Iförd klok regncape och med sadelskyddet i högsta hugg, stod hon där framför cykelstället i morse. Tomt. Ingen cykel. Spårlöst borta. Stulen under natten till denna regniga måndag, trots ordentligt originallås och placering inne på gården. När den bestulna kunde tala normalt igen, utan att flåsandas av ilska, kom vi överens om att någon måste ha kört runt med en lastbil och hivat cyklar på flaket. Strategiskt nog den natt då det nästan inte är en människa i rörelse utomhus.

Nu är vi Umeåbor  väldigt luttrade när det gäller cykelstölder. Själv har jag förlorat sju cyklar, åtta om man räknar den nuvarande. Den är dock inte stulen, bara adopterad av tonårsdottern på heltid. Hennes EU-moppe försvann för övrigt från gården förra året. Trots megakjedjelås, rattlås, och allt vad de nu försöker skydda med. Men den visade sig vara uppbruten på det gamla hederliga viset, när den återfanns i en annan stadsdel ett par dagar senare.

Naturligtvis är det lika kriminellt att sno en cykel för att man inser att man aldrig kommer att orka gå ända hem, efter denna fantastiska kväll på krogen, som att slänga upp den på ett flak och köra i väg. Men den cykel som försvinner med en trött nattvandrare, är det ändå möjligt att man stöter på någonstans, eller får igen via hittegods. Däremot de cyklar som fraktas Gud vet var, kan man nog vara helt säker på att aldrig se igen. Dessutom känns det storskaligt, och liksom lite fusk när de inte ens behöver bryta upp låset på plats.

Många frågor ställer sig vän av ordning, i dag. Vilka är det som kör i väg med våra cyklar? Och vilka köper dem? Och vad gör polisen? Och var är de när man behöver dem? På prinsessbröllop, månne?