Umeås Badbolag plagierar min badhistorik i Umeå i VK 1970 och gör intrång i upphovsrätt! Utan att fråga om lov eller betala för nyttjandet! (Troligen inte heller kontaktat VK).
Umeås Badbolag plagierar min badhistorik i Umeå i VK 1970 och gör intrång i upphovsrätt! Utan att fråga om lov eller betala för nyttjandet! (Troligen inte heller kontaktat VK).
Det är tyvärr inget nytt för Umeå kommun. I en tidigare badutredning upptäckte jag att det jag skrev i artikeln ”Från kulturbadhus i Umeå till framtidens folkbad” inför Umeå simhalls invigning december 1970, fanns med i avkortad och omgjord form. Se min artikel nedan.
På hemsidan på Umeå Badhus AB
http://www.umeabadhus.se/ombadhuset/badhusetshistoria.4.1a076b78142b1f0d54a684.html
publiceras nu detta (samma?) plagiat igen med en mängd skrivningar av mig ordagrannt citerade. Som t ex här ”frågade magistraten om stadsfullmäktige ville stödja ett blivande badhusbolag” och ”tillsättandet af (men ändrat till av, min anm.) en kommitté med uppdrag att utreda frågan om anläggande af (här kvar af, min anm.) ett badhus”. Sedan följer citatplagiat ur min historik till följande på slutet ”Umeå blev således experimentstad för en för alla användbar anläggning.”
Så det är uppenbart att det är min artikel som använts som underlag, men omskrivet för att som dölja intrånget och framstå som ett dokument gjort av kommunen/badbolaget.
Vid förra upptäckten, som jag också meddelade VK och fick stöd för att det var ett intrång och kommunen inte heller blivit kontaktad, påpekade jag plagiat och intrång för dåvarande fritidskontor som stod bakom denna historikskrivning.
Då den som gjort inte förstod att det var något man inte fick göra utan att ha kontaktat mig och VK, lät jag saken bero, jag hade inget otalt med personen i fråga. Överordnade och den politiska nämnden ska dock känna till upphovsrättsvillkor.
Men då personer i kommunen även nu finns med (som bör veta om intrånget då), direkt eller indirekt, i nuvarande badhusplaner/bygge på kv. Nanna, kan jag inte acceptera intrång/plagiat en gång till. Dessutom är detta utlagt på nätet och nåbart överallt, vida mer prestigeviktigt och för att kunna förverkligas gentemot en utredning förr på papper med begränsat mottagande.
Därför vill jag ha svar från badbolaget och bolagets styrelse vad man anser om detta upphovsrättsbrott och är beredd att betala/kompensera.
http://www.umeabadhus.se/ombadhuset/badhusetshistora.4.1a076b78142b1f0d54a684.html
Badverksamhetens planering och utveckling i Umeå kommun
1894
Det var dåvarande borgmästaren Albin Ahlstrand som lät uppföra varmbadhuset 1894. Huset låg vägg i vägg med borgmästarens egen villa på hörnet till Västra Kyrkogatan. En ”privat filantropisk åtgärd helt i tidens anda med dess nya idéer om hygien och folkhälsa”, skrev arkitekten Erik Thelaus i sin bok Umaniora. Umeborna kunde nyttja fyra badkar, tre duschar, ångskåp och en finsk bastu i det nya badhuset vid älven. Huset användes som badhus fram till 30-talet, när ett nytt badhus byggdes. Sedan har huset använts till olika ändamål. Det har både varit bostadshus och inrymt kontorslokaler. Men utvändigt har det förblivit tämligen oförändrat. Den största skillnaden jämfört med 1894 är kanske färgen. När det byggdes var byggnaden ljus. Numera är den mörkröd. Byggnaden anges som byggnadsminne i Umeå kommuns fördjupade översiktsplan från 2011.
1896
Redan 1896 frågade magistraten om stadsfullmäktige ville stödja ett blivande badhusbolag med syfte att bygga ett varm- och kallbadhus för 35 000 kr. Men drätselkammaren avstyrkte även om de ”insåg nyttan och behovet av en sådan anstalt”. Fler ansträngningar gjordes också men strandade främst på kapitalfrågan.
1913 – 1914
Sedan dröjde det ända till 1913, då ett antal herrar lämnade in en motion till stadsfullmäktige om ”tillsättande av en kommitté med uppdrag att utreda frågan om anläggandet af ett badhus”. Bakgrunden var att skolorna utredde möjligheten om en badlokal i källaren på folkskolebyggnaden (nuvarande Vasaskolan), vilket skulle kosta 20 000 kr. Motionärerna tyckte dock att det var viktigt att skolbarnen skulle få bada även efter avslutat skolgång och därför borde staden satsa på ett folkbad. Våra motionärer var också förutseende och lät idrottsföreningarna fungera som ett viktigt remissorgan. Man insåg att idrottsfolket och allmänheten kunde få sina behov tillfredsställda om man samarbetade i planeringsstadiet. Motionen godtogs och ett år senare, juni 1914, presenterar ingenjör Albihn från Stockholm ett skissförslag på varmbadhus med simhall. Kostnaden beräknades till 115 000 kr och badhuset skulle ligga i kvarteret Urd, nuvarande Norrlands-operan (gamla brandstationen). Men första världskriget kom emellan och förslaget fick ligga i avvaktan på gynnsammare förhållanden.
1920 – 1925
1920 började det röra på sig igen då badhuskommittén, som nu också innehöll en dam, fröken Anna Grönfeldt, skulle allsidigt utreda frågan om ett badhus kombinerat med en tvätt. Samme Albihn som tidigare kom 1921 med ett förslag placerat i Broparken, kostnadsberäknat till 525 000 kr. Drätselkammaren föreslog en ombyggnad av gamla elverkets byggnad, vilket badhuskommittén förkastade. Det jobbades vidare och Albihn kom 1925 med två nya förslag, dels i Broparken och dels i kvarteret Tyr (hörnet Kungsgatan – Döbelsgatan, där senare Varmbadhuset kom att byggas). Nu kostnadsberäknat till 235 000 kr. Men än en gång ville inte drätselkammaren vara med. De föreslog istället 1927 en ombyggnad av fastigheten i kvarteret Ägir i centrala stan för 107 500 kr. Samma år upplöstes badhuskommittén. Drätseldirektör Nilsson hade också tagit kontakt med en stockholmsarkitekt vid namn Hedblom om ett förslag i kvarteret Tyr.
1927
I slutet av 1927 tillsattes en byggnadskommitté som gav arkitekt Robert Laurell i uppdrag att förbättra Hedbloms förslag. Byggnadskontoret arbetade vidare med förslaget som nu kostnadsberäknades till 262 000 kr. Den 23 november 1928 beslöt stadsfullmäktige slutligen att Laurells skisser skulle godtas och äntligen kunde spaden sättas i marken efter så många års dividerande.
1930
Vid invigningen var allt frid och fröjd. Efter sju sorger och elva bedrövelser står nu Umeå varmbadhus klappat och klart, skrev VK den 1 februari 1930. Umeborna hade fått ett badhus som fick många lovord. Det var det första badhuset i Europa som drevs helt elektriskt och reningsproceduren beskrevs som överdådig.
1945
Sakta men säkert växte Umeå och 1945 kom Kronan, representerad av Kungliga Västerbottens Regemente, med ett förslag på en simhall med en 25 meters bassäng som skulle kosta 365 000 kr. Varmbadhuset började bli för litet. Regementena ropade efter simmöjligheter och tävlingsidrotten skulle kunna få en speciell bassäng och badhusets belastning skulle minska. Platsen som föreslogs för ändamålet var hörnet Västra Esplanaden – Järnvägsallén, på K 4:s idrottsplats. Då Kronan hade en lägerkassa på 200 000 kr, antog stadsfullmäktige i princip att hjälpa Kronan. Drätselkammaren fick i uppgift att framlägga ett slutligt förslag men staden blev tveksam när man 1946 kom fram till att kostnaden skulle bli drygt 500 000 kr. När det sedan framkom att Kronan inte säkert skulle få disponera lägerkassan försvann förslaget i glömska.
1961
Åren gick och planeringen av universitetet tog stadens tid och pengar. Men i januari 1961 kom en motion om en ny simhall. Även från landskommunen[1] hade man motionerat om saken. 1962 tillsattes en kommitté som skulle utreda anläggnings- och driftkostnaderna samt placeringsfrågan. Två år senare kom kommittén med sitt betänkande till stadsfullmäktige, som remitterade frågan till drätselkammaren och Idrottsstyrelsen. Sedan vidtog en omfattande diskussion om var simhallen skulle ligga. Olika förslag diskuterades; Broparken, Bowatersområdet, Gammlia, K 4 kasernområde och idrottsplatsen. Gammliaansågs av kommittén och de flesta som bäst. Men diskussionen om platsen drog ut på tiden.
Arkitekten Åke Lindqvist, Stockholm gjorde vid sidan av förslaget på Gammlia ett förslag på Bowatersområdet. Simhallen skulle byggas ut en bit över älven. Det skulle bli ett estetiskt läge för simhallen och ligga bra till för turistströmmen. Men Gammlia blev ändå slutgiltigt den plats där den nya simhallen skulle byggas. Men det av kommittén ingivna förslaget stoppades i arkivet.
1964
I maj 1964 avlämnade kommittén ett digert utlåtande där man förordade ett omedelbart påbörjande av projektering av en simanläggning för ca 7,5 miljoner kronor på Gammliaområdet. Ärendet fördröjdes dock i viss mån genom kommunsammanläggningen vid årskiftet1964/65.
1967
1967 presenterade arkitekt Lindqvist ett verk som enligt honom själv följde helt andra principer vad beträffar utformning och funktion än tidigare simhallar. Umeå blev således experimentstad för en för alla användbar anläggning.
1968
I september anvisade stadsfullmäktige 9 187 000 kr till simhallens uppförande och utrustning. Första spadtaget togs 2:a april 1969.
1970
Senaste kommentarerna