Så kom han då. Bedårande, förförande och helt utan vett och etikett.

Det är inte lätt. Han kom direkt från landet, från en stor härlig trädgård och ett liv i frihet. Nu plötsligt ska han anpassa sig till storstaden i en lägenhet tre trappor upp.

Det är så många människor och bilar, cyklar och mopeder, paraplyer och permobiler! Och alla dessa nya dofter…

Den lilla valpen tittar och nosar och försöker förstå. En del intresserar och annat låter han passera. Han är ganska kaxig och mer nyfiken än rädd. Det är ju bra.

Han är mjuk och gosig och bjuder vällustigt ut sin lilla kropp till både klappar och smek och små stunder av mjuk kamning.

När leklusten slår till förvandlas han till en morrande infernalisk marodör!

Det  gäller att få in en leksak mellan tänderna på honom om man, som jag, vill ha sina händer i fred. Han far omkring som en tornado med snuttefilten som motståndare, släpandes efter sig.

Med avundsvärd energi snor han runt och letar gömda små godisbitar på vardagsrumsgolvet. Han lyssnar till kommandona: SITT och SÖK.

Allt det här är ju underbart hundliv som vi människor får dela och glädjas av!

MEN, kissandet och bajsandet… Det är verkligen ingenting att glädjas åt.

Hur i h-vete ska jag få den lille filuren att förstå att han ska göra sina behov utomhus?

Vi har gått ut FÖRE, EFTER och MELLAN lek, sömn och måltider. Ingenting hjälper. Han skuttar glatt omkring i gräset och lika glatt kissar han så fort vi kommit hem och in…

I morse vacklade jag ut klockan 6.20, väl ute på gatan visste jag inte om jag hade klätt på mig eller inte. Men den lille filuren var på ett strålande humör och steppade omkring i det regnvåta gräset.

Så plötsligt : KISS! Ja! Hurra! Han kissar! UTE! Jag berömmer och belönar. Glada traskar vi hem, av med koppel och torka tassar, gosande och klapp. Så rusar den lille med vilda tassar in i vardagsrummet och gör vadå? KISSAR!

Jag känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag orkar inte! Jag vill inte torka alla golv i dag igen! Med kutig rygg sitter jag kvar på hallgolvet och stirrar, då händer det igen. Han BAJSAR!

Nu rinner tårarna. Fram med skurhinken.

Jag klarar inte det här.

Dotter vaknar, hon väcks av mitt sura snörvlande och valpens glada gläfs.

– Vi säljer honom! Jag kan inte, vill inte, orkar inte med honom!

Dottern  försöker lugna och trösta. Hon lindar sina sömnvarma armar om mig och vyssjar.

– Det går bra mamma. Det går bra…

Nu är dottern på fotbollsträning. Lilla marodören ligger som en liten ängel vid mina fötter.

Just nu går det bra.

Det går så bra.

/Kajsa Reicke

I sommar blev det 10 dagars semester i Spanien.
10 dagar och ett sällskap på 10 personer.
Det var härligt, bökigt, varmt och gemytligt.
Vi bodde en bit söder om Barcelona, i ett tjusigt hus med egen pool. Skönt.
     Vi var i åldrarna från 1 ½ år till 64 år. Alla med varsin egensinnig personlighet.
Den yngsta hade svårt att komma till ro på sina vilostunder. Hennes moder var blek om kinderna, men mycket tapper. Den äldste var snar att skälla på det som inte fungerade som hemma. Han piggnade dock till mot slutet av veckan då det var gay festligheter på gång. En av dem i den gyllene medelåldern ville gärna  utforska det mesta på egen hand. De ljuvliga tonåringarna önskade sig kanske mer faror och äventyr, men välsignade oss äldre med små överseende leenden emellanåt. Den äldsta kvinnan, mig kär och närstående, halkade illa intill pool kanten och kunde följaktligen inte följa med in till byn mer än en gång. 5 åringen var ett under av gosighet om han bara fick spela Ludo sådär 50 gånger om dagen.
Det är en del av min familj det här och jag älskar dem alla högt och innerligt.

     Själv kunde jag knappt bärga mig till middagstid för att få sätta tänderna i en och annan solmogen tomat och dricka ett och annat fantastiskt gott, om än billigt, vin.
      Sedan är det det där speciella ljuset… Jag älskar soldis och jag klarar värmen bra. Jag håller mig helt enkelt i skuggan så mycket det går. I min ålder och med min fisljusa hud är det helt enkelt av nöden.

     Ja denna första del av semester bestod av huset, solen, poolen och havet. Och så tomaterna förstås. Härligt.
Härligt att vara många också. Egentligen skulle jag nog alltid vilja ha en stor familj omkring mig. Naturligtvis skulle var och en ha eget boende, men gemensamma utrymmen för umgänge.
     Vi njöt av vår solvecka så gott vi kunde, alla utefter sin egen näbb, och över alltihop låg ett tjockt lager solskydd 30 +.

     Vi hann se lite av Barcelona också. Dit ska jag resa tillbaka. Kanske ensam nästa gång. Jag har nämligen fått se en skymt av Gaudis mästerverk och jag förstår att jag måste tillbaka och detaljstudera. Porslinet lever farligt här hemma efter besöket på Park Guell…

     Det var stora gayfestligheter i Barcelona. Två jätteparader hade vi turen att få vara med om. Det var verkligen häftigt och det piggade märkbart upp min svåger! En sådan härlig galenskap och stolthet. Det gick inte att stå still till samba  trummorna. Jag och en betydligt äldre dam gnuggade höfter med varandra och log. Vi var glada och danslystna. Just så borde livet vara oftare.
Tonåringarna var fulla av intryck från paraderna och reste hem med väskorna fulla med informationsmaterial och dessutom en packe kondomer. Det kan vara bra att ha på kommande  resor tänkte jag. I och för sig har jag ingen aning om kondomers livslängd. Men ändå.

     Jag hatar att flyga. Men det gick så bra. Både dit och hem. På dit vägen hamnade vi i business class, planet var fullt så det var vad som återstod. Det var skönt och rymligt. Mannen framför oss var definitivt van vid detta och sa med hög röst :
– Om någon har tagit MIN PLATS så slänger jag ut honom !
Det var klara besked. Ett ögonblick tänkte jag att det skulle bli bekymmer med gubben. Men han var nöjd och tyst sedan han fått sina drinkar. Det var nog tur det. För honom.

     Jag gör gärna fler resor med mina vimsiga och egensinniga släktingar. Helst med ännu fler av dem.
Med gummistövlar på och ett gott humör är det bara att hett och intensivt satsa ännu en gång på ännu en sommar.

/Kajsa Reicke

Tid är så relativt. I lördags kom 21 fantastiska donnor.
Elin, Lovisa, Emelie,
Frida (W), Johanna (H), Tova,
Frida (J), Ernesta, Karolina,
Emma, Johanna,
Nora, Alva, Frida (A) ,
Malin, Elvira, Gabriella,
Julia, Angelica, Ella, Cecilia  – och så vi ledare.

De gula stugorna fylls med så mycket: skratt, blödande gitarrfingrar, kloka ord, konstiga bett
och framför allt dessa fantastiska fantastiska tjejer och deras musik!

Kommer på mig själv med att hela tiden undra hur många proffesionella musiker som skulle  gjort detta:
Vikt av från E4:an genom västerbotten, slagit sig ner bland granar och gula stugor för att på en vecka skriva eget material- både text och musik, repa in materialet med människor de aldrig träffat tidigare?
Ge mig tre namn för jag kan inte komma på en enda.
Men dessa töser gör det! Och då ska de toppa veckan med en öppningskonsert på Trästockfestivalen på torsdag!
Kl 15:00.

De upphör verkligen aldrig att imponera på mig! Jag önskar att alla ( framför allt alla jag gillar) kunde uppleva dem alla; dessa begåvade fantastiska personligheter och det som uppstår när de jobbar tillsammans! Alla borde få se hur mycket energi kreativitet och hur  mycket som är möjligt att göra på bara ett par dagar! Världen skulle verkligen kunna vara en helt annan.Dessutom med ett fenomenalt soundtrack!!
Tro mig.
Är det någon som inte gör det går det att fråga Annika Norlin, Carolina Miskovsky och Petra Edström. De har alla tre varit här och bjudit på lyxigt inspirerande workshops. Magi uppstår igen och igen här.

/Stolt Vilda – popkolloledare

/Popkollo

11.48: Lunch under trädet. Textarbetet har gett en del att tänka på och jag har fortfarande ett pass på mitt andra sommarjobb kvar. Eftermiddagen kommer bli tjock. Känner det redan nu. Handlar väl om att behålla fokus genom press och allt sånt. Jag gillar att studera texter och ge rader nya betydelser. Kan sitta i timmar förlorad i några få ord, vända dem tills de ligger rätt. Orden väljer nästan ut sig själva när det blir så och i denna låts tredje vers har jag ett praktexempel att bjuda på: "Går emot öst i väst". De orden åt upp gårdagskvällens fika, men de smakaderiktigt bra när de efteråt hamnade i sitt rätta sammanhang.

13.07: Phantom power: On

14.11: Phantom power: Off. Verserna ligger där de ska, refrängen behöver bättre känsla. Märkligt. Refrängen är enkel och passande. Har jag blivit fartblind av att lyssna på samma beat för många gånger?

17.19: Hemma från jobbet igen. Vänder tid, vänder kronor. Bara att skrida till verket. Förmiddagens inspelning låter lite lite annorlunda från eftermiddagens men båda versioner har sina fördelar. Söker en mittenväg.

18.21:

 

18.51: Alla kanalerna är inspelade, Att skriva hela färdiga texter brukar inte alltid gå så här fort, kanske funkar jag hyffsat under press ändå. Lägger en slaskmix av det inspelade materialet i ipoden och drar på träningskläder. Löpning rensar hjärnan och musiken får en nyomgivning att spelas i. Även om den till stor del spelas in i garderober och källare så är målet med musiken att spelas upp i långt mer varierade miljöer. Vem vet, kanske känner någon rent av för att motionera till den. Jag låser in mig själv bakom mina hörlurar och joggar iväg.

23.33: Det låter ungefär som det ska göra när man lämnar en låt ifrån sig. Låten kommer upp på nätet i sin helhet inom två veckor så försökra dig om att myspace.com/MuurkGraa ligger i bland bokmärkesfavoriterna. Dessutom kommer en liten snipp att finnas för tjuvlyssning HÄR fram till dess att låten är färdigställd..

Kom ihåg: Kulturkofta är mysigt när det blåser snålt.

/Jonas Sundqvist

16.45: Hemma från jobbet nu. Datorn har stått på standby och i mejlen ligger det arrangerade beatet och väntar i både mp3-format och .wav. Det senare är det man använder för inspelningsprocessen. Peter har knåpat ihop en snabb och gungig beat i dagarna. Tanken är att jag ska låta denna blogg göra ett kulturnedslag i hur en inspelning kan gå till i en hemmastudio i Umeå, och därför har inget textmaterial förberetts. Vill försöka fånga arbetsflödet, om inte för någon annans nöje eller intresse så för mitt eget. Jag laddar min ipod med musiken och gör lite annat en stund. I hörlurarna går beaten på repeat. Dags att laga lite mat.

17.14: Jakob kommer på besök. Vi diskuterar texttema, äter kanelbullar, lyssnar på radio och betar av nyheter. Bollar rim och testar några bars innan jag försvinner i musiken och första versen faller på plats på laptoppens skärm..

18.37: Andra versen klar. Solen steker min rygg. Otroligt hood att göra hiphop i umeå. Timbuktu har verkligen gjort ett stort jobb med att släpa in hiphopen i de svenska stugorna. Tyvärr lever den svenska hiphopen hela tiden i relation till den amerikanska hiphopen, och då ofta den som ligger på försäljningslistorna, vilket leder till ett mycket missgynnsamt klimat för kulturen att få slå rot. En egen rot. Detta är relevant för att grupper som inte spelas på listorna, men som ändå utgör en erkänd del av hiphopscenen och har vettiga saker att säga, inte ges utrymme att säga det. Kasim Gump är ett av flera goda exempel på akter i denna genre som vuxit upp i det samhället som de riktar sin musik. Lyssna på Över min döda ö på deras myspace. Hiphopen blomstrar i denna stad.

19.02: Paus. En smula skrivkramp. Inte i fingrarna, hjärnan. Skriver ett blogginlägg till umeå2014. Arbetsveckan tog mer tid än väntat. Många saker ligger på vänt.

20.41:

21.39: Promenaden resulterade i en tredje vers. Orden studsade fram mellan mina steg så vi sökte tillfällig plats för läger och eftersom jag är hopplöst förälskad i hiphop bär jag ofta med mig penna och block för tillfällen då inspirationen flödar. Bra att vara förberedd eftersom det är en kraft som inte direkt låter sig schemaläggas.
 

22.24: Programmet är igång, musiken laddad, sladdarna inpluggade, mikrofonen på…
/Jonas Sundqvist

En stad som aspirerar på att bli kulturhuvudstad har mycket att leva upp till, framförallt till sina egna invånare. Kultur är ett ord som ibland kan bli lite större än det behöver bli och kan leda till att folk inte nödvändigtvis känner sig utanför, mera som att de inte bryr sig. Det är tråkigt. Kultur kommer alltid med en känsla, om än ibland blott som en förnimmelse. Och även om du inte uppskattar all kultur eller all form av kultur så erbjuder avnjutning av kultur, oavsett form eller färg, en del nyttiga frågor och perspektiv. Det finns en anledning till att en staty ser ut på ett sätt och att en tavla går i sina färger. Det finns en liten berättelse, en liten sanning, som fångats och sedan låtit tämjas av skaparens berättarförmåga. Kultur bär spår av livet, och kan hjälpa människor förstå varann. Varje tavla har en konstnär och varje bok har sin författare, därför finns ledtrådar till mer kunskap om livet och väntar på din uppmärksamhet.

I Umeå lever kulturen på flera plan och som stadsvandrande invånare är jag stolt att berätta om staden jag bor i och vad den trots sin i sammanhanget blyga storlek har att erbjuda sina invånare. De upplysta hustaken om vintern,  trädgård i norr, gångtunnlarna vid Östra gymnasiet, spegelträdet i rondellen vid NUS och elskåpen runt om i stan som gått från trista klumpar i stelt grå metall till fantasifullt färgade djur är några exempel på de där små sakerna som gör att en stad känns levande. Detta är en fin stad att spatsera genom oavsett årstid, även om jag saknar de stora björkarna längs Rådhusesplanaden och några riktigt spår av graffiti. I en huvudstad borde en gatukultur som graffiti vara välkommen, uppskattad och tillåtas ta lite mer plats.

Sprid kultur. Sprid kunskap.
/Jonas Sundqvist

Känner mig tvungen att säga några ord om bloggaren. För att rättfärdiga mig? Förklara mig? Eller för att jag helt enkelt själv varit väldigt nyfiken på de andra bloggarna.

Vad är intressant att veta? Vart jag jobbar? Var jag kommer ifrån? Hur jag ser ut?  Vad jag tycker om kulturhuvudstadssatsningen?

Borde jag kanske skriva om mitt jobb på föreningsbyrån. Föreningskonsulent med rätt att dela ut bidrag. Bra dagar får jag möta människor som Hüseyin Günes som berättar om sina planer på en boxningsklubb. Andra dagar sitter jag och knappar in ändlösa siffror kring aktivitetsbidraget i ett system.

Att jag är en lantis som hatar trångsynthet och småaktighet. Att jag ändå just nu längtar till Sidensjö som trots långa resor fortfarande är den vackraste platsen på jorden. Att jag kommit på mig själv med  att säga positiva saker om Ö-vik på sista tiden (Förlåt Umeå men Ö-vik har tagit vara på sitt hamnområde på ett mycket bättre sätt och det finns bra evenemangsarenor) 

Borde jag kanske skriva att jag lämnade en del av mitt hjärta i Zambia. Utan att kunna förklara hur det gick till. Det var inte landet, kulturen eller upplevelserna. Det var människor som du och jag. Levande och sanna. Även om de just nu är väldigt långt borta finns de alltid med mig.

Borde jag skriva om teaterhistorien. Om alla skrattanfall tillsammans med mina teaterbarn i Innertavle. Om alla ändlösa timmar sprättande av raksöm i Umespexet.

Borde jag skriva utbyteshistoria. Om kulturkrockar och möten i Thailand, Vilhelmina, Zambia och Estland. Om jobb och ledaruppdrag i olika länder.

Om kärleken. Som eg. bara rör honom och mig.

Men jag vill gärna tro att jag förändras och att inget av detta är relevant egentlligen. Så jag tackar för mig och önskar alla en trevlig sommar.
/Sara Nordström

Kultur kan vara många saker. Enklast att ta på är kanske dans, teater, musik, m.m. Även andra saker som mat och traditioner är sådant som man oftast pratar om när det gäller andra kulturer. Men de viktiga sakerna. De som verkligen betyder något är svårare att ta på.

När jag var yngre trodde jag att svensk kultur var luciatåg, dalahästar och allsång på skansen. När jag var 21 hade jag möjlighet att jobba tillsammans med en kille från Zambia i ett projekt kring ungt ledarskap. Vi jobbade först en period i Sverige innan vi åkte till Zambia för att jobba. Jag fick lära mig helt andra saker om vad det innebar att vara svensk. I Zambia bodde jag i en vanlig zambisk familj med åtta barn och jag upptäckte många saker om mig själv. T.ex. att jag hade en obändig tro på evolutionsteorin trots att jag inte hade några bevis. Men jag fortsatte att upprepa saker som jag blivit tillsagd genom uppväxtåren och märkte till slut att jag var lika "hjärntvättad" som de religiösa ungdomar som jag diskuterade med. Eller var jag kanske bara kulturellt programmerad?

Det visade sig också att jag hade värderingar som jag inte kunde släppa. Vissa saker som jag vägrade anpassa sig till. Har ni hört uttrycket  "Man ska ta seden dit man kommer". Min erfarenhet är att de som säger det aldrig har behövt leva i en kultur där det ibland krävs att man ger avkall på saker som man har en viss syn på t.ex. demokrati, jämställdhet eller barnuppfostran.  

Även om det inte var något som var lätt så önskar jag att alla någon gång skulle prova på att vara i minoritet, att vara den som ser annorlunda ut, som är annorlunda, som med sitt blotta utseende väcker fördomar, att vara den som ifrågasätts och som själv blir tvungen att ifrågasätta sitt eget liv och det man alltid trott var sant.  Kanske, kanske, kanske skulle människor då kunna förstå andra bättre. Kanske skulle vi vara lite mer toleranta mot andra. Jag vet att jag blev det.

"De flesta dömer mer efter skenet än efter verkligheten, för alla kan se, men få förstå"

Det viktigaste var nog ändå att jag under lagren av inlärda beteenden, vanor, och kulturell programmering hittade vad som var viktigt för mig. 
 

/Sara Nordström

När jag var liten hamnade jag i en förening. Föreningen hette Vi Unga men det spelade ingen roll för oss just då. Vi spelade teater och vi hade fantastiskt roligt.  Vi träffades i en bygdegård i en liten by där fotboll var den enda fritidsaktiviteten. När vår teaterledare slutade bildade vi en egen Vi Unga klubb och jag blev vald till ordförande. Jag gick i högstadiet då och var äldst i gruppen. Vi trodde inte att det skulle gå. Vad visste vi om att driva en förening? Vad kunde vi göra?

Som tur var fanns det andra som trodde att vi kunde. Det fanns SV-tanter. Vi kallade dem lite skämtsamt för det p.g.a. det studieförbund som de representerade. Våra SV-tanter hette Anna-Britta och Vivianne. De talade mycket bestämt om att vi visst kunde. Att vi skulle få åka på teaterledarutbildning. Att vi skulle få funktionärsutbildning. Att vi skulle ordna sommarläger för barn. Att vi skulle ha roligt. Att de skulle hjälpa oss.

Vi började rätt snart med att ordna läger och teaterverksamhet för de som var yngre än oss. Vi insåg att ungarna ville göra olika saker och under högstadie och gymnasietiden tog vi hand om en grupp barn och planerade olika aktiviteter tillsammans med dem. Vi insåg att SV-tanterna hade rätt. Vi slutade fundera på om vi kunde eller inte. Vi gjorde ändå. Och jag lärde mig att allt är möjligt. Om jag vill. Om jag är beredd att lägga ned tid och arbete. Det var bland annat det som lockade med Vi Unga och som gjorde att jag stannade kvar i den föreningen. Att jag fick göra själv och skapa egna projekt . Det fanns inget färdigt koncept. Men om jag ville skapa fanns verktygen och människor som backade upp.

Men inget hade hänt om det inte funnits SV-tanter. SV-tanter som orkar, som vill, som tror, som ser och som lyser i en värld av resignerade och trötta "det är ingen idé" människor. Att vara SV-tant är det finaste som finns. Det har inget att göra med ålder, kön eller vart man jobbar. Det är en inställning och roll man väljer. Så under min vecka i rampljuset, när alla tusentals människor läser mina blogginlägg, vill jag passa på att hylla alla SV-tanter i världen. Ni gör Sidensjö, Umeå, Europa och världen roligare att leva i.
/Sara Nordström