Rättsäkerhet behövs även för personer med svåra funktionsbegränsningar

Väntar på 22:50 – flyget på väg tillbaka till Umeå efter en dag i Borås i rättvisans tjänst. Våra domstolar får möta alla typer av brottsmål och handlar det om barn eller personer med svårare funktionshinder är både utredningar och själva domsluten knepigare. Den gemensamma nämnaren är att det handlar om människor med nedsatt förmåga förstå vad som händer och därmed nedsatt förmåga att fatta beslut.

Hur snabbt och på vilket sätt genomför polisen förhör med en person som har en tydlig utvecklingsstörning. Problemet är detsamma om personen är förövare eller brottsoffer. Vad betyder det talade språket? Finns det andra sätt att sätt att berätta? Teknande? Kroppsspråk? Vi vet att mörkertalen är stora dvs alltför få brott anmäls och bara en mindre del går vidare till åtal. Domstolarna avgör däremot med fällande domar i de flesta fall mest beroende på att åklagarna har höga krav på bevisningen.

Straffet – eller påföljden som det så fint heter – borde ta hänsyn till vad personen förstår. Kan medling fungera som ett bättre sätt komma vidare än tunga böter och fängelse. Vad händer med en vuxen person på en 5-6 årings utveckligsnivå bland andra dömda i fängelsemiljön? Det sägs att antalet självmord och misshandelsfall i våra fängelser ökar just nu. När jag för några år sedan pekade på att Sverige återigen har fler personer med utvecklingsstörning i våra fängelser väkte frågan uppmärksamhet både i Europa och USA. Sverige har tidigare kritiserat USA för att man t o m dömer personer med funktionshinder till döden.

Sverige har en gammal och lite annorlunda brottsbalk. En utredning från 2001 – Straffansvarskommittén – försökte återföra den svenska lagstiftningen till de principer som gäller i Europa och västvärlden i övrigt-. Samtidigt glömde man gruppen peroner med funktionsbegränsningar – utvecklingsstörning, autimsgruppen m.fl.

Just nu pågår ett arbete inom regeringen om hur FNs konvention om funktionshinder från 2006 ska översättas till svensk lagstiftning. Kraven på rättvis behandling i rimlig tid inom svenskt rättsväsende behöver en offentlig diskussion. För att brottsoffren ska få ett rimligare bemötande borde rätten till målsägarbiträde byggas ut för personer med funktionshinder särskilt om det begränsar förmågan att förstå verkligheten och tidsbegreppen.

Jag tycker det är motiverat att rättsväsendet skulle inrätta utredningscentra för personer med funktionshinder på samma sätt som barnahusen ger för barn. Inte minst ökningen av brott med sexuella övergrepp motiverar detta. Det behövs kunskaper i kommunikation och frihet från beroende. Polisen, åklagare, domstolararna, advokaterna och medarbetare inom omsorg och socialtjänst behöver bättre metoder. Ett samhälles kvalitet beskrivs av hur rättsväsendet behandlar utsatta personer.