Hej vänner,

Då var ännu en resa över och jag är tillbaka i Umeå efter ett utmanande men samtidigt inspirerande och hoppfullt uppdrag. Vägen tar dock inte slut här. Flyktinghjelpens arbete i Grekland fortsätter och tillsammans med vår nationella samarbetspartner har vi en handlingsplan för den kommande tiden, som nu ska sättas i verket.

Påvens besök på Lesvos (igår) är över och hans ord ekar i mitt huvud. Hans beundran för det grekiska folket är definitivt något jag delar – i en period av arbetslöshet, ekonomiska restriktioner, ständiga lönesänkningar och generell otrygghet har de stått stadigt sedan dag 1 och gör det fortfarande. Med öppna hjärtan! Om ändå länder – på makronivå – kunde agera lika solidariskt.

Men flyktingkrisen är så mycket mer än bara Grekland.

För att kika lite på Sverige så är vi som ankomstland i en väldigt annorlunda situation. Vi har varit väldigt bra på att ta emot flyktingar i antal. Men kanske desto sämre på att ta emot flyktingar som människor. För flyktingmottagning är inte statistik. Det handlar om människor som flytt sina hemländer, vandrat över berg, korsat hav, rest över halva Europa – för att knacka på vår dörr – och nu står redo för besked om när deras nya liv kan börja. Jag frågar mig om vi är redo?

Eller ska vi låta år gå förlorade? År som kan användas till något produktivt. År där människor får en chans att ägna sig åt självförverkligande snarare än en passiv väntan dag för dag. Vår förmåga att absorbera den kapacitet som just nu förvaras på asylboenden runtom i landet är avgörande för framtiden. En liten investering idag kan ge väldigt stor avkastning i framtiden – likväl som frånvaro av samma investering för stora kostnader med sig in i framtiden (för människor men också för samhället i stort). Är vi kapabla att tänka nytt? Eller tror vi att samma gamla lösningar även ska lösa morgondagens problem?

Superminister Ylva Johansson, det är ingen lätt uppgift du har fått. För hur står det egentligen till med flyktingmottagandet idag, är det ansvarsfullt? Alla de skattemiljarder som blir till vinst i någons företag – får vi valuta för de pengarna? Hur är det med kvaliteten på svenskundervisningen? Hur går det med bostäderna, arbetsmarknaden, egenföretagandet, valideringen av utländsk utbildning, resurser till skolor, vård, omsorg? Är de alla människor till gagn? Vem kvalitetssäkrar alla skattesatsningar? Listan kan göras längre men då orkar ingen läsa vidare…

Etablering och integration är allas ansvar. I byråkratins Sverige där gråzonen mellan olika mandat kan vara avgörande för berörda människor krävs att samtliga aktörer sätter sig runt bordet och tillsammans tänker nytt – med fördel verklighetsförankrat och pragmatiskt genomförbart! Vi behöver inte fler fina ord och pampiga tal. Sverige står inför ett vägskäl. Och resultatet kommer inte bli bättre än vår kedjas svagaste länk.

Låt inte fler människor vissna i en hopplös väntan.

Med det sagt… Tack för mig och tack för att ni hängde med på resan!

Elham

Ps. Kolla in UMEÅMODELLEN för inspiration om hur ansvarsfullt flyktingmottagande kan utformas i praktiken utan merkostnad för statens budget, med vinstmarginal men inte på bekostnad av människor, och med möjlighet till självförverkligande från dag 1. 

Hej Sverige!

Jag är nu i Aten, det betyder grekiskt fastland. Här är livet annorlunda för de flyktingar och migranter som befinner sig i Grekland jämfört med på öarna. I och med den särskiljning man gjorde mellan ankomster före och efter 20 mars befinner sig nu över 50,000 människor på fastlandet. Temporära transitcenter blir till mer långsiktiga lösningar. På en gammal skeppshamn i utkanten av Aten är man i färd med att bygga en by med prefab containerhus. 4000-8000 personer ska flyttas hit från spontana bosättningar runt staden. I jämförelse med många andra ställen är detta flyktinglägrens créme-de-la-créme… Ett eget prefab! Vid hamnen och på en gammal flygplats trängs man i terminalhallar i campingtält. Ett gammalt militärområde och en idrottsstadium har blivit en microvariant på flyktingläger likt det vi är vana att se på nyheterna.

Mitt i allt slår det mig. Detta är Europa 2016. Vad händer med alla dessa människor i det långa loppet. Människor som ingen vill ha. Många har fortfarande siktet inställt på att korsa gränsen norröver och undrar när den öppnar. Vi undrar tyst om den öppnar. För några dagar sedan ökade desperationen i Idomeni, gränsen till Makedonien, och ca 300 personer skadades i tårgasattacker och chockgranater från Makedonisk gränspolis. Hoppet är det sista som lämnar människan.

Och visst finns det fortfarande en hel del hopp för framtiden. Jag ser på de barn som befinner sig på dessa center och spontanbosättningar och nästan utan undantag ser jag en gnista av hopp i deras ögon – oavsett hur miserabel omgivningen i övrigt är. Pojken och flickan som leker tagen mellan tälten i terminalhallen, hon fångar honom och de kramas innan hon springer vidare med ett skratt. Flickan med tofs mitt på huvudet som med ett stort leende vandrar med bestämda steg och ståtlig hållning genom korridorerna i idrottshallen, andra gången vi möter henne blir det en high five i farten. Och så pojken som fastnat med blicken på grävskopan som gräver avloppssystemet i den gamla skeppshamnen. Där hade nog min lilla Kian också stått och fascinerats.

Europa 2016. Nog finns det hopp alltid. Men det kräver ledarskap. Idag blev jag påmind om frånvaron av starka frontfigurer för rättvisa och solidaritet men också för förändring i Europa. Två taxichaufförer oberoende av varandra hyllade nämligen Olof Palme så snart jag sa att jag var svensk. Det är inte första gången jag hör hyllningstalen under åren ute. Men idag blev det tydligt igen. Så jag fick påminna mig själv om att förändring alltid är möjlig och för varje problem finns en lösning.

Flyktingkrisen i Europa måste kunna lösas på ett bättre sätt och inte med fokus bara på de yttre gränserna – lika viktig är den humanitära katastrof som eskalerar framför ögonen på oss på hemmaplan. Detta kräver ledarskap!

Stefan?

”Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi.” (Olof Palme)

När ingen ser… kan världen förfalla.

Hej vänner!

Efter tre dagar på Lesvos är jag tillbaka i Aten med blandade känslor. Denna veckan började man med returen till Turkiet, Europa är nu kvitt ca 300 personer. Samtidigt fortsätter båtar att anlända, om än i mindre tal. Igår miste fyra kvinnor och ett barn livet när en mindre gummibåt kapsejsade utanför Samos, en person är fortfarande saknad. Europa är fortfarande en symbol för hopp för många människor. Även om situationen stundtals känns alltmer hopplös.

De flyktingar och migranter som nu befinner sig på ön har alla anlänt efter EU-Turkiet-avtalet 20 mars. Man gjorde nämligen en massförflyttning till fastlandet för att kunna särskilja ankomster pre-20 mars och post-20 mars. Och det har blivit en fundamental skillnad i rättigheter för dessa olika grupper. De som nu befinner sig på Lesvos hålls i majoritet i interneringsanstalter bakom lås och bom – inklusive barnfamiljer, äldre, ensamkommande barn. De lyckliga få som fått särskild sårbarhet identifierad och verifierad har fått en biljett ut till vad som känns som himmelriket. Ett öppet center; Frihet! De andra trängs. Några hungerstrejkar, ett fåtal har satt upp skyltar: ”We are refugees”, ”Freedom”.

Personal på plats jobbar dygnet runt. Ger av sina hjärtan. Blir pappor och mammor för de som saknar föräldrar. Ger stöd i en väldigt utmanande situation. Samtidigt som ett inhumant avtal implementeras. Grekland har blivit Fortress Europes förlängda arm. 1 april röstades dessutom landets nya migrations- och asyllag igenom med några rösters majoritet. Den möjliggör systematisk frihetsberövande och internering av asylsökande, även under handläggningstiden. Sedan när blev det ett brott att söka asyl i Europa? Som resultat har många organisationer kraftigt reducerat deras arbete i det som tidigare var ett öppet ankomstcenter. Konsekvensen: Människorna har fått det värre. Ett överbelagt center långt bortom bristningsgränsen, sanitetsproblem, sårbara grupper och ensamkommande barn bakom lås och bom.

När ingen ser kan Lesvos förfalla. Men när påve Francis på lördag kommer på besök ska Lesvos såklart visas upp från sin mest charmerande sida. Kanske får Europa välsignelsen från fader vår att fortsätta göra övertramp på mänskliga rättigheter på hemmaplan? Inför besöket har en del människor redan flyttats till det öppna center jag refererat till som himmelriket (dessa ockuperade nämligen de ”tilltänkta barnvänliga områdena” i det stängda centret). Sanitetsproblemen ska åtgärdas och stället ska städas upp. Detta är förvissa väldigt bra och välbehövligt! Men gör man det för påven eller för de människor som med största sannolikhet ska förvaras på Lesvos tills den gråa dag de återsänds till Turkiet. Och vad händer när påven lämnar Lesvos?

Besöket lämnade mig tudelad. Å ena sidan förbannad, frustrerad och besviken på Europa. Å andra sidan varm i hjärtat och hoppfull över de som fortsätter jobba 24/7 för att göra situationen lite mer dräglig. En politisk markering och principiella beslut är alltid viktiga. Men förändring är enklare att uppnå inifrån systemet – och där behövs fler ögon, öron, armar, ben och framförallt hjärtan (och med fördel även hjärnor) som driver vidare. Det räcker inte med påven.

Hej EU-medborgare, människorättskämpar och asylrättsexperter,

Efter två dagar i Aten med policyfokus och analys av såväl EU-Turkiet-avtalet som Greklands nya lag för flyktingmottagning är jag redo för fältet. Men jag börjar undra vilken tok som ligger bakom EU:s avtal med Turkiet…

Det må försöka minska farliga vägar in i Europa till förmån för lagliga vägar för de som har rätt till internationellt skydd/asyl, men kan någon då förklara denna dubbelknut?

De flyktingar som anländer till de grekiska öarna från Turkiet efter 20 mars ska återsändas till Turkiet – givet att de inte ansöker om asyl i Grekland. För varje syrier som återvänder till Turkiet från de grekiska öarna ska en annan syrier omfördelas direkt från Turkiet till EU. Möjligheten att ansöka om flyktingfördelning enligt septemberavtalet ”relocation” (gäller Syrien, Irak, Eritrea) verkar nu inskränkas för de som anlänt efter 20 mars.

Varför i hela fridens namn ska syrier skickas tillbaka till Turkiet när de faktiskt kan söka relocation från Grekland, och från Turkiet inte har några garantier på att just de kommer ”väljas in” till Europa under nya avtalet? Är det så EU ska implementera begreppet ”säkra vägar” in i Europa (vad är säkrare än att redan vara i Europa?)? Vilka rättigheter garanteras de andra nationaliteter som återsänds till Turkiet då Turkiet inte skrivit under 1967 års rättsliga protokoll om flyktingars rättigheter och därmed inte erkänner icke-Europeiska flyktingar som flyktingar? Hur ska Grekland klara av att hantera den enorma ökningen av asylansökningar som redan blivit konsekvensen av detta avtal? Och varför håller man då dessa människor (till stor del asylsökande) systematiskt instängda bakom lås och bom? Är detta i linje med paragraf 4 i EU:s stadga om grundläggande rättigheter eller EU:s asylregelverk, om man nu inte på förhand bestämt att dessa ska (mass)deporteras? Och vad ska Turkiet göra med alla icke-syriska återvändare?

Imorgon åker jag till Lesvos och hoppas få en första-hands-förståelse över situationen på plats och försöka förstå hur vänskapen med EU:s nya bästis ser ut i verkligheten samt vad Grekland har för roll i dess genomförande.

Och så fortsätter jag leta efter någon som kan lösa EU:s dubbelknut.

Hej där hemma!

Hälsningar från Grekland där jag avslutat två riktigt givande dagar på ett ankomstcenter i landets norra delar, vid landgränsen till Turkiet. Detta var fram till för ett år sedan den primära rutten in till Grekland, via floden Evros. Sedan byggde man stängsel och förbättrade övervakningen samtidigt som smugglarna insåg att Egeiska havet var ett ”smidigare” alternativ. Så riktades smuggelrutten om. Precis som migration och flyktvägar alltid gjort genom historien. Sedan EU:s avtal med Turkiet har antalet ankomster till öarna minskat dramatiskt, från tusentals till ett fåtal hundra.

Men det betyder ju inte att det är fred i Syrien, eller att det helt plötsligt blivit mer skapligt att bo i Irak eller Afghanistan, eller för den delen att människor som söker sig nya möjligheter ut ur fattigdom fått det bättre på hemmaplan. Så jag frågar mig hur stark människans överlevnadsinstinkt är, och om det är något vi kan tygla med stängsel, avtal och övervakningskameror? Det spekuleras i nya smuggelrutter in i Europa, högre risker men risker som människor i desperation kommer tvingas acceptera. Kanske den alternativa risken är högre – vad har jag att förlora?

Alla gör sin egen analys. Idag anlände en man från Algeriet. Det är en förbaskat lång väg att färdas från Algeriet till Grekland. För att inse att gränserna är stängda, att chanserna till asyl i Grekland är små, att EU:s flyktingfördelning inte inkluderar Algeriet. Att man tagit sig hela vägen, men nu står på andra sidan muren på Fortress Europe.

För andra i vårt lill fort finns fortfarande en gnutta hopp. På väg till flygplatsen slog jag och mina kollegor följe med en syrisk familj med två små pojkar som precis fått klart sina ansökningar för asyl via EU:s flyktingfördelning och nu var på väg till ett transitcenter i väntan på besked om placering. Fortress Europe har fortfarande en liten ådra medmänsklighet kvar, om än en väldigt selektiv sådan.

Nu en väntan.

På att återvända till ruta 1, på besked om nystart, och på nästa smuggelrutt in i Europa.

Hej vänner!

Jag gör åter gästspel i bloggvärlden för att dela några fler reflektioner från flyktingkrisens Grekland. Denna gång ett annat Grekland, ett annat Europa!

Ytterligare ett uppdrag står för dörren, denna gång som en del av det gemensamma projekt som NRC/NORCAP initierat med en av de ansvariga grekiska myndigheterna för flyktingmottagning – med fokus på sårbara grupper och ensamkommande barn. Detta blev resultatet efter höstens hårda arbete och nu är det dags för en första utvärdering.

Men vad är det som väntar… Sist jag var nere var såväl Grekland som Europa i ett helt annat skede. Vi hade just börjat förstå vidden av flyktingkrisen och EU:s länder slöt händer i solidaritetens anda för en gemensam flyktingfördelning, Merkel deklarerade öppna hjärtan och på tyska gator välkomnades flyktingarna med kramar och teddybjörnar, Stefan Löfvéns Sverige var absolut inte i ett land med stängda gränser, och flödet genom Grekland var onekligen överväldigande på alla sätt och vis men någonstans ändå hoppfyllt för de människor som tog sig till Europa i de svarta gummibåtarna.

Idag är det helt andra tongångar i vårt Europa. De där 160,000 flyktingarna som herr Juncker och hans vänner skulle fördela är ett minne blott, knappt 1000 flyktingar har fått asyl i Europa genom detta system. Gränser är stängda, hela vägen från Löfvéns Sverige till Makedonien som gränsar till Grekland i norr. EU har nyligen skakat hand med Erdogan om ett nytt avtal som ska lösa flyktingkrisen för Europa och ”bekämpa människosmugglingen” som det så fint heter. Alla som äntrat Grekland genom Turkiet sedan 20 mars ska från och med imorgon skickas tillbaka och enligt en-för-en-principen ska EU sedan omplacera 72,000 syriska flyktingar från Turkiet. Super, då är problemet löst!

Men var lämnar det Grekland? När jag når Grekland sent ikväll väntar ett land som just nu huserar över 50,000 strandade flyktingar och migranter, nya läger byggs, öppna center blir stängda anstalter, militär och polis får en allt större roll även i flyktingmottagningen, FN och internationella organisationer minimerar sina insatser i protest mot den inhumana utvecklingen. Och människorna är de som kommer i kläm.  Alltid.

Puh! Var börjar man? Och var slutar det?

Jag välkomnar er åter igen att följa med på resan och se var vägen leder denna gång…

Elham

Hej vänner!

Tillbaka i Umeå efter en fullspäckad, intensiv och inspirerande dag i Oslo med NRC/NORCAP-teamet, möten med Utlendningsdirektoratet och en sista avstämning av nästa steg för Grekland. Kontentan: Tillammans är vi starka!

Samarbete, synergieffekter, partnerskap, ömsesidigt lärande, bygga på existerande och fungerande strukturer, förena de goda krafterna och arbeta hand-i-hand. Tillsammans är vi starka. Det ger hopp.

Och det är reflektion att ta med sig även i andra delar av responsen. Alla enheter behövs och är lika viktiga för helheten. Dina insamlingar och donationer kanaliseras via volontärerna som bidrar till engagemanget hos lokalbefolkningen som interagerar med människor som passerar Grekland på deras egen resa, vilket stärker arbetet som bedrivs av civilsamhällesorganisationerna, som bidrar till den insats som myndigheterna gör, som stöttar och stöttas av de nationella och internationella organisationerna, som kan bedriva sitt arbete bl a med hjälp av ekonomiskt bistånd, genom mandat från politiska beslutsfattare, som får sin makt från… DIG!

Så när världen känns mörk och hopplös vilket den gör med jämna mellanrum gäller det att komma ihåg att varenda del är viktig. Även du. Även jag. Och det lilla vi gör förstärks av det lilla andra människor gör.

Tillsammans är vi starka.

Och med de orden sätter jag punkt och avslutar min korta bloggkarriär för att fortsätta göra det jag kan bakom kulisserna. Tack för att du hängde med på resan!

Vägen tar inte slut här…

Elham

Hej från Geneve som de senaste två dagarna samlat aktörer från den globala sektorn för ”Camp Coordination Camp Management” i dess årliga retreat och strategiska planläggning.

Humanitärer från Syrien, Libanon, Yemen, Haiti, Sydsudan, Filippinerna, Palestina, Irak… Till och med FN:s Special Rapporteur on the Human Rights of Internally Displaced Persons. Det var många hundra års kollektiv erfarenhet under samma tak. Och dessa snillen har spekulerat!

Med Grekland färskt i minnet och tillsammans med andra humanitärer och aktörer som nu verkar i den europeiska kontexten ställs den traditionella synen på vad en humanitär kris är på sin spets. Och kanske viktigare, VAR en humanitär kris kan utspela sig. För inte har väl Europa varit på så högt upp på dagordningen i många andra globala strategimöten i modern tid. Inte heller har det funnits på världskartan för många europeiska länder själva att de skulle vara föremål för en humanitär kris som likt en dominoeffekt från andra sidan Medelhavet nått in i Grekland och Italien och hela vägen upp till ett land som till exempel Sverige.

Men världen förändras och då gäller det att man är dynamisk och hänger med i svängarna. Rusta inför det som komma skall. Rusta för det som redan är. För frågan har slagit mig många gånger de senaste veckorna… Om vi varit Grekland – vad hade vi haft för system att registrera, ta hand om och temporärt husera en halv miljon flyktingar och migranter på genomresa? Hur hade vi gjort om Stockholms skärgård plötsligt fylldes med oändligt många svarta gummibåtar med människor på flykt?

Men nu är vi inte Grekland, så den mer relevanta frågan är kanske… Vi som Sverige – vad har vi för system, procedurer och kapacitet att registrera, ta hand om, temporärt husera och integrera de flyktingar och migranter som har Sverige som destination? I dagarna byggs temporära tältläger i Sverige. Statsminister Löfvén talar om ett exceptionellt läge. Så hur kan existerande kapacitet stärkas för att mottagandet ska bli bättre för de människor som kommer, och samtidigt göra arbetet smidigare för de myndigheter, institutioner, offentliga och privata aktörer och organisationer som är involverade?

Dessa två dagar av utbyten, reflektion och planering har varit en ypperlig plattform för kollektivt lärande. Kanske snillen ska spekulera även i Sverige och mobilisera de många hundra års erfarenhet som redan finns, i direkt respons till detta exceptionella läge vi nu befinner oss i…

Hej världsmedborgare,

Jag återvände ikväll från Idomeni, gränsen mellan grekiska Makedonien och Republiken Makedonien. Det kändes underbart att få avsluta mina två veckor här: vid ”Grexit” (i ny bemärkelse) där människor sätter ännu ett komma längs med den väg de vandrat och lämnar Grekland för nästa kapitel. När bussarna anlände från Aten var det med lugn och harmoni – väldigt olikt det kaos som rådde här i augusti/september. Ett grymt team på plats som jobbat väldigt hårt för detta! En varm känsla av hoppfullhet spred sig inom mig när jag betraktade dessa människor och jag kände där och då enorm tacksamhet över att få dela precis det ögonblicket med människorna runtomkring mig. Samtidigt som det kändes lite som ett historiskt vägskäl.

Migration och folkvandring är inget nytt, det är en del av vårt mänskliga DNA. Och trots att gränser dras upp och dras om, nationer skapas och återskapas, så består människans migration – må den vara motiverad av nya vattenkällor, betesmarker för boskap, fertil jordbruksmark; eller möjlighet till arbete, urbanisering, ekonomiska förutsättningar, yttrandefrihet, demokrati och fred. Och gränser kan inte stoppa detta. Världen förändras och vi får hitta nya sätt att förhålla oss till detta. Det var dagens besök i Idomeni en påminnelse om.

För precis den öppna gräns som idag symboliserade hopp och den mobila människan, var för drygt 100 år sedan symbolen för slutet på andra Balkankriget (1913) och nya gränser som skulle bevaka nationella territorier. Så det är oundvikligt att undra hur den flykting- och migrationskris vi idag ser kommer forma framtiden… Frågorna är många och väldigt relevanta – för Grekland, för Europa, för vår värld och för mänskligheten.

– Vad händer exempelvis med Dublinförordningen och vad är dess solidaritet mellan de europeiska länderna (även om den omformas men med samma grundprincip om ”första säkra land”)?

– Hur appliceras FN:s flyktingkonvention och de humanitära principerna om ex icke-diskriminering (då vi idag tenderar se en prioritering av Syrier framför andra nationaliteter som Irakier, Afghaner, Somalier som även de söker skydd under samma premisser i FN:s flyktingkonvention)??

– Vad händer med EU:s flyktingfördelning och är den a) tillräcklig i förhållande till de antal människor som äntrat Europa (bombsäkert nej!), b) attraktiv för de människor som har tydliga måldestinationer annat än vad de lottas till (väldigt tveksamt), c) gynnsam och rättvis för de som faktiskt väljer att söka asyl under programmet (står ännu att bevisas)???

Listan kan göras ännu längre och den som har svaren får en grekisk sallad!

Om vi tar ett steg tillbaka och ser på det som sker med nya ögon så kan vi skapa historia. Men vad skulle kunna vara ännu bättre: Varför inte skapa en framtid!

Hej vänner,

Nu är jag tillbaka i Aten sedan några dagar och har låtit besöken på Lesbos, Chios och Samos sjunka in samtidigt som jag börjat lägga ett pussel över Grekland, EU, världen… Det är inte alltid så enkelt. Men det tar sig.

En sak som berört de senaste dagarna är det enorma hjärta jag stött på längs med vägen. I skuggan av statliga budgetunderskott, restriktioner på utgifter, sänkta löner och pensioner och en arbetslöshet som ligger runt 25 procent – det är där detta hjärta bankar som flitigast. Och medmänskligheten ger sig till känna. Bland statligt anställda eldsjälar som arbetar dag och natt, bland privata aktörer och volontärer som donerar och ger av sin tid, bland människor som vill hjälpa och göra skillnad. Jag frågar om deras inställning till flyktingar och migranter i relation till Greklands egen ekonomiska situation. George på Samos sammanfattar det väl: ”Det ger oss rikedom i våra hjärtan”. Jag känner värmen inombords. Det var fint sagt.

Alla kan göra en skillnad. Ännu mer skillnad blir det med politiska beslut och ramar som stöttar de som vill göra gott. Ur det svenska perspektivet är det oundvikligt att fundera kring vad som händer när de människor som nu passerar genom Grekland äntligen anländer till vårt avlånga land. Hur skapar man förutsättningar för de människor som kommer att fortsätta vara aktiva medmänniskor, bidragande samhällsmedborgare och en positiv tillgång för Sverige? Jag läser om 150 flyktingar som nyligen anlänt till min hemstad Umeå, inom loppet av en vecka har de redan dragit igång med lätt svenskundervisning och samhällsorienterande kurser och erbjuds en aktiv väntan under asylprocessen. Underbart! Men jag undrar samtidigt, hur kommer det sig att detta välkomnande är ett undantag snarare än en regel?

Det finns många fina initiativ man kan framhäva, här i Grekland och hemma i Sverige och även runtom i världen. Och eldsjälarna är många. Men det kräver också stöd från politiskt håll och underbyggda strukturer som främjar dessa positiva krafter som ju är livsviktiga för ett samhälles välmående. Ju fler positiva krafter desto större genomslagskraft.

Tänk hur rika våra hjärtan skulle bli då – som individer och som kollektiv!

Ps. Jag träffade förresten Vi gör vad vi kan på Lesbos och till alla er som skramlat till insamlingen kan jag bekräfta att ni bidragit till att göra skillnad. Grymt!