När den senaste inlandsisen försvunnit från södra Sverige blev klimatet snabbt varmare.
En tid efter avsmältningen blev dock klimatet åter kallare och Sydsverige utgjordes under en period av en trädlös tundra.
Träd och växtlighet vandrade söderifrån när klimatet tillät det. Området för Södra Östersjön täcktes av skog av tall, vars kåda senare ”förstenades” och bildar den bärnsten som fortfarande i vår tid spolas upp på stränderna.
Trädslaget gran vandrade dock in via nuvarande Kolahalvön och söderut till nuvarande Sverige. Eftersom nuvarande flora och fauna vandrat hit får man väl med modernt språkbruk kalla dem för ”invassiva” (?) arter.
Under bronsåldern hade vi medelhavsklimat (jämför med dagens Grekland, Italien och Spanien). Då var årsmedeltemperaturen cirka 2 grader högre än nu.
Under vikingatiden var det så varmt att nordborna kom att bilda bosättningar på Grönland.
Under 1300-talet inleddes en klimatförsämring som varande i cirka 500 år. Perioden kallas ofta Lilla Istiden. Glaciärerna i fjällkedjan ökade i storlek. Nordbornas samhällen på Grönland dog ut. Perioden kulminerade under 1600-talets senare hälft med en årsmedeltemperaturen 2-3 grader lägre än nu. Det var troligen den kallaste sedan den senaste istidens slut.
Lilla Istiden gjorde att Skåne, Halland, Bohuslän, Blekinge, Gotland och Härjedalen kom att tillföras det Sverige som var i tillväxt. Lilla Istiden gjorde att Lilla och Stora Bält frös till. Då kunde Karl X Gustav tåga över med den svenska armén i januari-februari 1658. Det resulterade i freden i Roskilde där fyrarna Nidingen, Kullen och Falsterbo blev svenska.
Lilla Istiden kulminerade under 1700–talet, vilket även sammanträffar med tiden före den industriella revolutionen. Det är denna tid som klimatpolitikerna tar som utgångspunkt i jämförelsen med nutid.
Klimatet har därefter successivt blivit varmare.
Sannolikt kommer även i framtiden naturliga variationer att ha stor påverkan på klimatet.