Någon sa att en forskare är en person som tar fem år på sig för att bevisa det som alla redan vet. Kommer osökt att tänka på det, när jag läser artikeln "Män överdriver sina förkylningar"  i Aftonbladet i dag.

Där berättas om en vetenskaplig studie med 3 000 personer, som visar att männen jämrar sig betydligt mer när de är sjuka, och överdriver sina symptom. Detta för att få sympati och uppmärksamhet från sin partner. Män klagar också oftare än kvinnor över att de är sjuka, trots att de i genomsnitt bara drabbas av fem förkylningar per år, mot kvinnornas sju. Män sjukskriver sig dock inte lika ofta som kvinnor, och vi klagar tydligen oftare över småsaker.

Jag tror att de allra flesta kvinnor visste det här redan. Utom det där att vi har sju förkylningar per år, kanske. (Om jag bara har en eller två, hur många har då inte någon annan stackare?) Men nu har vi i alla fall svart på vitt att det är som vi alltid vetat. Och om vi ger männen i våra liv, vi får inte glömma sönerna, dubbelsympati från första sjukdagen, borde tiden vi måste utstå deras jämmer kortas. Vem sa att man inte kunde ha praktisk nytta av forskningen?