Stures Spalt

Folkstormen uteblev.

Av , , 1 kommentar 0

I torsdags hade vi sålt en så kallad kappa, eller wrap som det heter på reklamsvenska. Tidningen var omsluten av ett kommersiellt budskap.

För oss var detta ett test. Vår avsikt är inte att dagligen förändra förstaintrycket av tidningen men om det fungerar utan att vi irriterar våra läsare så kanske vi säljer detta utrymme ett par gånger per år. Förutsatt att det finns ett intresse och att några viktiga villkor uppfylls. Det bör röra sig om en större etablering och/eller mötas av ett stort intresse. Vi vill heller inte ha rena erbjudanden på förstasidan.

Bakgrunden är givetvis att vi som företag söker möjligheter att hitta intressanta exponeringar för våra annonskunder. Eftersom vi lever i en konkurrensutsatt värld måste detta arbete fortgå hela tiden.

Vi är inte unika med detta. Kappor har sålts av fler tidningar. Alldeles nyligen sålde Uppsalatidningen UNT en kappa till IKEA när de invigde sitt nya varuhus. Annonskappan kan vara en möjlighet att utveckla oss som bärare av kommersiell information. Observera att jag skriver kan.

För att Västerbottens-Kuriren ska kunna fortsätta finansiera en stor och kvalificerad redaktion krävs annonsintäkter. Vi kan inte leva enbart på prenumerationsintäkterna som i stort täcker tryck och distribution.
Även om vi förväntat oss mer kritik så kom det givetvis samtal och några mail. Annat vore underligt när vi har dagligen 93.000 läsare.

Argumenten och kritiken var ganska väntad. Här kommer ett kort mail som sammanfattade kritiken bra:
"Att morgontidningar behöver annonser är väl känt men idag sjönk VK genom jorden. Jag tror många läsare med mig tappade förtroende för VK som oberoende nyhetsförmedlare när man väljer att låta en stor annonsör (Mediamarkt) låna hela omslaget. Den fasad som VK alltid annars visar upp fick sig därmed en rejäl törn och – som sagt – oberoendet starkt ifrågasatt. Samma sak på vk.se. Jag vet vad ni tänker svara på detta, att annonsörerna aldrig tillåts påverka journalistiken men jag som läsare och många med mig vill känna igen min/vår morgontidning."

Skribenten pekar på några viktiga saker; trovärdighet och förtroende. Påverkas dessa fundamenta?

Jag tror och hoppas att vi kan bibehålla dem för det är som vår kritiker skriver att annonsörerna inte tillåts påverka den redaktionella produkten – journalistiken. Däremot kan jag själv inte svara på frågan. Jag kan heller inte uttyda ett svar på de fåtal reaktioner vi fick.

En annan mycket viktig sak är igenkännandet och läsandet. Innebär en kappa minskat läsande?

För att få klarhet i ovanstående frågeställningar har vi gjort en mätning av läsarnas reaktioner. Svaren från den undersökningen får jag först till veckan och kan därför inte redogöra för resultatet. Men det blir mycket intressant att utröna styrkan i kritiken och återkommer därför i ämnet nästa lördag.

Det är viktigt att understryka att beslutet för liknande tester är mitt. Min huvuduppgift är att skapa en läsvärd produkt men måste givetvis balansera behoven av effektiv marknadsföring. Dessa behov får dock aldrig slå sönder trovärdighet och läsandet.

Utan detta är vi nämligen inget.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Ett skolboksexempel

Av , , 1 kommentar 0

Den vanligaste kritiken mot media och tidningar rör givetvis vad vi skriver. Diskussionen rör ofta frågor som namnpubliceringar, spetsade rubriker och påstådda faktafel.

Men det är inte ovanligt att frågorna och diskussionen också rör våra arbetsmetoder. Vanligtvis kommer dessa diskussioner efter någon större nationell händelse och inte ovanligt är det kvällspressens agerande som är i fokus. Smygande reportrar i politikers trädgårdar stärker knappast förtroendet för min bransch.

I veckan blev jag kontaktad av en advokat som företrädare en av de unga killarna som misstänks för skärtorsdagens grova misshandel. Han var kritisk till att en av våra reportrar sökt information om händelsen på Facebook.

Han skriver:

"Det har kommit till min kännedom att er reporter, Jessica Wennberg, har varit inne på min klients ’facebook’ sida och därefter skicka mail till min klients släktingar med förfrågan om man har upplysningar att lämna.

Jag anser att detta är ett synnerligen olämpligt beteende och ifrågasätter starkt om detta är förenligt med s.k pressetik."

Jag utgår från att den här reaktionen delvis handlar om att Facebook också betraktas som ett privat utrymme trots att det i allra högsta grad är offentligt.
Men det intressanta är också att vi får en reaktion för att vi försöker hämta in information och alltså fullföljer vårt uppdrag gentemot läsarna. Vår uppgift kräver att vi närmar oss dem som har information om en nyhetshändelse. När vi fungerar som bäst har vi en egen research och är därmed inte i händerna på utredande myndigheter och deras ombud.
Därför blev jag mest glad när jag undersökte hur vi gjort vår research i det ärende som advokaten refererade till.

För mig är det självklart att vi också ska använda Facebook som en möjlighet att vaska fram källor och information. På samma sätt som jag för 15 år sedan gick igenom skolböcker för att få fram kompisar och bekanta till dem jag undersökte.
Hur uttryckte vi oss då i våra mail till dem vi sökte kontakt med? Jag ska ge er ett exempel på Facebook-mail som enligt min mening både har rätt ton och ansats:

"Hej Nnnnn!
Jag såg att du var en av Nnnnn Nnnnnnns vänner på Facebook, och undrar om du vet något om det som hände på Marieberg på skärtorsdagen? Vi försöker förstå vad som egentligen låg bakom misshandeln och söker nu någon som kan berätta för oss. Vet du något om händelsen? Hör hemskt gärna av dig till mig, du får självklart vara anonym om du hör av dig.
Vänliga hälsningar
/Jessica Wennberg, journalist på VK"

Nej, enligt min mening skötte vi det här enligt den yrkesetiska skolboken. Jag har svårt att se hur vi kan göra annorlunda om vi tar vårt uppdrag gentemot läsarna på allvar. Att kontakten ibland kan upplevas obehaglig ska vi givetvis försöka minimera genom ett bra sätt, men att undvika faktasökande kan vi inte göra.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare

Så tar vi ansvar.

Av , , 11 kommentarer 0

Nu har vi stramat upp rutinerna för våra artikelkommentarer på nätet.

Vår utgångspunkt är att möjligheterna till artikelkommentarer är något bra. Det ger en möjlighet till breddning av debatten och fördjupning. Det ger också vanligt folk att snabbt kommentera dagshändelser. Ja, listan kan göras lång över möjligheterna med artikelkommentarer.

Problemet är som jag tidigare nämnt de kommentarer som skickas in i skuggan av anonymitet. Det kan handla om tråkiga tillmälen, rasistiska synpunkter eller helt enkelt bara elaka kommentarer som ingen vuxen person med eget namns nämnande skulle få för sig att säga eller skriva.

Vi har därför under den senaste tiden både jobbat med teknik och policy. Vår nya policy lyder:

" När du skriver en kommentar får du gärna kritisera, argumentera, utveckla och tillföra ny kunskap i ämnet. Sakliga och välformulerade kommentarer är vad vi vill ha.

Vi förbehåller oss rätten att ta bort inlägg som inte tillför debatten något eller som vi på annat sätt uppfattar som olämpligt.

VK accepterar inte kommentarer som kan tolkas som hets mot folkgrupp, uppvigling, barnpornografibrott, olaga våldsskildring eller upphovsrättsintrång.’

Den nya policyn är en utveckling av vår gamla och vi väljer dessutom att tillämpa den striktare. Är det så att vi trots detta släpper igenom olämpliga artikelkommentarer hoppas vi på läsekretsens hjälp. Sedan en tid har vi en anmälningsknapp vid varje inlägg som gör det enkelt för våra läsare att reagera. En anmälan går direkt till redaktionen som då får göra en omprövning av beslutet.

Hittills har vi fått in många kloka synpunkter och det tackar vi för.

De som får en godkänd respektive icke godkända artikelkommentarer får ett svarsmail av oss. Vi kan också välja att neka publicering av artikelkommentarer om vi känner oss osäkra om namn eller e-postadressen är påhittad.

Många tidningar har valt så kallad efterhandsmoderering, det vill säga kontroll i efterhand. Rent juridiskt innebär detta att tidningens ansvar minskar och skribentens ökar. Trots detta har vi valt att hålla kvar vid så kallad förhandsmoderering, vilket innebär att vi tar ansvar för vad som publiceras. Vi tror att det på sikt är bra för VK och dess läsare.

Och för er som anser att våra beslut är censur vill jag bara berätta att censur utövas av statsmakten mot media. När vi nekar publicering bygger detta på att vi tar ansvar och inte släpper igenom vad som helst. Det heter som tur var tryckfrihet och inte tryckskyldighet.

Med dessa förändringar hoppas vi att debatten på vk.se blir bra och livfull. Krävs ytterligare åtgärder så är vi också beredd till det.

Till sist vill jag bara nämna att den västerbottensturné som jag och politiske chefredaktören Ola Nordebo planerade var vi tvungen att skjuta på. Vi återkommer senare när det är dags för oss att besöka den västerbottniska verkligheten.

Och så får jag önska en fortsatt glad påsk!

Sture Bergman

Chefredaktör och ansvarig utgivare

Chefen – en fånig nyckelperson

Av , , 2 kommentarer 0

Snart 45 år och fånig.
Det är dags för en lite bekännelse. Jag har svårt för cykelhjälmar och gångstavar, fastän jag vet vilken nytta de gör och egentligen beundrar dess användare.. Likaså bävar jag inför årets första löprunda. Jag har nämligen inhandlat nya löpskor och jag vet av erfarenhet att de skinande skorna sticker ut och skriker:
"Här kommer en för tung välmående medelålders man stapplande."

Att det är just skorna som stör mig förstår jag inte. Farten, spänsten och klampet torde vara lika avslöjande. Men det är just löparskornas glans som stör mig. Det måste väl uppfylla kravet på fånighet.
Därför känner jag tacksamhet för sörja och vattenpölar. Snart har våren gett skorna den patina som passar min fåfänga. Kvar är brist på fart och spänst men det är något som jag får leva med. Förhoppningsvis kan man se en liten förbättring när det är dags för årets upplaga av Blodomloppet. Om inte annat kan jag glädja mina bekanta. Kallas det för lyteskomik?

Den senaste tiden har jag förövrigt haft glädjen att muntra upp mina arbetskamrater.
Det började med min senaste tjänsteresa till Stockholm där jag skulle nyttja tidningens övernattningslägenhet.

Lätt försenad, kämpandes med en allt för stor väska sprang jag fram till hissen och slet upp den gamla gallergrinden. Jag hade bråttom till konferensen och ville bara få fram skjortorna så gårdagskvällen strykning inte skulle gå om intet.
Kling, klang och skrammel. Därefter tystnad. Nyckelknippan låg tyst och stilla där nere i hisschaktets mörker. Av någon anledning hade den glidit ur mitt grepp och nu var tidschemat på väg att spricka.

Men någon katastrof kunde det inte vara. En hjälpsam vaktmästare med ficklampa och lång arm, alternativt min långa arm, skulle fixa problemet. Det var bara att ringa fastighetsvärden.

"Nej, tyvärr. Det går inte. Våra vaktmästare får inte vara i hisschaktet."
"Nej, tyvärr. Vi kan inte göra ett undantag. Vi kan inte låna ut en ficklampa."

Och så där gick samtalet vidare. Av någon anledning hann jag dessutom lämna fastigheten så rådet att ringa hissbolaget vara föga konstruktivt. Jag stod ju på fel sida om ytterdörren. Med nyckeln på andra sidan, så att säga.

När jag några dagar senare kom tillbaks till Umeå och VK, med en hotellräkning i portföljen, var denna historia väl spridd. Kul att kunna glädja sina arbetskamrater, tänkte jag och gick in på kontoret.

Där på hurtsen var det något som saknades. Mina pappersmuggar var borta. Pappersmuggarna som jag omsorgsfullt plockat på mig för att enkelt kunna bjuda mina gäster kaffe i var borta.

Hjälp. Var är muggarna?

Inte för att jag är rädd om muggarna men däremot innehållet. Där i stapeln av pappersmuggar hade jag i fredags gömt -just det – nycklar. Nycklarna till skåpet var borta, med muggar och allt.

Nu var det dags för en ny efterlysning inklusive avslöjande information var chefen gömmer sina nycklar. Ännu en gång spreds det ett leende bland VK:s redaktion med en snabbhet som bara chefens klantighet kan locka fram.

Det känns bra att vara glädjespridare.

Trevlig helg!

Sture Bergman
Chefredaktör och ansvarig utgivare.