Med livet som insats

Idag besökte jag Karlssons bagarstuga i Nordmaling. Om någon trodde detta skulle vara lätt så bedrog dom sig. Om jag inte absolut skulle ha tag i Jonssons fantastiska tunnbröd så skulle jag ha avstått när jag såg den glashala vägen till Bagarstugan. Inget grus så långt ögat kunde se. Men brödet hägrade och lusten tog överhand så jag beslutade att parkera vid församlingsgårdens parkeringsplats. Den var grusad. Frågan var hur tar jag mig till det lilla röda huset som är bagarstugan coh som ligger nedanför församlingsgården? Att ta den isbeklädda vägen som anslöt stugan var enligt min bedömning ett riskabelt spel med kropp och knopp. Så jag beslutade att plumsa i den lilla snö som fanns bakom f0rslamlingsgården. Via det vita räcket där soptunnorna stod tog jag mig bakom församlingsgården och över ’snölägdan’ och ’plums,plums’ äntligen framme. Väl inne frågade jag hur kan kan ni ta er hit. Ja, men värst är det med veden i denna glasgata som utgör vägen och parkeringen sa bagerskan och la till tur att jag är av lappblod med andra ord vig. När jag väl köpt mitt bröd plumsade jag över snön mot församlingsgården och parkeringen. Att ta bargarstugevägen gör nog bara den som har ett löfte från ovan. Snälla Hembygdsföreningen sanda så vi alla kan och törs ta vägen till Karlssons Bagarstuga. Lite grus i maskineriet är bra i dessa dar.
Min mormor sa alltid ’genvägar är senvägar’ men i dag fungerade det bra och brödet var HÄÄÄÄRLIGT.