Äntligen slut på denna grisvecka, en vecka med sanslöst mycket att göra både på jobbet och utanför jobbet. För mig är arbetshopningen den här tiden på året ett lika säkert vårtecken som tussilago, grillpremiär och hundskitarna som tinar fram här och var. Men som en hägring ligger semestern en bit fram i kalendern och lockar, så man tar sig igenom även de jobbigare sakerna med våren för att komma dit.

Igår var det invigning av ekomatssatsningen vid Pengsjö skola. Jag hade tänkt hämta upp barnen efter jobbet och åka dit för att äta tacos eftersom maken ändå hade andra planer för fredagskvällen. Trevligt! Men när jag kom hem var varken barn eller farmor hemma. Och de var inte i farmors hus heller. Och inte ute på gården. Gick ut på vägen och spanade åt båda hållen – inga barn, ingen farmor. Ett telefonsamtal bekräftade min misstanke att farmorsmobil inte hade fått följa med vart det nu var de hade gått. Till slut såg jag dem komma gående och cyklandes, och det var inte oväntat så att deras promenad hade blivit både längre och långsammare än de tänkt sig. Och vid det laget var det lite väl sent att åka till Pengsjö utan det fick bli middag hemmavid istället.

Rapporterna i Vännäsbloggarna vittnar i alla fall om en trevlig tillställning, och jag skickar mina varmaste lyckönskningar så här i istället!