Husmoderns död

Av , , 6 kommentarer 16

DNs Sara Danius konstaterar på kultursidorna att husmoderns epok är över. Om man jämför Bonniers kokbok från 1960 med den från 2010 kan man nämligen på ett slående sätt se hur vi, och husmoderns roll, förändrats.

Det är faktiskt mer intressant läsning än jag hade väntat mig när jag klickade på länken till artikeln.

1960 års husmoder var kvinna, inte man. Mor, inte far. Ibland var hon yrkesarbetande, ofta inte. Köket var hennes kontinent och där härskade hon oinskränkt. Övriga familjemedlemmar var tillfälliga gäster i främmande land. Men enligt Sara Danius är det inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen som försvunnit, utan husmodern som slaktare, lieman, tortyrmästare, hon som höll i förskäraren. Under tiden har vi blivit en nation av saktmodiga hycklare i ett avmaskuliniserat kök där det minsann inte flås varken ålar eller harar, eller klyvs några levande humrar. Och kokböckerna ser följdaktligen helt annorlunda ut idag än för 50 år sedan.

Och i förlängningen väcker den här kokboksjämförelsen en hel del funderingar kring samtiden med avseende på både genus och matlagning. Och en del annat på köpet.

Mentorskap på topp!

Av , , Bli först att kommentera 12

I går satt jag och bläddrade igenom Dagens Samhälle och deras bilaga Ny i politiken, och så plötsligt hoppar ett bekant ansikte fram – vårt kommunalråd Johan Söderling! Artikeln gällde satsningen på politiskt mentorskap för toppolitiker, och Johan är en av dem som nappat på erbjudandet och därmed får Ö-viks mångåriga kommunalråd Elvy Söderström (S) som mentor.

Det här med mentorskap är en mycket viktig företeelse tycker jag, och det borde införas i ännu högre grad inom olika verksamheter och på fler nivåer i hierarkierna. Även de som har en högt uppsatt position kan ha utbyte av att både ha en mentor och att själv vara en, och det glädjer mig att Johan har nappat på detta. Kanske kan hans erfarenheter av mentorskap sedan användas på hemmaplan till att skapa en mentorskapsorganisation inom Vännäs kommun?

”I skuggan av Alliansens framgång” – en kioskvältare!

Av , , Bli först att kommentera 22

Idag offentliggjordes den äntligen, Centerpartiets eftervalsanalys! En mycket välarbetad och insiktsfull analys som i många avseenden slår huvet på spiken! Under fyra månader har valanalysgruppen, bestående av tolv centerpartister från hela landet med duktiga Annie Johansson som ordförande, utvärderat varför det gick som det gick i valet, och framför allt hur vi går vidare. Och det är fantastiskt inspirerande läsning – en mängd konkreta slutsatser och förslag framöver vad gäller kommunikation, politik och organisation.

En del av resultaten är riktigt intressanta, bland annat när det gäller införandet av en vice ordförande, vilket i pratiken kan innebära ett delat ledarskap i partitoppen. Det tror jag är en styrka. Jag gillar även förslaget att bli det mest öppna partiet i Sverige genom bland annat ökad transparens – en känsla jag har haft ända sedan jag först fick upp ögonen för Centerpartiet men som vi måste lyfta fram och visa upp mycket tydligare än tidigare.

Allianssamarbetet har också synats i sömmarna, och man konstaterar att en gemensam utvärdering av samarbetet bör göras för att hitta strategiska politiska utvecklingsfrågor framåt, och att valteknisk samverkan på nationell nivå med de tre andra allianspartierna inte ska förordas.

Även förslagen om nytt idéprogram byggt på frihetliga värderingar och utarbetande av en ny kommunikationsstrategi för att stärka vårt varumärke är framåtsyftande och spännande, liksom att bedriva mer aktiv samhällskritik även i frågor där Centerpartiet inte har departementsansvar.

Hela den kommande mandatperioden kommer med andra ord att vara kampanj och idéutveckling inför valet 2014! Nu kör vi, och jag hoppas att vi ses – i både politiska och opolitiska sammanhang!

Mer att läsa:

Centerpartiet.se

Kortversion av valanalysen

Fullständig version av valanalysen

Annie Johansson på Expressens Sidan 4: Debatt

Annie Johanssons blogg

Magnus Anderssons blogg

Mattias Larssons blogg

Olle Edbloms blogg

SvD

DN

Expressen

Aftonbladet

 

Bluff med allvarliga konsekvenser!

Av , , 4 kommentarer 14

DNs nätupplaga skriver om forskningsbluffen som avslöjats om det påstådda sambandet mellan vaccineringar och autism. Påståenden som man tror är största orsaken till att vaccinerningsfrekvensen i Sverige minskat från 97 till 88 procent sedan slutet av 1990-talet.

Det är oerhört viktigt att forskningen är omanipulerad. En forskare måste alltid se till att datat är korrekt och reproducerbart, dvs att om man upprepar samma försök ska motsvarande resultat uppnås. Annars tappar forskningen all trovärdighet hos allmänheten och hos beslutsfattare och makthavare.

Och hur ska vi föräldrar kunna fatta de beslut som är de bästa för våra barn om vi inte har korrekt information att basera dessa beslut på? Hur många föräldrar har inte avstått från att vaccinera sina barn av rädsla för det ”bevisade” samband med autism, ett samband som nu verkar vara betydligt överdrivet?

Jag har tidigare bloggat om meriteringshetsen inom forskarvärlden och kan bara konstatera att om än den vetenskapliga meriteringen kan vara ett användbart verktyg för att mäta en forskares duglighet så är det en bedräglig måttstock om man har med oärliga forskare att göra.

Hur står det till med könskompassen?

Av , , 6 kommentarer 24

Jag är mitt uppe i att göra akademisk karriär. Det är en hel del arbete med det, kan jag meddela. Samtidigt är jag engagerad på olika håll, bland annat i kommunpolitiken. Jag försöker hinna med att träffa vänner, sjunga i kör, blogga och läsa annat än vetenskaplig litteratur någon gång ibland. Och allra viktigast är naturligtvis familjen, min man och mina två barn. Det hela blir ett livspussel med många bitar som inte alltid är så lätta att foga ihop. Men jag försöker, och jag är övertygad om att det är möjligt.

Idag har jag städat, i princip hela dagen. Det var helt nödvändigt och skönt att få avklarat, tyvärr på bekostnad av min tid med barnen. Jobbet tar den tid det måste ta, det är svårt att göra det jag gör på annat sätt. Och allt jag gör utöver jobb stjäl tid från den tid jag har med familjen. Därför har vi bestämt oss för att låta ett så kallat RUT-företag sköta en del av städningen av vårt hus.

I själva verket fattade vi detta beslut för flera månader sedan, men jag har inte tagit mig för att ringa samtalet till det företag en vän rekommenderat. Reaktionerna från omgivningen lät nämligen inte vänta på sig. ”Din man då, han får väl göra mer hemma så att du ska kunna satsa på karriären?” är en av dessa reaktioner.

Det kanske man kan tycka. Men min man gör redan mer än jag här hemma. Han lagar mat, diskar, handlar, tvättar, städar, skottar snö, klipper gräs, renoverar, och står för all bilskötsel. Han har tagit ut en större andel av föräldradagarna än jag och ”vabbar”, dvs är hemma med sjuka barn oftare än jag. Att be honom ta på sig en ännu större del av detta är både orättvist och ojämställt.

Ändå verkar det finnas en förväntan från vår omgivning på just detta. Men hur är det då ställt med könskompassen? För mig är jämställdhet jämlikhet och likvärdighet mellan kvinnor och män. Och vi ska väl inte i jämställdhetens namn styra över från ett ojämlikt tillstånd till ett annat, lika ojämlikt tillstånd där mannen får bära allt ansvar för hushållssysslorna?

Inte i vår familj i alla fall. Jag vill hellre umgås med min man än se honom slita med det hushållsarbete som jag inte hinner med. Det är vår familj, vårt liv, vår tid. På måndag ringer jag, och nästa lördag kommer jag inte att svara min dotter ”Nej jag har inte tid, men när jag har städat klart kanske vi hinner”. Då hittar ni mig inte skrubbandes toastolar eller med dammsugaren i högsta hugg.

Då ska jag använda min nyvunna tid till att visa min man och mina barn att de är mycket viktigare än skeva könskompasser och omgivningens förväntningar.

Frihetstörstan måste driva Centerpartiet

Av , , Bli först att kommentera 14

Jag gillar Magnus Andersson, förbundsordförande för Centerpartiets Ungdomsförbund (CUF), ledamot av Centerpartiets eftervalsanalysgrupp och kommunalråd i Solna. Idag skriver han på sin blogg och på SvD:s Brännpunkt om Centerpartiet som frihetskraft i svensk politik. Läsvärt!

Centerpartiets valresultat talar sitt tydliga språk. Vi var otydliga, ointressanta och väljarna vill se förändring. Centerpartiet har möjlighet att bli Sveriges starkaste frihetliga kraft. Om man ska göra det måste man först sluta vara så förbannat stolta över det man redan genomfört – och istället börjar prata om vad man vill göra. Människor ska veta att Centerpartiet strävar efter att skapa större förutsättningar för människor att starta företag, bli framgångsrika och framtidens Centerparti försvarar människor mot myndigheter.

Framtidens Centerparti måste sluta vara rädda för att opinionsbilda och för att förlora strider i Alliansen. Att alltid föreslå saker som Alliansen kan acceptera gör oss ointressanta, varför ska man lägga en röst på Centerpartiet om alla åsikter vi kommunicerar redan är Allianspolitik.

Centerpartiet kan bli en frihetskraft i svensk politik, men det vill till att kavla upp ärmarna.

Fler dagar som denna, tack!

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är skillnad på dagar och dagar. Vissa dagar känns det som att man har Murphy i hasorna mest hela tiden medan andra dagar gör att det känns som att man borde köpa en lott på väg hem från jobbet!

Denna dag tillhörde den senare kategorin, saker bara klaffade och att-göra-listan minskade med ett antal punkter. Skönt!
Ett antal gånger idag har jag dragit igång den här låten, håll med om att den är ett riktigt vitaminpiller! Kanske är därför jag har haft go-flyt idag?

 

Men någon lott blev det inte, jag vinner aldrig på sånt… Kanske för att jag aldrig köper?
 

Politiskt engagemang gör skillnad

Av , , 4 kommentarer 11

I mitt senaste blogginlägg diskuterade jag de olika former och omfattningar som ett politiskt engagemang kan ha. Det är nog ingen överdrift att säga att begreppen ’politiskt aktiv’ och ’politiskt engagerad’ är mycket vida och odefinierade begrepp.

Att påverka den politik som förs i de politiska rummen, i de folkvalda församlingarna, innebär inte nödvändigtvis att man måste inneha ett politiskt uppdrag. Genom att vara politiskt aktiv i ett parti kan man genom det arbete som förs inom partiet påverka den politik som partiets företrädare driver i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och facknämnderna. På samma sätt gäller det omvända, nämligen att bara för att man sitter i kommunfullmäktige behöver man inte dessutom ta plats i en nämnd utan där kan andra partiföreträdare sitta, vilket skapar en bredd.

Det politiska arbetet inom partierna sker visserligen helt ideellt men man kan å andra sidan välja att lägga ner precis så mycket tid som man har möjlighet till, och utan några officiella uppdrag kan vara med och arbeta inom kommunpolitiken. Det innebär också att en person som idag, 4 månader efter valet, väljer att engagera sig politiskt kan komma in i ett parti och vara med och påverka kommunpolitiken genom den politik som förs.

Centerpartiet hade inför valet 2010 en riktigt stark lista med både erfarna och rutinerade kandidater och nya friska krafter. Dessa kommer vi att ta vara på under den här mandatperioden genom att involvera alla som vill i det politiska arbetet, på det sätt som de tycker passar dem bäst. I detta ligger även en jämställdhetstanke eftersom många småbarnsföräldrar vill engagera sig politiskt utan att för den skulle behöva känna att man försaka familjen. I den politikskola som Vännäscentern anordnade förra hösten och vintern var exempelvis övervägande delen av deltagarna småbarnsmammor, och träffarna lades därför på en tid som i första hand passade deltagarna, men kanske inte i lika hög grad utbildningsledarna och de som bjöds in för de olika politikområden som behandlades…

Organiserandet av det politiska arbetet för denna mandatperiod har inletts, och jag ser verkligen fram emot att få vara en del av detta! Och om du är intresserad av att engagera dig politiskt så hör av dig till mig eller någon annan av dina lokala företrädare!

Politiskt aktiv eller inte politiskt aktiv, det är frågan!

Av , , 4 kommentarer 11

Är du politiskt aktiv? Vad skulle du svara på den frågan?

Jag har funderat lite på det här med att vara (eller inte vara) politiskt aktiv, och framför allt hur detta uppfattas av personer som inte själva är, eller anser sig vara, aktiva inom politiken.

Det är viktigt att komma ihåg att det politiska arbetet i en kommun och i de olika partierna sker på många olika plan. Kommunfullmäktige är ett av dessa, nämnder och styrelser ett annat, och den arbetsinkomst man förlorar för den tid man lägger ner i dessa forum ersätts. Men en betydande del av det politiska arbetet i en kommun utförs i form av den beredning av ärenden som görs inom partierna inför att ett ärende ska tas upp i en nämnd eller styrelse (exv kommunstyrelsen).

Det politiska arbetet inom partierna sker visserligen helt ideellt men man kan å andra sidan välja att lägga ner precis så mycket tid som man har möjlighet till. De personer som engagerar sig i detta arbete är naturligtvis att betrakta som politiskt aktiva även om de inte innehar några formella politiska uppdrag, och inte får någon arvodering för sitt arbete.

Sedan har vi ju naturligtvis en del politiskt arbete som bedrivs utanför de etablerade politiska partierna, exempelvis kring sakfrågor som engagerar människor som annars inte arbetar med politiska frågor. När byskolorna var hotade klev till exempel många människor fram och bedrev ett effektivt politiskt arbete för en kommunal sakfråga som var mycket viktig för dem. Jag var en av dessa personer och jag har betraktat det arbetet som mitt första politiska engagemang, men när jag tänker efter så gjorde jag nog politisk entré långt tidigare! Berättar om det någon annan gång…

Hur som helst – när människor utan partipolitisk anknytning gör opinion i skolfrågor, äldrefrågor etc, är de då att betrakta som politiskt aktiva? Måste man sitta i fullmäktige, nämnder etc, eller ens vara medlem i ett politiskt parti för att anses vara politiskt engagerad?

Ni kan nog ana min åsikt i frågan… 😉

En mus som ryter kan bli hörd!

Av , , 4 kommentarer 8

Min blogg-granne Karl-Gustav Sjöström har under helgen bloggat under rubriken Musens klagan om känslan av att föra fram synpunkter som inte blir hörda, eller åtminstone inte framkallar någon reaktion. Idag har jag själv haft en musrytar-upplevelse, och förvånande nog gav rytandet resultat. Positivt resultat!

Som jag har bloggat om tidigare handlar tillvaron som forskare till stor del om att meritera sig genom att publicera sina forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter. De manuskript som kommer in till en tidskrift skickas ut till ett antal andra forskare för granskning, och baserat på denna så kallade peer review-granskning fattar tidskriftens editor sitt beslut.

I lördags fick jag besked från en tidskrift att det manus jag skickat till dem i november blivit refuserat, d.v.s. nekat publicering. Detta beslut hade editorn fattat utifrån en (1!) persons granskning, vilket jag tycker är vansinnigt. I regel ser editorn till att få in 3-4 utlåtanden innan beslut tas.

Imorse mejlade jag till editorn, och fick ett artigt svar tillbaka som bara väckte nya frågor. Ett antal gånger mejlade vi fram och åter under dagen och uppenbarligen tog han till sig mina invändningar för vi kom till den utmärkta kompromissen att manuset ska skickas ut på en ny granskning och att fler utlåtanden ska begäras in innan beslut tas.

Just den här tidskiften får in omkring 6000 manuskript varje år som ska granskas och endast en bråkdel blir accepterade för publicering. Naturligtvis förstår jag att redaktionerna på tidskrifter som denna ibland blir lite väl ivriga i sin strävan efter att sortera bort det de inte anser vara publicerbart, men det känns fantastiskt skönt att kunna föra fram en invändning och även få gehör för den.

Även om den som för fram klagomålet är en liten, liten mus i jämförelse med den stora publicistjätten…