Khoma
Idun
Bäst: Trygga kort var avslutande One of us Must Hang, men även blivande favoriter In it For Fighting och A Final Storm.
Sämst: En haltande och lite osäker upptakt som säkert förtog mycket av det nya låtmaterialet.
Betyg: 4

För mig är Khoma en bild av den gamla hardcorescenens implosion. Jag minns sångaren Jan Jämte från emocorebandet Plastic Pride: såväl hans karaktäristiska trandans som försöken med thomyorkefierad släpsång. Det var förmodligen inte problemfritt att leka loss på det viset när klassisk hardcore stod i zenit, men man gav det sitt innerligaste. Rörelsen mot indierockens utmarker var staplande då, knappast självklar. Evolutionen kom aldrig riktigt att fullbordas under 90-talet; inte förrän Umeås stolta hc-skepp kapsejsat, och och en ny armada kastat loss från hamnmagasinet. Sedan har emellertid Jämte och kompani fått rätt. Idag är denna sensibla form av sång, ackomponjerad av mäktigt mangel, legio.

Sett till helhet finns dock få motsvarigheter till bandet Khoma. Det ovan behandlade, vokala, är bara en av de faktorer som gör bandet speciellt. Allting orkestreras lika noggrant och estetiskt. Khoma är ett band som känner till vikten av ett teatraliskt uttryck och som inte drar sig för att göra entré till mässade orgelspel.

Ikväll är det i sin ordning. Förväntningarna är så höga denna festivalfredag att man svettar ur sig en essä om Khoma innan de ens klivit på.

Så är det alltså dags för den efterlängtade comebacken. Efter flera års uppehåll och tusen uppbrottsrykten är Khoma tillbaka. Inte bara i Umeå, utan på dess största scen. Man kommer i prydligt lappade skor, med nya albumet ”A Final Storm” i bagaget. Men resan hit är många gånger avhandlad, sedan veckor tillbaka en immanent del av khomamyten.

Mörkret sluter sig och små öar av festivalbesökare pressas ihop till en kontinent förväntansfulla fans.

Nu ringer det in. Synthen sätter tonen. Det är lustigt, men det låter som introt till ”The Show Must Go On”. Episkt eller bara pretentiöst arenarockigt? Spelar det någon roll? Detta är Khomas Home Coming Show. De gör som de vill. Utan pardon slår Johannes Persson in inledningsackorden, rungande, gong-gong-aktigt, som i fallet med hans Cult of Luna.

Hastigt sätter Jämte ner foten, och rummet draperas i den där välbekanta stämman. Så fortsätter det. Stretar emot, söker sin form, smälter samman, rinner ut över scengolvet. Det är knappt med headbangutrymme mellan nedslagen. Skulle man börja digga för hårt kunde man bli alltför hastigt avbruten, av någon oförutsett vändning. Och se löjligt dum ut på köpet.

Det nya låtmaterialet, som dominerar inledningen, är också en smula knepigt. Spåren är komplexa och sällan särskilt publikfriande. Lika lite tycks bandet invanda i sitt nya stoff – de befinner sig på olika platser. Den patenterade ljudbilden svävar undan. Inte så att golvet brister under Khoma, men visst känns det lite skakigt här och var. Eller så är det bara nervositet? Kanske lika mycket hos åhörarna?

Tviveldödaren blir det nya singelspåret In It For Fighting. Här hävdar sig bandet, med sprudlande kreativitet och lika passionerad kampvilja på scen. Det är smattrande tajt – finstämt och lågmält men samtidgit malande och tungt. Kort sagt, det paradoxala och högst karakteristiska som är Khoma. Vi behöver mer av detta dynamiska. Egentligen skulle man haft mer av detta khomastuk redan för tio år sedan; att anpassa sig, opponera sig mot eller på annat sätt förhålla sig till. Sentimentalt men rasande, tankeväckande, dröjande – det låter som en recension av Tomas Tranströmers senaste – men just så förhåller det sig.

Nu är bandet mer av en organisk kropp. Fortfarande nyckfull i sina rörelser, men ett levande väsen. Publiken är med.

Avslutningsvis släpper man loss One Of Us Must Hang. ”Hiten”. Micken vänds ut mot folkhopen och resultatet är lika rörande att se som att höra. När Khoma lämnar scen är det faktiskt fortfarande allsång till låtens outro. Ett försök att mässa bandet in på scen igen. Det är inte det typiska HC-skrålet man hör, utan det innerliga, radioheadsvajande gnölet – i enlighet med Jämtes personliga smak. Sitt nu still i båten Khoma, tänker man. Inga fler spastiska ryck. Lämna för h-vete publiken kvar där, i detta stadium av hjärtesorg.

Och visst. Khoma känner sin egen teater. Spelningen är defintivit finito. Ett värdigt avslut, en stark återkomst och som alltid en nyttig injektion nymodighet.

Khoma har kommit hem. Inte som hjältar, men absolut som förlorade söner.

 ERIK JONSSON