansluter sig till dig. Gör dig redo och var beredd, du och hela det uppbåd som har samlats kring dig – du skall stå till mitt förfogande. I sinom tid skall du mönstras för att en dag rycka fram mot ett land som återhämtat sig från svärdets härjningar. De som bor där har hämtats hem från många olika folk och åter samlats på Israels berg, som så länge låg öde. De har förts från främmande folk för att få bo i trygghet. Du skall dra fram som ett oväder, komma likt ett moln som täcker landet, du och alla dina trupper och de många folken vid din sida.”

Lite senare skickade han även den utlovade sammanfattningen: ”I kapitel 38 och 39 samlas en global armé för att utkämpa en sista strid i Israels land. Kriget har beordrats av Gud, i syfte att förinta Hans fiender, och för att således inleda den nya tidsåldern. Ondskans axelmakter består främst av nationerna norr om Israel, vilka står under ledning av Gog.”

Vilka är alla dessa människor? Den bästa bedömningen är att likt alla andra Bibelprofetior är det en blandning av önsketänkande och samtida [järnålders]politik. Åtminstone en del av detta verkar referera till det kaos som följde i kölvattnet efter Alexander den Store under 300-talet fvt (till skillnad från Bush erövrade faktiskt Alexander hela Afghanistan). Men de har under de senaste tvåhundra åren ett favoritämne för alltmer upphetsad evangelisk fanatism, särskilt i Amerika; under 70- och 80-talen, ansågs Gog betyda Sovjetunionen – Ronald Reagan verkar har trott på detta.

Men när det gällde Reagan så verkade den profetietroende delen av hans hjärna fungera ganska oberoende från den del som inledde krig (det finns ingenting i Gamla Testamentet som refererar till Nicaragua eller Grenada). Bush däremot verkar ha tagit hotet från Gog och Magog ganska bokstavligt och, ifall denna berättelse är helt med sanningen överensstämmande, inledde krig för att stoppa dem.

Kan vi tro på den? Telefonsamtalet till professor Römer har faktiskt inträffat. En rapport om detta publicerades i Lausanneuniversitetets publikation ”Allez savoir!” år 2007, och det finns ingen som helst anledning att betvivla dess trovärdighet. Dessutom har historien om telefonsamtalet repeterats av en oberoende källa i en fransk intervjubok med Chirac.

[1] Bush, Gog and Magog: Andrew Brown
[2] 2 Times American Presidents Took the Bible Literally — and Then Led Us to War : Frank Jacobs

30 dödliga fakta

Av , , 1 kommentar 4

1. Inom tre dagar efter döden börjar de enzymer som en gång smälte din middag att äta upp dig.
2. Åtminstone 1 av 25 människor som dömts till döden i USA är oskyldiga.
3. Ifall du dör i Amsterdam och saknar vänner eller familj som kan närvara vid din begravning, kommer en poet att skriva en dikt till dig och recitera den på din begravning.
4. Ungefär 153000 människor dör på din födelsedag.
5. Läkarnas slarviga handstil dödar mer än 7000 människor årligen.
6. Vänsterhänta dör tre år tidigare än högerhänta.
7. När en människa dör, är hörseln det sista som försvinner.
8. Det är mer sannolikt att du dör av att en kokosnöt faller ned på ditt huvud än i en hajattack.
9. Varje timme dödas åtminstone en person av en onykter förare i USA.
10. Mount Everest har ungefär 200 döda kroppar på sig, vilka nu är landmärken på vägen till toppen.
11. Var 40:e sekund begår någon självmord.
12. Hajar dödar 12 människor om året, medan människor dödar 11417 hajar varje timme.
13. Den grekiske filosofen Krysippos sägs ha dött av skratt efter att en åsna ätit upp hans fikon och han föreslog att åsnan sköljde ned dem med lite vin.
14. Skaparen av Pringles-förpackningen lät lagra sin aska i en Pringles-burk efter sin död.
15. Av alla Sovjetiska män som föddes år 1923 dog 80% i det Andra Världskriget.
16. Var 90:e sekund dör en kvinna p.g.a. graviditet eller vid barnafödande.
17. 35 miljoner av dina celler dör varje minut.
18. Korsfästelse är fortfarande en officiell form av dödsstraff i Sudan.
19. Det är 78% mer sannolikt att en överviktig förare dör vid en bilolycka.
20. Vi föds med 270 ben i kroppen, men dör med endast 206.
21. I London är det olagligt att dö i någon av Parlamentets kammare.
22. I den grekiska mytologin trodde man att rödhåriga blir vampyrer när de dör.
23. Ungefär 100 miljarder människor har dött så länge människan existerat.
24. Det finns en ”hyr en sörjare”-tjänst i Storbritannien för att fylla din begravning med oäkta vänner.
25. År 2013 grundande Google Calico, ett anti-åldrande-bolag som på sikt avser att ”bota” döden.
26. Det finns ett romerfolk i Indien som firar döden som en av livets gladaste händelser, alltmedan de behandlar födelser med den största sorg.
27. I New York har fler människor begått självmord än det blivit mördade.
28. Tuberkulos dödade 1,5 miljoner människor i världen år 2014, vilket är ett större antal än de som dött i AIDS.
29. Malaria tros ha orsakat döden för mer än hälften av alla människor som någonsin har levat.
30. Bristen på fysisk aktivitet är en av de största orsakerna till död i världen som kan förebyggas.


[1] 30 Shocking Things About Death And Dying That May Surprise You.

Yttrandefriheten är fundamental

Av , , 4 kommentarer 6

Påven Franciskus uttalade efter Charlie Hebdo-massakern följande under en resa till Filippinerna:
”Du ska inte provocera. Du ska inte förolämpa andras tro. Du ska inte göra narr av andras tro.”

Påven uttalar sig här som en fullständig idiot. Yttrandefriheten är inte bara något symboliskt. Den är helt fundamental. Det är viktigt att påminna om varför detta är fallet.

Skälen till varför yttrandefriheten är grundläggande är följande:

– Själva akten att fråga sig ifall yttrandefriheten är fundamental – utbyte och värderingar av tankar och idéer – förutsätter att vi har rätt att utbyta och värdera tankar och idéer. När vi talar om yttrandefrihet (eller vad annat som helst) så kommunicerar vi. Vi avgör inte våra åsiktsskillnader genom att bryta arm eller ha en skönhetstävling eller en pistolduell. Såvitt du inte är villig att diskvalificera dig själv enligt Nat Hentoffs ord, ”yttrandefrihet för mig men inte för dig”, så gäller att snart du dyker upp till en debatt för att argumentera mot yttrandefriheten, så har du förlorat den.

Den som är likgiltig inför detta logiska argument för yttrandefriheten kan observera ett annat baserat på den mänskliga erfarenheten, på empiriska data. Föreställ dig en värld där orakel, siare, profeter, påvar, synska, imamer, eller gurus har blivit förunnade med sanningen som endast de har tillgång till och som det vore dumt, ja kriminellt, av oss övriga att ifrågasätta. Historien visar att det inte är den världen som vi lever i. Självutnämnda sanningssägare har regelbundet visat sig ha haft fel – ofta på ett komiskt sätt – av historien, vetenskapen, och det sunda förnuftet.

– Den kanske största upptäckten i den mänskliga historien – den som står över alla övriga upptäckter – är att våra hävdvunna källor till vår tro och övertygelse i själva verket genererat grova felaktigheter och således bör avvisas som källor till kunskap. Dessa källor inkluderar religiös tro, uppenbarelse, dogmer, auktoritet, karisma, teckentydning, profetior, intuition, klärvoajans, konventionell visdom, och subjektiv övertygelse.

På vilket sätt kan vi då veta? Till skillnad från matematiska bevis, som inte handlar om den materiella världen, ligger svaret i den process som vetenskapsfilosofen Karl Popper kallar för hypotes och falsifiering. Vi formulerar en idé om verkligheten, testar vår idé i denna verklighet, och tillåter världen att falsifiera de felaktiga idéerna. ”Hypotesen” i denna formel hänger förstås på att vi kan utöva vår yttrandefrihet. Vi erbjuder dessa hypoteser utan säkerhet för att de är korrekta. Det är endast genom att bryta idéer mot varandra och se vilka som står emot alla försök att avvisa dem som vi vinner kunskap.

Så snart denna insikt sjönk in under den vetenskapliga revolutionen och Upplysningen, kullkastades den hävdvunna förståelsen av hur världen fungerar. Alla vet väl idag att upptäckten av att Jorden kretsar kring solen snarare än omvänt måste övervinna ett intensivt motstånd från klerikala auktoriteter. Men den Kopernianska revolutionen var bara den första händelsen i den omvälvning som skulle få vår nuvarande förståelse av världen att vara helt oigenkännlig för våra föregångare. Allt som vi vet om vår värld – vår civilisations, arts, planets, och universums åldrar; vad vi består av; de lagar som styr materien och energin; hur vår kropp och hjärna fungerar – var förolämpande för den heliga dogman för den tiden. Vi vet idag att dessa de mest omhuldade övertygelserna från varje tidsålder och varje kultur kan bli falsifierade, vilket även med all säkerhet även gäller för några av de övertygelser som vi håller som absolut självklara idag.

– Det tredje skälet för varför yttrandefriheten är fundamental för den mänskliga blomstringen är att den är absolut nödvändig för demokrati och som ett bålverk mot tyranniet. Hur fick de monstruösa regimerna under 1900-talet makten? Svaret är att gäng av beväpnade fanatiker tystade sina kritiker och motståndare. (1933 års allmänna val i Tyskland som gav Nazistpartiet makten föregicks av en mångårig följd av hotelser, mord, och våldsam förödelse.) Och så snart de sitter vid makten, så kriminaliserar diktaturerna all kritik av regimen. Detta är lika sant för de mindre folkmordsbenägna men lika brutala regimerna av idag, såsom Kina, Ryssland, de Afrikanska ”starke man”-staterna, och nästan samtliga islamska länder.

Skälet till att man sällan ser något motstånd mot regimerna i diktaturstater är att massan saknar allmän kunskap – medvetandet att alla andra delar deras kunskap och även vet att alla andra vet det. Människor kommer att riskera repressalier från en despotisk regim bara ifall de vet att andra också utsätter sig för samma risk vid samma tidpunkt. Allmän kunskap skapas med offentlig information, såsom ett radio- eller TV-meddelande. Sagan om ”Kejsarens nya käder” illustrerar denna logik. När den lille pojken ropade att kejsaren var naken, så sade han ingenting som ingen annan visste, de kunde alla se att det förhöll sig så. Men han ändrade ändå deras kunskap, eftersom nu visste alla att alla andra också visste att kejsaren var naken. Och denna gemensamma kunskap gav dem modet att utmana kejsarens auktoritet med sina skratt.

Denna historia påminner oss varför humor inte är något att skratta åt – varför satir och löje, även barnslig och smaklös, är så fruktad av autokrater och skyddad i demokratier. Satir kan i det fördolda utmana antaganden som är som en andra natur hos en publik genom att tvinga dem att se att dessa antaganden leder till konsekvenser som alla känner igen som absurda. Vi använder giftigt tal för att underminera inte bara politiska diktatorer utan även vardagens små tyranner; den tyranniske chefen, den skenhelige prästen, skrävlaren i baren, grannen som försöker påtvinga alla andra sina egna kvävande normer.

Självfallet finns det emellertid noggrant definierade och varsamt avgränsade specialfall där andra hänsyn får begränsa vad som får sägas helt fritt: bedrägeri, ärekränkning, utpressning, förräderi av militära hemligheter, och anstiftande av omedelbar laglöshet. Att förolämpa andras tro, åsikter, eller världsåskådning hör inte till dessa undantag.

Och ifall du har några invändningar mot dessa argument är det yttrandefriheten som ger dig rätt att uttrycka dem.

[1] https://www.bostonglobe.com/opinion/2015/01/26/why-free-speech-fundamental/aaAWVYFscrhFCC4ye9FVjN/story.html

Makt

Av , , Bli först att kommentera 4

Hur vi lever är så skilt från hur vi bör leva så att den som studerar vad som borde göras snarare än vad som görs kommer snarare att lära sig hur denne åstadkommer sin egen undergång snarare än sin överlevnad. Ungefär så lyder en mycket kort sammanfattning av det som Niccolo Machiavelli gör i ”Fursten”. Vad det betyder är att hur sakernas tillstånd borde vara inte alls korresponderar med hur de verkigen är. Vad han alltså i grunden säger är var realistisk.

Vad det också betyder är människor säger och vad de gör skiljer sig åt: ifall man frågar vad majoriteten vill göra är det definitivt inte vad de gör. Ifall du är en marknadsförare så använder du inte t.ex. Voltaire för att skapa intresse, du använder fotomodellen Kim Kardashians bakdel från alla möjliga vinklar, eller bilder på kändisar som kastar upp under vilda fylleslag. Ifall någon enda marknadsförare försöker sig på att genomföra försäljningskampanjer på det sätt som människor säger sig vilja att det bör utföras, kommer denne att snabbt behöva söka sig ett annat jobb.

Samma realitet finns inom politiken. Goda, ärliga politiker sållas snart bort i den politiska miljö som utgörs av andra politiker och oss väljare, det sker ett naturligt urval. Människor frågar sig hela tiden, varför kan vi inte få några ärliga politiker? Därför att precis som en marknadsförare som vill att människor klickar på deras annonser kan de inte skapa något som helst intresse genom Voltaire, bara genom att visa Kim Kardashians bakdel. En politiker som försöker vara ärlig kommer aldrig att få några röster.

Varje politiker som försöker vara god hela tiden är dömd att gå under bland den stora mängden politiker som inte är goda. Den som vill bli politiker måste därför lära sig hur man inte är god, använda denna kunskap eller låta bli att använda den, allt efter behov. Ifall en politiker försöker vara ärlig och offentligt säga till väljarna att de måste resa sig från TV-soffan och sluta titta på alla dessa såpor och i stället läsa en bra bok (något nyttigt och lärorikt), som i förlängningen kommer att ge resultatet att vi blir smartare, arbetar bättre, och mer förmögna.

I verkligheten kommer vi dock inte att göra så. En politiker kan förstås säga detta, men den som gör så kommer aldrig att bli vald. En politiker som vill bli vald måste i stället vara oärlig. Hen måste säga att ifall ni väljer mig kommer ekonomin och samhället bli bättre än bra, pengar kommer på något magiskt sätt att automatiskt genereras från ingenstans, och sedan kommer alla dessa magiska pengar att spridas ut till alla. Hur dumt det än låter så kommer det att ge dig alla röster du behöver och din motståndare kommer inte att få några röster alls.

Den stora massan blir alltid imponerad av skenet. En politiker måste synas vara god, trots att hen inte får vara det i praktiken. Allt som behövs är att du ser ut att vara den gode i ett hav av korrupta och onda politiker. Eftersom massan består av människor som klickar på de länkar som talar om vilka tio kändisar som spytt mest denna vecka, är detta inte särskilt svårt. Multimiljardärer uppträder ofta som goda filantroper, men det är knappast som filantroper de skapat sina enorma förmögenheter. Det är inte så att de varit trevliga och rättvisa mot alla sina medtävlare på marknaden, och generöst delat med sig av företagets inkomster med de anställda. De skapade den genom att följa en av Machiavellis andra principer: Människor bör antingen behandlas väl eller helt krossas, eftersom de annars kan hämnas ifall de lider lättare skador, men grova skador förhindrar dem; därför måste den skada som tillfogas vara av en sådan sort att man inte behöver frukta deras hämnd. Nästan alla stora framgångsrika företag har varit inblandade i de allra mest otäcka processer och förvärv för att fullständigt förinta sina motståndare.

En annan Machiavellisk princip lyder: ”Furstar måste delegera svåra och impopulära uppgifter till sina underlydande, och behålla de lätta och populära för sig själva”. Som exempel nämner han Cesare Borgia, som hade problem med en region som var under hans kontroll. För att lösa problemet utsåg Cesare en av sina underlydande, beordrade honom att använda våld, vilket denne framgångsrikt gjorde. Problemet var att människorna nu hade sett massor av grymheter, och förståeligt nog blev rejält arga. Cesares lösning var såväl enkel som genial: han klöv den underlydande befälhavaren som utfört hans order i två delar, och slängde ut de blodiga kroppshalvorna framför folket på stadstorget. Därpå försåg han dem alla rikligt med mat, dryck och underhållning. Effekten blev precis den som Cesare avsåg, folket såg på honom som sin välgörare och vän, och de grymheter som begåtts på hans order var inte hans fel. Det är en av de mest avskyvärda historierna genom tiderna, men politiker av idag gör i princip samma sak, eller varianter därav.

Att dessa metoder verkligen fungerar ser vi lätt idag. För närvarande är mästaren på Machiavellis metoder Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Hade vi haft personval hade denna effekt varit ännu större.

Islams intellektuella kollaps

Av , , Bli först att kommentera 5

Det finns tider och perioder när nationer över hela världen blomstrar upp och når utomordentliga resultat inom ett eller flera områden. Ibland dör den perioden ut efter en viss tid, ibland fortsätter den. Frågan är då vilken den kulturella miljön är där detta händer, vad som pågick i den nationen som understödde denna intellektuella blomstring, och vad som hände när den avstannade? [1]

Ofta återfinns spåren denna intellektuella blomstringstid i de namn som givits de objekt, upptäckter, osv. som används ännu idag. Två tredjedelar av alla stjärnor som har namngetts (med ett riktigt namn) har arabiska namn. Varför har de det? Svaret är att detta skedde därför att det uppstod en alldeles särskilt fruktbar period i den muslimska historien, ca år 800-1100 enligt vår tideräkning, när Bagdad var världens intellektuella centrum som stod vidöppet för besökare från hela världen: judar, kristna, ”tvivlare” osv, som alla delade tankar och idéer med varandra inom alla möjliga vetenskapliga, matematiska, teknologiska och filosofiska ämnesområden.

Men något hände i slutet av dessa gyllene tre århundraden som orsakade en fullständig intellektuell kollaps inom islam: akademikern och imamen Hamid al-Ghazali och hans läror. Utifrån hans arbete kommer bl.a. den muslimska filosofin att matematiken är Djävulens påfund. Ingenting gott kan komma från en sådan filosofi, i synnerhet i kombination med andra filosofiska kodifieringar av vad islam är och bör vara. Hela den mödosamt uppbyggda muslimska intellektuella byggnaden kollapsade, och har inte återhämtat sig sedan dess.


[1] Neil deGrasse Tyson: The Intellectual Collapse of Islam