SNFs rapport: Saknar vetenskap och journalistisk objektivitet.

Svenska Naturskyddsföreningens granskning av riksdagspartierna miljö och klimatpolitik väcker med rätta känslor.  Jag är SNF-medlem och tar mig friheten att granska rapporten i sig. Själva rapporten skulle inte klara att bli granskad som vetenskap eller journalistisk objektivitet.

Låt mig ta tre exempel på sakförhållanden som inte beskrivs i rapporten:

– Sveriges offensiva arbete med klimat- och miljöfrågorna under ordförandeskapet förra hösten. EUs klimatpolitik har förstärkts till att bli världsledande. Vad är det värt i SNFs ögon?

– Genombrottet för vindkraften har skett sedan 2006 och är påväg att bli ett verksamt alternativ till både vattenkraft och kärnkraftsel. Är vindkraft att räkna med enligt SNF?

– Bioenergins betydelse för den svenska energiförsörjningen har nu gått om oljan. Här spelar inte minst kommunernas satsningar en avgörande roll. Umeå kan redovisa investeringarna vid Dåvamyran. Vad säger SNF om detta?

Det är synd att SNF förlorar sig i i sina egna detaljer och förlorar trovärdighet i helheten. När man läser rapporten blir beskrivningarna mest en pappersbeskrivning av enkäten från 2006, motioner i riksdagen och jämförelser med SNFs egna positioner. Hur kan man jämföra organiserad vargjakt med ökad vindkraft, ökning av bioenergi  och minskat oljeberoende.

Det är synd att SNF tar så tydlig ställning som rödgrön lobbyorganisation. Jag tror både SNF och miljön är förlorare i längden. Ett mer opolitiskt bundet SNF (som det var förr) skulle ge miljön en högre röst. SNF ska kunna agera utifrån en position som inte är partipolitiskt fastlåst. Annars riskerar organisationen att förlora mycket av sin legitimitet.