Ryssland, Barents och det regionala

Rysk media del 1: Mer än propaganda?

Av , , Bli först att kommentera 1

”Mer än propaganda?”

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Källa: Mediafakulteten Sankt Petersburg statliga universitet

Att på ett par korta enkla rader förmedla ett så pass komplext system som dagens ryska mediesituation är i princip omöjligt. Därför kommer jag i en liten serie dela med mig av de kunskaper jag har fått om det moderna ryska mediesystemet, i denna första del vill jag ge bred bakgrund till hur dagens situation ser ut.

I ena sidan av det breda spektrumet finner vi de kanaler och tidningar som brukar beskrivas som propagandistiska, som i princip enbart visar och berättar om det staten önskar ska visas upp för medborgarna. Å den andra sidan finner vi alla bloggare, frilansare och oppositionella mediekanaler som har ett förhållandevis fritt spelrum, även om detta spelrum ständigt krymper då den ryska medielagstiftningen ständigt utökar mängden ämnen som är förbjudna eller svåra att rapportera kring. Exempel på detta är den relativt nya lagen kring ”förolämpande av statliga tjänstemän och staten i sig” – fritt tolkat. Detta kan och allra troligast göra det svårare att kritisera staten eller Vladimir Putin enligt lagen.

Men är det då så att i de yttersta regionerna av detta spektrum så är det som så att de oppositionella enbart uppträder som kritiker mot dagens system, och de statliga enbart delar med sig av propaganda för staten mot oppositionen? Det är här komplexiteten i detta system träder in. Det finns inte något självklart enkelt svar på detta. En god kollega till mig som bland annat deltog på Bokmässan 2018 och pratade om självcensuren i dagens Ryssland uttryckte det så här. ”På många sätt var det lättare att verka som journalist i Sovjetunionen, då tog du eller din redaktör din artikel till censurbyrån som antingen kryssade eller godkände. Då visste du vart gränsen låg, då någon hade kodifierat den. Idag kan kanske en artikel eller vinkel du valde för tre år sedan leda till böter, eller i värsta fall fängelse eller att de helt enkelt stänger ditt mediehus. Ingen vet egentligen var gränsen ligger, alla anar var den är. Men ingen vet till 100 %.

Journalisten och författaren Peter Pomerantsev som tidigare arbetat som producent i Ryssland för det som många anser är Rysslands allra mest propagandistiska ”Första kanalen” har beskrivit det ryska samhället som en realityserie där allt kanske är sant, men vem vet egentligen? Ett samhälle där sanningen har tappat fotfästet och bestäms av den som har mest makt och pengar. För många ryssar så upplevs det säkert så, vem kan man egentligen lita på? Moskva sprider propaganda, oppositionen vill ha ett nytt maidan och revolution och eliten vill bara tjäna mer pengar på vår bekostnad.

Dock som alltid, finns det alltid signaler från den motsatta riktningen. I detta fall ett ljusare perspektiv och det är internets frammarsch. 2016 beräknades det att 76,4 % av befolkningen var internetanvändare (jämfört med Sveriges 94 %). Det är en stor massa av individer som använder internet allt mer för att bli informerade om vad som sker i Ryssland och utomlands. En majoritet av de jag känner i Ryssland tittar i princip aldrig längre på traditionell TV, och särskilt inte de kanaler som är kända för sin propagandistiska hållning. De ser mycket hellre på Netflix eller annat. Kvar finns den äldre befolkningen som följer de statliga kanalerna. Här uppstår ett glapp mellan de yngre, internetanvändarna och den äldre generationen. Inte bara i tittarsiffror utan även politiskt i många fall.

Nu har jag inte heller gått in på det spektrum som existerar mitt emellan dessa två poler, eller de journalister som producerar nyheterna och reportagen. Det får bli i senare delar. Men jag hoppas att det har framgått att det inte går att generalisera dagens ryska mediesituation med att ”det bara är propaganda”. Sanningen är som alltid långt mer komplicerad än så.

 

 

 

 

 

Nyttan med horisontellt, istället för vertikalt tänkande

Av , , Bli först att kommentera 0

Vid en första anblick kan det te sig ologiskt att förorda ett synsätt baserat på horisontellt, gränsöverskridande tänkande när det gäller de stora utmaningar som vår region står inför. De länder och regioner som ligger längs en tänkt linje från Norrbotten och Västerbotten österut och västerut bör väl vara radikalt annorlunda med sina egna, unika, problem? Språken, styrsätt, möjligheter och gränser skiljer ju som bekant dessa länder och regioner åt. Västerbotten har ett väl fungerade och beprövat samarbete med den ryska republiken Karelen, en rysk region som många andra norr om Moskva och Sankt Petersburg drabbas hårt av den allt snabbare urbanisering som pågår även i nordligaste Ryssland. Men vi behöver inte korsa Rysslands gräns, utan det räcker med att bara blicka över kvarken till Finland för att se liknande tendenser, allt färre människor väljer att stanna kvar i de nordligaste, glesare befolkade områdena. Generellt sett, då städer som Umeå, Luleå, Uleåborg och Tromsö växer. Om vi istället vänder blicken västerut möter vi Norge, ett land som under lång tid sett som en föregångsland när det gäller att motverka urbaniseringen. Med levande centrum, en decentraliserad sjukvård och skattelättnader i vissa län. Trots dessa verktyg är inte Norge förskonat från urbaniseringen och dess effekter. Längre västerut, över Atlanten möter vi USA. Ett radikalt splittrat land mellan stad och landsbygd, men även ett land med långt fler mellanstora städer än nordligaste Norge, Finland, Sverige och Ryssland.

Dock är det långt från enbart urbanisering som är en gemensam fråga i denna horisontella riktning. Klimat och miljöfrågor är högst upp på dagordningen för allt fler. Den paradoxala konflikten mellan mer mineraler för att kunna bygga framtidens elbilar, och de omedelbara lokala miljöproblemen som uppstår med all gruvnäring. Hur ska vi som samhälle arbeta med dessa frågor?

Idag sker i princip all diskussion och debatt i ett nord-sydligt perspektiv. Med all rätt i en majoritet av fallen, det är i söder som våra länders huvudstäder är belägna. Dessa huvudstäder som inte enbart är motorn i den allt snabbare urbanisering som pågår, utan även där parlament och en stor del av makten utgår från i frågor kring landsbygd och miljö och klimatfrågor. Dock finns det mycket som kan göras lokalt och regionalt, gärna gemensamt med andra drabbade län i en öst-västlig riktning. Från allt från informationsutbyten till experimentella metoder för en grönare gruvnäring. Mycket görs redan, men mycket mer kan göras.

Det är ju trots allt logiskt att du diskuterar de frågor som berör dig och din familj mest med dina grannar, du ringer inte din kusin som bor i södra Sverige för att diskutera den pågående mygginvasionen eller mängden snöskottning. Det är kostnadseffektivt, fredsfrämjande och logiskt att diskutera svårlösliga problem med sina grannar.

Det ryska civilsamhällets återkomst

Av , , Bli först att kommentera 0

Den senaste tidens händelser i det ryska civilsamhället har överraskat många som ställt in sig på ett allt hårdare klimat för det ryska civilsamhället. De omfattande protesterna mot etableringen av en stor avfallsanläggning där osorterade sopor från Moskva ska grävas ned i Arkhangelsk län, de omfattande protesterna mot byggandet av ännu en kyrka i Jekaterinburg och de omfattande protesterna mot det orimliga gripandet av den grävande journalisten Ivan Golunov. Och nu senast de omfattande protesterna i Moskva mot trixandet med de oppositionella politikerna i det lokala valet i Moskva.  Två saker är gemensamma för dessa fyra händelser. Dels var det inte längre en liten grupp aktivister som protesterade, som det så länge har varit i Ryssland när det gäller protester mot makten och dels så gav protesterna effekt.

För första gången sedan 1990 talet berättar mina vänner i Arkhangelsk så är nästan alla grupper i samhället med och demonstrerar mot att Moskvas sopor ska grävas ned i länet. Moskva som själv tampas med stora protester mot avfallshanteringen. Arkhangelsk guvernör har hittills sig på sidlinjen med det absurda påståendet att han inte vet vad som planeras ute på myren i Shies. Ett planerat kyrkbygge i Jekaterinburg fick hastigt ställas in efter att tusentals medborgare protesterade i parken, detta trots att affärsmännen som ville bygga kyrkan enligt uppgift hade hyrt in professionella boxare för att avhysa de protesterande.  Den grävande journalisten Ivan Golunov som arbetar för den fristående medieportalen Meduza fick släppas fri, sedan en klantig knarkkonspiration föll på sin egen orimlighet. Bland annat publicerade polisen bilder på narkotika från Gounovs lägenhet. Problemet var att på bilderna så var det inte Golunovs lägenhet. I dessa fall kan man nog urskilja en roll för det ryska civilsamhället, men i så många andra fall har motstånd varit resultatlöst.

Av dessa skeenden kan man dra ett par försiktiga slutsatser. Dels, och kanske framför allt den viktigaste är att det ryska civilsamhället äntligen har lyckats samla sig sedan det kaotiska 1990 talet och kollapsen av Sovjetunionen. När Sovjetunionens noggrant konstruerade verklighetsbild och pressopression släpptes fritt lyckades inte det sovjetiska officiella och inofficiella civilsamhället riktigt ställa om sig till en samlande kraft i samhället. Länge har civilsamhället varit lika med en medveten mellanklass i de allra största städerna. Idag dyker allt fler föreningar upp, om det så gäller återvinning av tidningar i Petrozavodsk eller förbättrandet av skogsnäringen i Syktyvkar. Vanliga ryssar kan nu se att det kan spela roll att engagera sig, makten kan lyssna och göra något åt problemet. Men, dessa problem som makten lyssnar på folket är än så länge perifera. Dessutom har den ryska maktstruktur själv insett att civilsamhället effektivt kan avskiljas från sin makt genom att tas in i ett patriotiskt, till ytan riktigt civilsamhälle. Men som i själva verket enbart är en fortsättning på det sovjetiska sådana. Med tomma ord, tomma lokaler och tomma idéer om framtiden. Därför existerar det nästan alltid flera olika föreningar, dels de officiella som får stöd av makten och det alternativa som allt för ofta får klä skott för utländsk finansiering och subversiv verksamhet. Allt som oftast är det dock bara desperata medborgare som vill göra något bättre för sitt samhälle.

Den andra lärdomen vi kan dra är det ryska ordet Silovik, tjänstemän och politiker som ofta kommer från säkerhetstjänsten och tycks åtnjuta långt större makt än det ämbete hen berättigar. Dessa Silovik i täta samband med affärsmännen som vill få positiva kontakter inom den ryska maktvertikalen tar gärna på sig att själva rätta till vad de för stunden uppfattar som Rysslands problem. Typexemplet är gripandet av Golunov, han har länge grävt i flera affärsmäns angelägenheter med anknytning högt upp i maktvertikalen och var nära en publicering när han greps. Ett klassiskt trick är då att lägga ett par kilo narkotika i ryggsäcken, sedan tar det ryska rättsväsendet över. Där döms nästintill alla som har anklagats. Problemet som dessa Silovik och affärsmännen inte hade räknat med var att den ryska journalistkåren och civilsamhället reagerade. Eftersom offentliga demonstrationer kräver tillstånd som är svåra att få turades de om att protestera en och en utanför polishuset i Moskva till stöd för Golunov. Efter att Putin hade fått rycka in och avskeda ett antal, vad de kallar, överivriga poliser så tycks maktbalansen ha förändrats något i Ryssland.

Putin, som gärna tillskrivs större makt än vad han personligen kanske inte har, har som bekant de lägsta popularitetssiffrorna på länge. Reallönerna minskar, näringslivsklimatet är svårt och levnadsstandarden, Putins maktberättigande i många ryssars ögon sjunker jämfört med väst.

Vad kan vi då vänta oss av denna situation? Hur kommer maktapparaten som på många sätt fortfarande styrs av personer som vuxit upp i Sovjetunionen att reagera på dessa allt mer spridda och lyckade protesterna? Att det blir en försämring i möjligheten för gemene man i Ryssland att uttrycka sig på internet det kommer vi allra troligast att se. Men, det kommer inte heller utan kostnad. När den ryska tillsynsmyndigheten för media och kommunikation försökte förbjuda och stänga ner den populära chattappen Telegram gick man ur huse och protesterade även den gången. Telegram kan fortfarande användas i Ryssland.

En annan väg är en mer öppen väg. Den stora frågan många har är vad som kommer att ske när Putin har gjort klart sin sista period som president, vad väntar då? Få tror att Putin kommer att ändra konstitutionen för att på så sätt kunna sitta kvar som president. Några tror att Putin och makten kommer att åter förnya avtalet om en union med Belarus, och där skapa en ny position som president över unionen som Putin själv skulle få.

Oavsett resultat så måste den ryska maktstrukturen inse att monopolet på det civila samhället är brutet och att det på något sätt måste lyssna till medborgarna, vare sig de vill eller inte.