Hur står det till med könskompassen?

Jag är mitt uppe i att göra akademisk karriär. Det är en hel del arbete med det, kan jag meddela. Samtidigt är jag engagerad på olika håll, bland annat i kommunpolitiken. Jag försöker hinna med att träffa vänner, sjunga i kör, blogga och läsa annat än vetenskaplig litteratur någon gång ibland. Och allra viktigast är naturligtvis familjen, min man och mina två barn. Det hela blir ett livspussel med många bitar som inte alltid är så lätta att foga ihop. Men jag försöker, och jag är övertygad om att det är möjligt.

Idag har jag städat, i princip hela dagen. Det var helt nödvändigt och skönt att få avklarat, tyvärr på bekostnad av min tid med barnen. Jobbet tar den tid det måste ta, det är svårt att göra det jag gör på annat sätt. Och allt jag gör utöver jobb stjäl tid från den tid jag har med familjen. Därför har vi bestämt oss för att låta ett så kallat RUT-företag sköta en del av städningen av vårt hus.

I själva verket fattade vi detta beslut för flera månader sedan, men jag har inte tagit mig för att ringa samtalet till det företag en vän rekommenderat. Reaktionerna från omgivningen lät nämligen inte vänta på sig. ”Din man då, han får väl göra mer hemma så att du ska kunna satsa på karriären?” är en av dessa reaktioner.

Det kanske man kan tycka. Men min man gör redan mer än jag här hemma. Han lagar mat, diskar, handlar, tvättar, städar, skottar snö, klipper gräs, renoverar, och står för all bilskötsel. Han har tagit ut en större andel av föräldradagarna än jag och ”vabbar”, dvs är hemma med sjuka barn oftare än jag. Att be honom ta på sig en ännu större del av detta är både orättvist och ojämställt.

Ändå verkar det finnas en förväntan från vår omgivning på just detta. Men hur är det då ställt med könskompassen? För mig är jämställdhet jämlikhet och likvärdighet mellan kvinnor och män. Och vi ska väl inte i jämställdhetens namn styra över från ett ojämlikt tillstånd till ett annat, lika ojämlikt tillstånd där mannen får bära allt ansvar för hushållssysslorna?

Inte i vår familj i alla fall. Jag vill hellre umgås med min man än se honom slita med det hushållsarbete som jag inte hinner med. Det är vår familj, vårt liv, vår tid. På måndag ringer jag, och nästa lördag kommer jag inte att svara min dotter ”Nej jag har inte tid, men när jag har städat klart kanske vi hinner”. Då hittar ni mig inte skrubbandes toastolar eller med dammsugaren i högsta hugg.

Då ska jag använda min nyvunna tid till att visa min man och mina barn att de är mycket viktigare än skeva könskompasser och omgivningens förväntningar.