En mus som ryter kan bli hörd!

Min blogg-granne Karl-Gustav Sjöström har under helgen bloggat under rubriken Musens klagan om känslan av att föra fram synpunkter som inte blir hörda, eller åtminstone inte framkallar någon reaktion. Idag har jag själv haft en musrytar-upplevelse, och förvånande nog gav rytandet resultat. Positivt resultat!

Som jag har bloggat om tidigare handlar tillvaron som forskare till stor del om att meritera sig genom att publicera sina forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter. De manuskript som kommer in till en tidskrift skickas ut till ett antal andra forskare för granskning, och baserat på denna så kallade peer review-granskning fattar tidskriftens editor sitt beslut.

I lördags fick jag besked från en tidskrift att det manus jag skickat till dem i november blivit refuserat, d.v.s. nekat publicering. Detta beslut hade editorn fattat utifrån en (1!) persons granskning, vilket jag tycker är vansinnigt. I regel ser editorn till att få in 3-4 utlåtanden innan beslut tas.

Imorse mejlade jag till editorn, och fick ett artigt svar tillbaka som bara väckte nya frågor. Ett antal gånger mejlade vi fram och åter under dagen och uppenbarligen tog han till sig mina invändningar för vi kom till den utmärkta kompromissen att manuset ska skickas ut på en ny granskning och att fler utlåtanden ska begäras in innan beslut tas.

Just den här tidskiften får in omkring 6000 manuskript varje år som ska granskas och endast en bråkdel blir accepterade för publicering. Naturligtvis förstår jag att redaktionerna på tidskrifter som denna ibland blir lite väl ivriga i sin strävan efter att sortera bort det de inte anser vara publicerbart, men det känns fantastiskt skönt att kunna föra fram en invändning och även få gehör för den.

Även om den som för fram klagomålet är en liten, liten mus i jämförelse med den stora publicistjätten…