Kampanjjournalistik, detta bespottade begrepp, visade i fredags sin bättre sida. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen publicerade igår krav på frisläppande av Dawit Isaak. De vill gemensamt sätta press på den Eritreanska regimen att frige den svenske regimkritikern. Dawit Isaak har idag suttit 2743 dagar utan vare sig åtal eller dom. Han sitter inspärrad för att ha skrivit och publicerat artiklar om behovet av demokrati i Eritrea. Under åren har många publicister och andra engagerat sig för Dawit Isaaks sak.

Men för varje dag som går blir läget allvarligare. Jag beskrev Dawit Isaaks svåra situation i min krönika under sportlovet och nu agerar våra största tidningar samfällt. Det är bra. Det är riktigt bra och jag hoppas många av våra läsare går in på några av ovanstående tidningars hemsidor och undertecknar uppropet. Det har åtminstone jag gjort.
Kampanjjournalistik är ibland riktigt bra. Till och med nödvändig.

I veckan kritiserades VK för sin beskrivning av våldet runt krogarna.
"Vi ägnar en hel del av vår tid som lärare till att få studenterna att inse att de aldrig ska tro på det som kablas ut i medierna vad gäller brott. Att de definitivt inte bör forma sina åsikter utifrån den mediabild som sprids."
Det skrev Tommy Andersson, docent, forskare och Stig-Arne Berglund, fil dr och forskare. Bägge är verksamma som lärare på polis- och socionomutbildningarna vid Umeå universitet.

Huvudpoängen är att vi i medier (och då givetvis VK) inte gör skillnad mellan anmälningar och den verkliga brottsutvecklingen. En ökande anmälningsbenägenhet försvårar våra möjligheter att dra säkra slutsatser. De skriver:
"Har våldet i Umeå ökat? Vi vet inte – och inte VK heller. Men vad vi vet, till skillnad från VK, det är att vi inte vet. Och det är viktig kunskap!"

Ni som missade artikeln kan fortfarande läsa den på vk.se och bilda er en egen uppfattning. De bägge forskarna drar svart-vita slutsatser som skulle få en kvällstidningskrönikör att rodna.

Nåväl. Distinktionen mellan anmälda brott och verkliga brott hade kunnat vara tydligare. Speciellt i våra rubriker. Å andra sidan framgår det på många ställen att det just handlar om anmälda brott. Jag tror faktiskt att den normale läsaren kan göra skillnad på detta.
I våra artiklar gjordes också en jämförelse mellan universitetsstäderna, Linköping och Lund, där anmälningarna minskat under den jämförbara perioden. Har anmälningsbenägenheten inte fått genomslag där, kan man ju försiktigt undra.

Lägg därtill den upplevelse som många inom restaurangbranschen vittnar om. Miljön hårdnar och den liknas vid en stockholmssituation. Detta kanske inte kan utläsas i statistiken men är trots allt verklighet för de som står vid insläppet om nätterna.

Sanningen kanske finns där någonstans mellan den verifierbara statistiken och den hårddragna rubriken.

Jag vet väl egentligen inte heller, men vågar faktiskt tro på den sammanvägda bilden att våldssituationen åtminstone inte blivit bättre. Vad tror du?

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Det mest ointressanta man kan skriva om i en krönika sägs vara vädret. Ändå är det alltid ett ämne som filtreras genom hjärnan när jag sätter mig ner med krönikeskrivandet. Inte minst en sådan här vecka då den efterlängtade solen och ljuset gett en riktig energikick. Snacka om solenergi. Vad är det med vädret och svensken?

Nej, den här krönikan kommer att handla om kritik som VK fått under veckan. Vi börjar med en insändare som skrevs av signaturen Likabehandling trots kön:

"Skäms VK. Var står ni i jämställdhetstänkandet? Känns som ni varken hängt med i samhällsutvecklingen eller insett att även duktiga yrkeskvinnor inte bara förtjänar utan också ska lyftas fram i samma utsträckning och på lika villkor som män. När en Umeåkvinna får utmärkelsen Årets yrkeskvinna för att ha verkat för jämställdhet i arbetslivet under många år, återges det med ett par rader på undanskymd plats. Med andra ord tämligen ointressant. När en man utses till årets säljare, då minsann slås det upp med stor rubrik och ett utförligt reportage. En förklaring är verkligen på sin plats och det ganska så omgående.~ En förhoppning är nu att många läsare har gjort samma reflektion och hör av sig till er i sån omfattning att ni inser att det inte längre går att negligera kvinnlig kompetens."

Ungefär samma frågeställning framförde Annika Collén Ordförande för BPW (Business and Professional Women) i Umeå. Annika Collén var en av dem som utsåg Årets yrkeskvinna i Umeå och hon var också mycket besviken över VK:s urval.

Jag kan tycka att den kritik som framfördes har visst berättigande om man gör en rak jämförelse mellan publiceringarna. Problemet är att publiceringstillfällena är sällan, för att säga aldrig, helt jämförbara. Låt mig ge er några exempel:

· Tidpunkt när tipset kommer till oss. Hur långt har produktionen gått?
· Hur många reportrar finns i tjänst och hur många av dem har möjlighet att ta jobbet?
· Hur ser nyhetsflödet ut? Har något stort och allvarligt hänt?
· Behöver tidningen en kortare text eller vill vi ha en personnyhet med bild för att skapa en bättre mix?
· Är personen omskriven tidigare eller finns det något i historien som intresserar oss extra?

Det finns många fler aspekter som påverkar urval och varje enskild punkt kan innebära ett annat beslut. Vad som vi däremot aldrig kommer undan är att vi över tid måste skapa en balans mellan könen i tidningen. Här påstår jag att VK är en föregångare. Inte bara inom Sveriges gränser.

För sju år sedan inledde min företrädare Torbjörn Bergmark ett arbete med att mäta publicistiska nyckeltal. Ett av dem var just andelen kvinnor och män på framträdande plats i tidningen.

Situationen då var 23 procent kvinnor och 77 procent män. Vid senaste mätningen i slutet av förra året var den ackumulerade siffran 48 respektive 52, det vill säga i princip helt jämt, för det totala nyhetsutbudet. Om vi tittar på några specifika delar i tidningen ser situationen ut så här:

· Förstasidan (53/47).
· VK grattar (50/50)
· Dagens fråga (66/34)
· Lördagsporträtt (58/42)
· Hur är läget (44/56)

Vad är slutsatsen av detta? Att VK nått målet? Nej, inte alls. Men jag vill visa att VK:s redaktion sedan länge varit medvetna om skevheterna mellan könen och tagit det på allvar. Det kommer vi fortsatt att göra och vår målsättning är att klara läsarnas högt ställda krav.

Därför är synpunkter på vårt arbete ovärderligt.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Drygt två månader har nu gått sedan jag tillträdde som chefredaktör för VK. Det har varit en intensiv och rolig tid. Fylld av både skratt och allvarliga ting.

Jag har några prioriterade huvudområden varav det viktigaste är utvecklingen av innehållet i tidningen och på nätet. Därför är det viktigt för mig att få i gång en dialog med er, det vill säga läsarna.

Just i detta nu upphandlar vi en undersökning som kommer att presenteras under våren. Men sedan är det viktigt för mig att hinna med så många samtal som möjligt för att få synpunkter på tidningen. Vad är våra styrkor och vad är våra svagheter?

Men jag behöver också lära mig mer om Västerbotten och Umeå. Vilka frågor är stora i bygderna? Hur ser företagsstrukturen ut? Hur ser företagarna på sin vardag? Hur ser barnfamiljen på omsorgen? Hur ser ungdomarna på utbildningarna, hur ser de äldre på vården?

Det skulle kännas bra att själv få forma sig en uppfattning om vilka som är de största frågorna just nu i de västerbottniska hemmen.

Därför planerar jag och VK:s politiske chefredaktör Ola Nordebo en liten rundresa i länet. Vi har vikt tre dagar för detta, som får ses som en början. Vi siktar mot vecka 14 men ännu är den till stora delar blank. Vi är därför mycket intresserade av förslag till studiebesök och ämnesområden vi borde fördjupa oss i. Kanske tips på intressanta personer som är värda att lyssna på eller möta en förening som gör viktiga insatser. Helt enkelt: vem ska jag träffa? Skicka förslagen till min e-postadress [email protected]

Vi fortsätter att rapportera om Atlas

Nu till något helt annat. I slutet av förra veckan kom Rädda Barnen med en egen utredning av situationen på ungdomsboendet Atlas, Nordmaling. Verksamheten granskades av VK för en tid sedan den kritik som nu framkom via Rädda Barnen var i stort den samma som speglades i VK:s reportage.

I en kommentar riktar signaturen f. d. tonårsförälder kritik mot såväl VK som Rädda Barnen. Skribenten betecknar det som modern häxjakt:

’Jag tycker det är oanständigt av VK att publicera en sådan här artikel – inte minst som den (åtminstone i nätupplagan) saknar avsändare och när en tidigare artikel av samma karaktär gav upphov till en mycket otäck insändardebatt, huvudsakligen fokuserad på personangrepp.

Låt länsstyrelsen genomföra den aviserade granskningen på det sätt som beskrivs i intilliggande artikel. Publicera gärna resultaten – både från Atlas och andra HVB-hem i länet.

Detta liknar 1600-talets häxbränningar: en påstådd häxa skulle bevisa sin oskuld genom att kastas i vatten. Om hon sjönk var hon oskyldig – om inte skyldig. De angrepp som sker på Atlas personal liknar detta otäckt mycket – mer än 300 år senare!’

Vår utgångspunkt för rapporteringen är att låta ett antal, sedan tidigare, utsatta ungdomar göra sin röst hörd och framföra sin kritik. Givetvis förstår jag att denna kritik kan upplevas som obehaglig för de ansvariga. Men vad finns det för alternativ? Ska tidningen inte skriva när det blir obehagligt för personer i ansvarsställning?

Nej, detta vore inte förenligt med vårt uppdrag och därför fortsätter vår rapportering. Vi kommer att följa ärendet till slutet och på ett rättvist sätt återge länsstyrelsens slutsatser.

För det är just detta som är tidningens uppgift och ansvar.

Trevlig helg.

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Med Västerbottens vackra fjällvärld utanför fönstret och sprakande björkved i öppna spisen är det svårt att föreställa sig vilket helvete som svenske Dawit Isaak har haft de senaste 2722 dygnen.

Sedan den 23:e september 2001 har han suttit i fängelse utan rättegång.

Dawit Isaak är född och uppvuxen i vad som nu är Eritrea. Han flydde från landet 1987 till Sverige och 1992 fick han svensk medborgarskap. När landet blev självständigt återvände Isaak till Eritrea. Han bildade familj och blev också delägare i landets första oberoende tidning Setit. Där jobbade han som reporter.

Efter bara sex år blev det återigen oroligt i landet och Isaak beslöt att lämna Eritrea. Hela familjen kunde återsamlas i Göteborg i april 2000. Ett år senare återvände Dawit Isaak till Eritreas huvudstad Asmara som då var en politisk tryckkokare. Femton personer från landets politiska toppskikt hade krävt demokratiska reformer.

Kritik på internet

I maj publicerade utbrytargruppen sin kritik på internet och snart fanns den också att läsa i den fria pressen, bland annat i Dawit Isaaks tidning Setit. Tidningarna öppnade sina spalter för analyser, kommentarer och intervjuer med representanter från regeringskritikerna.

Den fria kritiken väckte den sittande regeringens vrede och medan världens blickar var riktade mot de raserade tvillingtornen World Trade Center slog president Isaias Afewerkis hantlangare till. Elva politiker och tio journalister greps och kastades i fängelse.

En av dem var Dawit Isaak. Det var alltså den 23 september 2001. Och än i denna dag sitter han fängslad på grund av vad vi i sverige och övriga västvärlden anser som självklart. Det vill säga rätten att få uttrycka sin och andras åsikter.

Tortyrskadad

Organisationen Reportrar utan gränser beskrev hans gärning:

’Han valde att skriva fritt och uppmuntrade andra att göra det och för det förlorade han sin frihet.’

Under årens lopp har uppgifter om Isaaks behandling blivit kända. Han har behandlats på sjukhus för tortyrskador. Den senaste uppgiften gör gällande att han förts till ett militärsjukhus där han hålls isolerad och har endast kontakt med en läkare. Hans anhöriga har inte getts möjlighet att träffa honom och dessutom har hans hälsa försämrats av diabetes.

Svenska UD, EU och en rad organisationer har engagerat sig i Dawit Isaaks öde. För oss gäller det att inte glömma och fortsätta att använda det vapen som president Isaias Afewerkis inte kunde godta – tryckfriheten.

För oss är tryck- och yttrandefriheten en självklarhet. Det är en rättighet som är så självklar att knappt någon försvarar den annat än i högtidstalen.

Därför är det viktigt att påminna oss om en verklighet långt bortanför Klöverfjällets vackra silhuett.

För Dawit Isaak och för tryckfriheten.

Trevlig helg

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare