Käftsmäll med svagheter

Igår var jag och såg filmen Underkastelsen, som jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Inte oväntat var det med tungt sinne jag och mitt biosällskap lämnade biosalongen. Aftonbladets recensent Jan-Olov Andersson kallar filmen en "käftsmäll som väcker tankar" och det kan jag hålla med om. Samtidigt är den tyvärr alldeles för onyanserad för att helt övermanna mig.

Jag har det i ryggmärgen att  alltid objektivt belysa saker ur så många olika aspekter som möjligt, att alltid vrida och vända på allt, ifrågasätta. I mitt arbete som forskare kan man inte jobba på något annat sätt. Tyvärr funkar det inte riktigt så i Underkastelsen. Det är ett oerhört viktigt budskap man för fram och det är inte så att sanningen förvanskas, jag tycker bara inte att all relevant information ges.

Låt mig ge ett exempel. Tidigt i filmen visas ett klipp med Margot Wallström där hon får kommentera resultaten av hennes blodprover och de gifter som påvisats i dessa. Hon säger att "jag tänkte genast på mina söner, att jag ammat dem och vad jag då fört över till dem. Inte precis den första gåva man vill ge sina barn" (fritt återgett). Inte ett ord om alla de dokumenterat positiva effekterna av amning.

Men visst, i bilen på vägen hem dröjde sig en känsla kvar, en äckelkänsla som kom över mig när jag fick veta att många plastmaterial i exempelvis leksaker består till uppemot 40% av ftalater, flamskyddsmedel och liknande kemikalier. Den lite feta känslan på fingertopparna när du tar i dessa material är just ftalater, som fungerar som mjukgörare i plasten. Dessa tas upp genom huden och stannar kvar i kroppen, där de bland annat lagras i hjärnan.

Våra barns hjärnor.