Utveckla – inte avveckla – Professorn Campus i Umeå – ger ekonomivinster

Medier i Umeå har på olika sätt uppmärksammat att personkooperativet Professorn – av ekonomiska skäl och på grund av kösituationen – tvingats avveckla sin förskola från 2016, åtta avdelningar i två plan, Professorn Campus.

I en intervju (i Folkbladet) säger för- och grundskolenämndens ordförande Moa Brydsten (S) att hon är förvånad och menar det är märkligt att inte kunna fylla platsbehovet då det är brist på förskoleplatser i kommunen. Liknande säger föräldrar som intervjuas i reportagen.

Men detta är inte märkligt, tvärtom vanligt med barnomsorgslokaler då bostäder inte börjat byggas i nya stadsdelar som på universitetsområdet norr om IKSU Sportcenter. Det var planeringsförutsättningarna när för- och grundskolenämnden under Margareta Rönngrens (S) ordförandeskap 2002–2014 beviljade Professorn Campus tillstånd.

Så politikerna i nämnden behöver syna planerna för barnplaceringar utifrån sökande längre ifrån. Finns beräkningar för när förskolan kan bli fylld och har bidragen anpassats därefter?

I fristående förskolor kan man inte som i kommunbyggda få ekonomi för att täcka upp underskott i verksamheten då man inte får bidrag för dem som kommunen inte placerat ur den gemensamma kön–alltså finns ett kommunansvar här!

Kommunansvaret bör då även gälla framtiden för Professorn Campus med ovan förutsättningar som gäller under tiden som nya bostäder kommer. Och för övrigt, dagisplatser där tidigt lockar ju lättare barnfamiljer dit än inga förskolor, annars vanligt.

Om 2019 års politiker i Umeå lär av sina politiska föregångare 48 år tidigare, blir det självklart att känna samma ansvar när fristående krafter i dag skapar barnomsorg för framtiden.

Daghemshistorik, eller förskoledito numera, stärker Umeå kommuns ansvar här då man 1968 som Umeå stad såg ett daghem om fem avdelningar i egenregi byggas (och beviljade visst bidrag), Professorn (!) vid Ålidhems centrum, av Umeå Studentkår.

Studentkåren såg barnomsorgsbehov för studenter, personal, med flera vid Umeå universitet. På köpet blev det platser för icke-universitetsanknutna föräldrars förskolebarn.

Så här skrev VK:s Kerstin Eriksson 23/4 2016 i reportage om denna historik. Folkpartiets/Liberalernas Lennart Degerliden, då US-ordförande, intervjuades.

”Umeå studentkår vädjade år 1967 till Umeå stadsfullmäktige om att få ekonomisk hjälp för att kunna erbjuda någon form av barnpassning för de studenter som har barn. År 1968 öppnade kåren förskolan Professorn på Ålidhem. Umeå studentkår arrangerade också barnparkering på förmiddagar i en lokal på Axtorpsvägen, till en kostnad av två kronor per timme och barn.

– Det var svårt att hitta personal till förskolan. Vi anställde en sjuksköterska som föreståndare och lyckades få Scan att leverera maten, minns Lennart Degerliden.”

1971 övergick Umeå stad till Umeå kommun. Och, märk väl, Umeå stad tog då över barn och personal samt byggnad!

Jag minns detta extra väl då jag började min förskolebana vårterminen 1971 på just Professorn-dagis-förskola som förpraktikant (behövdes för att söka förskollärarutbildningen). 1973 blev jag klar förskollärare.

Om 2019 års politiker i Umeå lär av sina politiska föregångare 48 år tidigare, blir det självklart att känna samma ansvar när fristående krafter i dag skapar barnomsorg för framtiden.

Särskilt när man nu välkomnar privata/enskilda aktörer i förskolan. Och förskolan berör universitetet som länge diskuterat barnomsorg på campus och en utredning 1995 av Umeå universitet visade på behov för studenter och personal.

Detta och nya lokalmiljöer–där utformning kombinerar traditionella daghems egna entréer/hallar med nya förskolors innetorg och utan störande genomgångar–ledde 2008 till en idé för ett innovationsprojekt genom Uminova Innovation och som Umeå kommun stöttat genom sitt ägande.

Utemiljön är välplanerad i trafiktryggt område med skog och natur, intill friidrottsarenan på campus och nära till IKSU Sportcenter, där markägaren Akademiska Hus positiva inställning till förskolan hade en avgörande roll.

Genom projektet medverkade och godkände kommunen att en fristående aktör, personalkooperativet Professorn, byggföretaget Peab och fastighetsbolaget Hemfosa kunde förverkliga Umeås största förskola och den första på ett campus i den storleken i Sverige.

Därmed ökar skälen för att utveckla och inte avveckla, där inte bara Umeå kommun kan bidra utan även universiteten (Umeå universitet och SLU) samt näringslivsaktörer om sådana erbjuds medverka.

Till sist, betänk att i snart tre år har Professornkooperativet med personal ”sparat” på kommunförskolebyggen med ekonomivinster för Umeås skattebetalare samt minskat dagisköerna, 100-tals varje år, dessutom! Sådant ska väl betala sig?

Urban Bengtson