Okomplicerad vänskap

Idag blev det av ren slump så att jag lunchade med en vän som jag inte haft tid att prata ostört med på mycket lång tid. Flera år faktiskt.

Vi började doktorera ungefär samtidigt, har varit kontorsgrannar under några år och mammalediga samtidigt under en period. Och vi har båda två haft doktorandprojekt som kantats av problem, än det ena och än det andra. Sånt tär, både på energin, självkänslan, humöret och framtidstron, och då är det skönt att få prata av sig, eller "älta" som min man kallar det.  😉

Men tiden går och nu är vi inte kontorsgrannar längre och springer på varandra ibland i korridorerna eller på labbet men har liksom aldrig tid att bara sitta ned och prata (eller älta). Och vi har väl inte så mycket som behöver ältas heller kanske, men bara att få prata ikapp om allt som hänt sen vi sågs sist vore kul!

Idag var jag uppenbarligen på rätt plats precis när hon sprang förbi och letade efter ett lunchsällskap som hade lust att hänga med till Universumrestaurangen. Såklart hängde jag med och häftigt nog så var det hur enkelt som helst att bara plocka upp tråden och fortsätta även om det vara några år sedan vi pratade om annat än oväsentligheter i farten! Mycket har hänt och livet hinner ändras en del, men vänskapen är densamma.