Det är egentligen inte särskilt konstigt att aktivistiska tjänstemän är så vanliga. Dels har det avskaffade tjänstemannaansvaret givit tjänstemän utrymme att vara mindre professionella än tidigare. Dels är det en naturlig följd av den överjästa välfärdsstaten. När det offentliga växer sig så stort och tar sig så mycket makt som i Sverige, blir kommuner, landsting och stat självklara redskap för dem som vill utöva olika former av makt över andra.

Detta har vänstern utvecklat till en konkret strategi. Den härstammar i grunden från marxisten Antonio Gramsci, som fastslog att den socialistiska revolutionen bäst genomförs inifrån, genom att dess anhängare tar kontroll över samhällets institutioner. Den västtyske studentaktivisten Rudi Dutschke, ledande inom 68-vänstern, satte senare etiketten ”den långa marschen på institutionerna” på strategin, som rörelsen sedan dess har använt sig av med stor framgång.

Till exempel har mångfalds- och genusaktivister skaffat sig höga plattformar i myndighets-Sverige, något som blev övertydligt när kulturministern beställde en lista av Rättviseförmedlingen över identitetspolitiska vänsterprofiler lobbyorganisationen skulle vilja se i kulturbyråkratins insynsråd och styrelser.