Att kasta sig in i politiken

Ett antal mycket händelserika dagar har passerat – kommer säkerligen att blogga en del kring dessa framöver.

Men en sak som ploppade upp i bakhuvet nu när jag kollade igenom Vännäsbloggarna för att se vad jag har missat under dessa dagar (det händer ju en hel del nu på Vännäsbloggen så man får ju riktigt jobba för att läsa ikapp!) var ett samtal som jag hade i helgen med en av mina fastrar.

Ända sedan jag var lite har jag fått höra hur oerhört lik jag är henne, framförallt till det yttre med även vissa egenskaper. Farmor tar ofta upp det, och bekanta till farmor och farfar som träffat mig som liten har direkt sagt att "ja, du måst ju va a’Ingegerds jänt" (med viss reservation för bondskan…).

Nåväl, vi ses inte alltför ofta nuförtiden och när vi nu sågs var hon nyfiken på mitt politiska engagemang. Hon berättade dessutom en hel del om sin egen politiska "karriär". Den började – precis som för mig – med att en fråga som rörde ett av hennes barn fick henne att gå i toppspinn och kämpa med näbbar och klor för det hon trodde på. När hon fick ett erbjudande från ett politiskt parti slog hon till direkt, och under de nära trettio år som gått sedan dess har hon hunnit med mycket inom politiken.

Det var intressant att lyssna till hennes historia, inte bara för innehållet i sig men även för att hon har en verklig talang när det gäller berättande. Och en sak som jag reflekterade över men inte hann fråga om (svårt att få en syl i vädret?) var hur hon tror att det här med att kasta sig in i politiken ser ut ur ett genusperspektiv. Vad får kvinnor respektive män att engagera sig politiskt?