Susanne Helt enkelt

I väntan på efterskalvet

Av , , Bli först att kommentera 2

 Så har jag upplevt mitt livs första jordskalv. Hade precis lagt mig till rätta med en bok, när sängen plötsligt rörde sig neråt, som det kan kännas ombord på en båt, du vet. Sovrumsdörren som bara var tillstängd, skakade och lät ordentligt. Lite läskigt, men mest konstigt alltihopa.

Alla i husen omkring var också ute på sina altaner och spanade över nejden efter den seriekrock eller explosion som fått marken att skälva. Men vi såg ingenting. Och nu har jag bestämt att det var ett jordskalv. Och blir det inte värre än så här, slipper jag fly hemmet i nattsärken.

Å andra sidan brukar efterskalvet vara nog så besvärligt, har man ju hört. Stå under en dörrpost ska visst vara bra, om jag påminner mig katastroffilmerna rätt. Så jag får väl stå här i dörröppningen, till dess morgondagen randas. Men bor man i det norrländska jordbävningsbältet, så gör man. Känner mig lite kalifornisk, faktiskt.

Skillnad på cykeltjuv och cykeltjuv

Av , , Bli först att kommentera 0

 Iförd klok regncape och med sadelskyddet i högsta hugg, stod hon där framför cykelstället i morse. Tomt. Ingen cykel. Spårlöst borta. Stulen under natten till denna regniga måndag, trots ordentligt originallås och placering inne på gården. När den bestulna kunde tala normalt igen, utan att flåsandas av ilska, kom vi överens om att någon måste ha kört runt med en lastbil och hivat cyklar på flaket. Strategiskt nog den natt då det nästan inte är en människa i rörelse utomhus.

Nu är vi Umeåbor  väldigt luttrade när det gäller cykelstölder. Själv har jag förlorat sju cyklar, åtta om man räknar den nuvarande. Den är dock inte stulen, bara adopterad av tonårsdottern på heltid. Hennes EU-moppe försvann för övrigt från gården förra året. Trots megakjedjelås, rattlås, och allt vad de nu försöker skydda med. Men den visade sig vara uppbruten på det gamla hederliga viset, när den återfanns i en annan stadsdel ett par dagar senare.

Naturligtvis är det lika kriminellt att sno en cykel för att man inser att man aldrig kommer att orka gå ända hem, efter denna fantastiska kväll på krogen, som att slänga upp den på ett flak och köra i väg. Men den cykel som försvinner med en trött nattvandrare, är det ändå möjligt att man stöter på någonstans, eller får igen via hittegods. Däremot de cyklar som fraktas Gud vet var, kan man nog vara helt säker på att aldrig se igen. Dessutom känns det storskaligt, och liksom lite fusk när de inte ens behöver bryta upp låset på plats.

Många frågor ställer sig vän av ordning, i dag. Vilka är det som kör i väg med våra cyklar? Och vilka köper dem? Och vad gör polisen? Och var är de när man behöver dem? På prinsessbröllop, månne?  

 

Sjuk man är en dubbelsjuk man

Av , , Bli först att kommentera 2

 Någon sa att en forskare är en person som tar fem år på sig för att bevisa det som alla redan vet. Kommer osökt att tänka på det, när jag läser artikeln "Män överdriver sina förkylningar"  i Aftonbladet i dag.

Där berättas om en vetenskaplig studie med 3 000 personer, som visar att männen jämrar sig betydligt mer när de är sjuka, och överdriver sina symptom. Detta för att få sympati och uppmärksamhet från sin partner. Män klagar också oftare än kvinnor över att de är sjuka, trots att de i genomsnitt bara drabbas av fem förkylningar per år, mot kvinnornas sju. Män sjukskriver sig dock inte lika ofta som kvinnor, och vi klagar tydligen oftare över småsaker.

Jag tror att de allra flesta kvinnor visste det här redan. Utom det där att vi har sju förkylningar per år, kanske. (Om jag bara har en eller två, hur många har då inte någon annan stackare?) Men nu har vi i alla fall svart på vitt att det är som vi alltid vetat. Och om vi ger männen i våra liv, vi får inte glömma sönerna, dubbelsympati från första sjukdagen, borde tiden vi måste utstå deras jämmer kortas. Vem sa att man inte kunde ha praktisk nytta av forskningen?

Jobbigt vara globetrotter

Av , , Bli först att kommentera 1

Dottern i Spanien, mannen i Turkiet, och själv ska jag åka till Ö-vik på onsdag. Inte utan att jag känner mig härligt internationell denna söndagsmorgon.

Funderar ibland på att bli globetrotter, men det verkar så jobbigt med alla säkerhetskontroller och den usla flygplansmaten, så jag låter bli. Bara därför.

Det är säkert väldigt ensamt också. Alla andra globetrotters är ju alltid på väg någonstans, så det blir kort-korta bekantskaper. Nu är jag visserligen van vid ensamheten, efter att ha sagt hejdå till en i torsdags, och en i fredags, men jag tror ändå att den skulle tära på mig.

Dottern är i södra Spanien, där hon har

väldigt nära till Gibraltar och sina förfäder.

Svårt att se om det är likt, för stort avstånd.

 

 

She´s back (hon är tillbaka)

Av , , 2 kommentarer 3

 Det går inte att skylla på att det är genetiskt, att det inte finns tillräckligt med tid, eller att tekniken krånglar. Nej, det är bara att gå inåt och granska sig själv in i minsta hjärnvindling. För allt sitter i huvudet. Rädslor, komplex, känslor, ja, allt. Till och med detta mitt motstånd att skriva när jag inte är piskad att göra det.

Jag har verkligen försökt analysera detta. Beror det på att jag producerat text så gott som dagligen hela mitt yrkesliv? Vill jag inte ge mig in i något som kräver att jag återkommer någorlunda regelbundet? Är jag trött på att exponera mina texter? Är jag rädd för att folk inte förstår att jag skarvar lite,lite, ibland, och gör en historia bättre än vad den egentligen är?

  Antagligen så är det lite av allt. Men bakom detta allt, finns en sann kärlek till ordet och tacksamhet för möjligheten att bli publicerad. Så, till den enda läsare jag antagligen har kvar; I´m back! Och jag ber tusen gånger om ursäkt för att jag tillät motståndet ta över.

Knölen som lämnade, återkom och snart slår ut i full blom, får symbolisera mitt bloggande hittills i år. (Bild:Gertrud Bertilsdotter)

Gravallvar och sexiga moves

Av , , 6 kommentarer 0

 Min farmor skulle vända sig i sin grav om hon såg det här, tänker jag och försjunker sedan i djupa funderingar över det orimliga i detta talesätt.

Om hon nu kunde se detta, skulle hon rimligen inte befinna sig i en grav. Och hur kan man vända sig i en grav, om man inte är där, och om man nu ändå skulle vara det, hur då kunna vända sig när man är död? 

Det som föranledde denna veckas längsta tankekedja, var neoncitatet på Hotell Vasas gavel: "Nobody puts baby in a corner". Citatet från filmen "Dirty dancing" som aktualiserades när huvudrollsinnehavaren Patrick Swayze dog i höstas.

En film som omtalades för sina sexiga moves och de skulle min farmor absolut inte ha gillat. Inte officiellt i alla fall. När då filmens mest kända citat nu lika gärna kan höra till den intilliggande Vasakyrkan som hotellet  Och då citatet ur vissa vinklar verkar illustreras med kyrkans kors, är det skönt att hon slipper uppleva detta.

Min farmor Frida var en fantastiskt snäll, god och positiv person. Har faktiskt aldrig träffat någon lika god under de år jag vandrat här. Hon var också en djupt religiös människa med en psalm ständigt på läpparna. Jag fick tidigt lära mig vad synd var. Och det var mycket det. Det var synd att spela kort, missbruka Herren Guds namn, ljuga, ha korta kjolar, dricka brännvin, svära, vara avundsjuk, bära makeup, måla naglarna, dansa och snacka skit om andra. Röka däremot var okej, för det gjorde farfar.

Som barn var det lätt att inte synda så ofta. Då var det svårare med den Allseende Guden som farmor också gav mig. Under lång tid klädde jag på och av mig under täcket så Han inte skulle se mig i småbyxen.  Ja, så nu förstår du varför min farmor skulle vända sig i sin grav om hon hade sett citatet ovanför kyrkan, hur man nu kan se när man är död och det är svart som i graven. Och hur många kan vittna om att det verkligen är så? Svart alltså.

 

 

Medeltida hjul tog mina män

Av , , 4 kommentarer 2

 Det är absolut inte politiskt korrekt. 99 procent av de kvinnor som förekommer är blonda, stendumma och ytterst välsvarvade. Merparten av skämten håller sig under bältet, och huvudrollsinnehavaren är  i verkliga livet misstänkt för hustrumisshandel.

Och jag bara älskar detta program. Det senaste halvåret har klockan 19.00 varit en helig tid under veckorna. Bilarna på gatan saktar ner, mannen i soffan övergår till diskreta snusningar och tonårsdottern stänger dörrarna som vore de klädda med gummilist.

Ingen stör mig när jag ser Två och en halv män. Spelar ingen roll att jag har sett en del avsnitt tre gånger. Det är alltid lika kul. Och så igår, när jag förväntansfullt knäppte på TV:n var det ett fjantigt lyckohjulsprogram från 1950-talet som tagit mina mäns plats. Jag zappade runt lite för säkerhets skull, jag visste inte om jag hamnat på en falsk kanal tre, det är ju så modernt att kopiera numera. 

Nejdå, Hans Wiklund, som jag hållit rätt högt hittills, pratade om bankrutt och tre människor snurrade ett jättehjul och Hanna Graaf trippade framför en rad småskärmar. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Konstruktivt och effektivt. Är inte Hans gift med lättmjölksmodellen Emma, som sedan åkte ut i världen och tjänade storkovan, förresten? Eller är de skilda, och han nu sliter vid lyckohjulet för att få ihop till maten? Ja, så måste det vara. Jag tyckte att han såg mager ut.

Så nu funderar jag på att licensskolka, vilket säkert kommer att ha en avsevärd effekt. Ja, faktiskt så stor att jag får mina två och en halv män tillbaka.

 

Robyn och jag

Av , , 2 kommentarer 1

 Funderar ibland över  att det är vissa personer som på ett eller annat sätt dyker upp i ens närhet då och då under livet. Andra har jag bott i samma stad med i sekler, och vi träffar aldrig på varandra.

Ett exempel på uppdykare är min allra första chef på universitetet. Efter ett halvår skildes våra vägar jobbmässigt, men vid en omorganisation tio år senare, tillhörde vi plötsligt samma enhet igen. Numera bor vi i samma bostadsrättsförening och stöter på varandra ibland när han vallar sin tax. Som tur är, är detta en fantastiskt trevlig man, men jag undrar då och då vad det är vi ska lära av varandra.

En annan uppdykare är artisten Robyn. Först köpte min gode vän Anders en bil av hennes pappa, och nu läser jag i kvällstidningen att hon har öppnat en klubb på Manhattan som heter Tutti Frutti. Precis som mitt företag!  Visserligen har jag ju ett kompetens med också. Men det är inget att bry sig om. Det är Robyn och jag.

För övrigt anser jag att det finns gränser för hur lokal en lokaltidning får vara. Inte en rad om katastrofen i Haiti på VK:s förstasida igår. I dag en hänvisning vinklad på Hoppets stjärna, som har projekt i Haiti som krossats. Detta naturligtvis under överrubriken "Lokalt". 

 

Vargen kommer, vargen kommer

Av , , Bli först att kommentera 0

 Vargavinter, vargjakt i hysterins tecken, och nu vargslakt i djurpark. Det sista framstår för mig som absolut vansinnigt och allt ansvar vilar faktiskt på den eller de personer som satt kronhjortar och vargar hägn i hägn.

Ur vargens synvinkel kan det nog jämföras med den person som på tredje dagen av sin fastekur omges av hamburgare, tårtor, huvudvärkstabletter, kanelbullar, mjölk, öl, pizza, choklad, glass samt T-bonesteaks. Och precis som i filmen "Måndag hela veckan" blir personen kvar där på sin tredje dag månad efter månad. Godsakerna finns också kvar, men det är bara se men inte röra som gäller.

Vargarna grävde ett hål under under stängslet för att komma åt det byte som hela deras instinkt och nedärvda jaktbeteende krävde. Det kostade dem livet. Fastaren sket till sist i alla föresatser och tog en pizza till att börja med. Han eller hon bestämde sig för att fasta nästa vecka istället, och enda konsekvensen av att falla för den övermäktiga frestelsen var kamraternas milda pikar, och familjens mer öppna hån.

Vargen dödades med ursäkten att det var för att skydda allmänheten. Ja, vargen är verkligen något att frukta. Så nyss som för 189 år sedan blev en sexåring i en by i Dalarna dödad av en varg. Så självklart skulle hela flockan skjutas, tyckte intelligentian nere i Höör. Här undrar jag lite försynt om det inte hade varit klokare att använda bedövningspilar istället för kulor?

Varför vargskräcken är så djupt rotad i Sverige kommer experter säkert att förklara och teoretisera om den kommande veckan. Själv är jag övertygad av att det är sagan om Rödluvan och vargen som ligger bakom. Denna berättelse som oskuldens möte med ondskan förs vidare från generation till generation, och med den vargskräcken som saknar faktisk grund.

Slutligen tycker jag att djurparker över huvud taget är en styggelse.

 

 

 

Nära döden ett lyft

Av , , Bli först att kommentera 0

 Hans ögon glittrar, mungiporna är vackert vinklade uppåt och han är angelägen om att verkligen prata med mig. Inte mycket är sig likt, med andra ord.

– Jag har fått ett nytt liv förstår du, säger han. Åh, nyfrälst, far det genom mitt huvud.

– Eller ett liv till, är väl mer rätt att säga. Sedan berättar den ögonglittrande mannen om olyckan som definitivt hade kostat honom livet, om inte hans vuxne son varit i samma rum just då, och dessutom hade sinnesnärvaro att ingripa på ett intelligent sätt.

Vi kommer överens om att det nog inte var meningen att han skulle dö redan och pratar sedan med varandra i säkert en kvart, vilket vi aldrig gjort förut. Och det utan att ens nämna kylan.

Lunchar sedan med manlig bekant som varit övertygad moderat  sedan barnsben, och även aktiv i partiet. Nu är han åter i Sverige efter många år utomlands, och konstaterar med skräckblandad förtjusning att han nog har blivit socialdemokrat.

– Tänk om svenskarna verkligen förstod hur bra det är här, och slutade gnälla om bagateller. Allt är så enkelt i Sverige. Det finns en struktur och systematik i allt och det måste man ha om det ska fungera. Därför blir jag så ledsen när jag ser hur välfärdssamhället monteras ner av borgarna. Ja, jag har nog blivit sosse, halvsuckar han.

Det kanske är så, att vi måste få ett ordentligt perspektiv på saker och ting, för att förstå vad vi egentligen har och hur värdefullt livet ändå är. Men det känns dramatiskt att se till att vara 20 sekunder från döden, eller emigrera, för att tacksamt kunna ta emot ännu en dag. Eller till fullo uppskatta det fredliga, välordnade samhälle vi ändå lever i. 

Jag föreslår istället att vi i steg ett på vår väg mot tacksamhet och lycka, slutar gnälla och reta upp oss på saker som bilköer, TV-program, nylonstrumpor som håller en dag, och andra fenomen vi absolut inte kan påverka.

Det är alltid en start.

 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se