Finanskrisen kan skapa en ny karta. De ideologiska handböckerna måste skrivas om!

Sverige och världen drabbas oerhört snabbt av både finanskris och lågkonkunktur. Både politiker och analytiker har inte haft modellerna klara för att förklara det som hänt.

Den svenska staten står för ovanligheten stark rent ekonomiskt och politiskt. Regeringen har bra beslutskraft och kassakistan ärvälfylld. OECD gav i senaste prognosen Sveriges högsta rating. När fordonsinustrin hotas når krisen rakt in i det svenska folkhemmet. Den osannolika kollapsen är inte längre lika osannolikt.

Varför såldes Volvo till Ford för 8 år sedan? Volvo och den svenska industrialismen saknade muskler för att klara de långsiktiga investeringarna. Är det något som talar för att musklerna utvecklats idag eller behövs möjligen mindre muskler. Här verkar alla svar nej på bägge frågorna.

En del är snabbt ut och förklarar att staten ska ta över ägandet. Tomas Östros verkar utan att blinka kunna riskera pensionspengarna genom att satsa ur ATP-fonderna. Jag trodde att ATP hade uppdraget att säkra pensionärernas pengar. Eller så bloggar man som Lennart Holmlund och kräver att Maud Olofsson ska rädda bilindustrin samtidigt som han anklagar Maud Olofsson att hon direkt avvisar att staten skall agera. Det första påståendet skulle Freud ha kallat förenkling och det andra förnekelse. Maud och regeringen är synnerligen aktiv både inom EU och i kontakterna med de multinationella företagen inom bilbranschen. Men vi får inte hamna i samma utpressning som när General Motors och SAAB lyckades flytta vägpengar från Umeå och Norrland till västsverige utan att det säkrade något speciallt i Trollhättan.

Egentligen är det ingenting som tyder på att löntagarna är beredda att riskera sina trygghetspengar på osäkra investeringar. Vart ska man dra gränsen sen? Ska staten ta över eller strunta i andra krisbranscher exempelvis byggbranschen, skogen, metallindustrin, gruvorna? Och varför har vänsteridoelogierna slutat ställa förväntningarn på arbetsgivare och ägare? Beror det på att ägandet idag inte längre ger och kapitalistens ansikte utan i lika hög grad representeras av banker, fondförvaltare, pensionsfonder och fattiga småsparare.

Vem är vän? Vem är fiende? Varför stämmer inte de gamla ideologiska handböckerna? Överstatligt, internationellt samarbete behövs för att tygla oberoende finansspekulanter som flyter fritt runt den internationella ekonomin. Vi behöver stabil statlig finaspolitik för att återge bankerna självförtroendet dvs sköta sitt grunduppdrag att tjäna pengar genom att låna ut andras pengar. Vi behöver slå vakt om alla småaktörer, småföretag och småinvesterare för att att de inte ska tappa fotfästet. Vi behöver psykoanalys och lugnande för att inte alltför många ska tappa fattningen Men mest av allt en stabil kompass som pekar ut framtidsbarnscher i en hållbar ekonomi.